Benny Andersson nobbad – fick veta sanningen när det var för sent

Hur står det till Frans?

– Just idag mår jag suveränt! Jag har en fixardag. Sorterar mail och planerar jobbgrejer. Det är inte kul, egentligen, men det är bra att få ordning på saker och ting.

Som sexåring släppte du en hyllningslåt till Zlatan. Who's da Man hette låten – som du framförde på bred skånska. Bums visste varenda kotte vem du var! Vad sa tjocka släkten?

– Det kommer jag inte ihåg. Jag minns faktiskt inte jättemycket från den tiden. Ibland får jag höra: ”Det är klart att du måste minnas det”. Då brukar jag svara: ”Vad minns du själv från när du var sex år?”

Är det bara ett svart hål?

– Svaga minnen har jag kanske, men det är helt irrelevanta. Jag minns att min trummis älskade Coca-Cola. Han var besatt. Den saken fastnade, för jag ville också ha Coca-Cola. Jag minns också Allsång på Skansen. I sista minuten bestämde jag mig för att ”det här är inte kul, vi skiter i det här”. Jag minns också att Fredrik, min kära kapellmästare, sa: ”Vi kör, efteråt tar vi en korv eller glass”. ”Okej då”, svarade jag.

Slog Zlatan en dubbelvolt av glädje när han fick se dig stämma upp i skönsång?

– Självklart!

Och dina kompisar gjorde vågen?

– Nej, inte så mycket. Alla är typ kändisar i Ystad, alla känner alla. Det var inte så extremt märkvärdigt. Kanske lite men inte överdrivet.

Tio år efter Zlatan-succén var det dags igen – den här gången med Melodifestivalen. Du vann hela klabbet med låten If I were sorry och året därpå – när du var 17 år – hamnade du på en femteplacering i Eurovision Song Contest. Nervigt var bara förnamnet, va?

– Nej, det var ganska lugnt. Jag hade ändå hållit på med musik ett tag. Jag har aldrig varit nervös när jag uppträtt live. Det är mest något jag sett fram emot.

Vad gjorde Mello-vinsten och Eurovision för avtryck i din vardag?

– Allt gick från noll till hundra. Jag fick fullfölja min musikdröm. Mycket spelningar. Sedan hela kalaset runtomkring om man säger så... Väldigt coola resor i samband med spelningar och promotion…

Vad är senaste nytt på musikfronten?

– Jag skriver mycket musik som är på väg ut. Jag antar att det är standardsvaret för alla musiker, (skratt).

Senaste nytt på kärleksfronten, då?

– Oj! Kärleksfronten? Jag vet inte vad jag ska svara.

Är det ett jäkla sökande?

– (Skratt). Jag vet inte vad jag får säga, men kärleksfronten är som den är…

Vilken typ av pingla är du på jakt efter?

– Jag är inte på jättemycket jakt just nu. Spjutet ligger hemma.

Var såg du dagens ljus? I Nigeria, va?

– Nej, på BB i Lund.

Visst har du en koppling till Afrika?

– Ja, min farmor är född och uppvuxen där. Pappa är också född där. Han träffade mamma någonstans i Frankrike, tror jag, och så gick flyttlasset till Sverige. En rejäl resa!

Du har tvillingsyster, sägs det. Är ni lika som bär?

– Nej, vi är jätteolika.

Visst har du bott lite överallt i världen?

– Inte bott, men varit. Jag har bott i Sverige och i London.

För närvarande huserar du på en av Östermalms ädlaste adresser – där finfolket bor. Hur ofta flanerar du på kungliga Djurgården – dit du har spottavstånd?

– Jag tar en löprunda och då och då. Vintertid blir det inte så ofta. Vår och sommar och höst blir det kanske någon gång i veckan.

Visst tusan bor prins Carl Philip och Sofia nästgårds?

– Det har jag faktiskt ingen aning om, men om du tänker på Djurgården, så säkert…

Vilka storfräsare har du sett i faggorna?

– Ken ser jag då och då. Barbie ser jag inte lika ofta.

Vad slås man av när man kommer hem till dig?

– Spontant tänker jag på min minikyl. Den är jäkligt nice!

Vad har du i den då?

– Det varierar. Just nu mest öl och vatten.

Hur ser dina arbetsdagar ut?

– Det varierar. Jag jobbar mest mitt på dagen. Antingen är jag i studion eller så är jag ute på möten. Det sistnämnda låter inte så kul, men så är det. Har jag tur så är jag ute och spelar!

Vilken artistkollega käkar du gärna en kanelbulle med?

– Renaida Braun. Man blir alltid glad när man träffar henne.

Känner du dig som en kille, man eller gubbe?

– Jag skulle väl i så fall säga något av de äldre.

För vad borde du få ett saftigt pengabidrag?

– Till en riktigt bra försäkring – för sportrelaterade ärr. Jag kallar mig själv för en ”professionell glasspelare”.

Ramlar du in i väggar och liknande?

– Nej, jag är inte klumpig. Däremot sätter jag mig i situationer där jag utmanar ödet. Jag hoppar in med huvudet först i olika situationer – uteslutande på fotbollsplanen.

Vad gör du när du inte har något bättre för dig?

– Lagar mat. Långkok för att vara specifik. Jag passar på att göra en måltid som tar tid.

Vilka filurer från ditt förflutna kan du sakna ibland?

– Morfar och farmor. Båda var bra pelare och rådgivare i livet. Vi hade det alltid väldigt kul när vi snackade.

Hur hoppas du att ditt liv ser ut när du fyller 50 jordsnurr?

– Förhoppningen är att jag kan fortsätta göra det jag älskar: musik. Sedan hoppas jag att jag kan bo lite överallt. Det är målet, liksom. Att vara på resande fot är fel ord, men jag vill känna att jag inte alltid måste vara på samma plats.

Slutligen Frans, vad skulle du välja: nästan spy på statsministerns hallmatta, visa Leif GW Persson att du är i underläge genom att lägga dig på rygg i hans jaktstuga eller sommarjobba hemma hos Kikki Danielsson?

– (Skratt). Det här fantastiska och fördelaktiga alternativen måste jag värdera med mina närstående. Får jag inkomma med ett svar om några veckor?

FOTO: TT