Bert-Åke Varg om sorgen: "Han kände på sig att han skulle dö"

Bert-Åke Varg, 85, och hustrun Julianna, 70, tar emot i bostaden på Östermalm. Det första man hör när man kliver ur hissen är hans stämma som ekar över hela gården. Han förklarar vägen, från den inglasade balkongen och tar emot i hallen. Överallt finns tavlor från framlidne vännen Yrjö Edelmann. Och så är han stolt över att de har satt glas runt balkongräcket så sommaren blir längre.

Annons:
ANNONS Här är vårens mest omtalade – och viktigaste – armband

Hur mår du, bäste Bert-Åke?

– Jag ska inte klaga, det tycker jag aldrig man ska göra och jag har ju ett fantastisk liv, titta här så fint vi bor, säger han och slår ut med armarna.

Uppväxt med mamma som var hemmafru och en pappa som jobbade i den lokala pappersfabriken i Hörnefors i Västerbotten upplevde du en stor sorg i familjen.

– Min lillebror dog i difteri när han var tre år och jag minns hur ledsna alla i familjen var, det här var under kriget och det fanns ingen hjälp att få. Det kokades vatten för det var bra med ånga och man byggde ett extra rum och det var precis som om han kände det på sig, att han skulle dö för han höll ju på jämt och skulle bära och lyfta och kånka runt på saker. Han var aldrig still. Sedan föddes Theo, så jag fick en ny bror så småningom.

Det måste ha präglat dig mycket?

– Det är klart det var svårt och något man aldrig glömmer men till slut går man vidare för man måste.

Hur var du som barn, var det musik och skådespeleri redan då?

– Vi bodde i hus, hade ett litet torpställe med hundar, grisar och höns. Jag var snäll, spelade fotboll och åkte mycket skidor förstås och så hade jag en väldigt fin röst, där fanns en manskör och jag fick lära mig att använda rösten på rätt sätt.

Och så var du med i en talangtävling som du vann.

– Ja, jag vann och fick åka upp till Stockholm för att vara med i Barbro Svinhufvuds radioprogram och medverka i en journalfilm på SVT, då fick jag se Maj-Britt Nilsson naken när hon bytte om och det var då jag bestämde mig för att bli skådis, hahaha. Jag var ju bara 13 år och det där tyckte de var kul när jag kom tillbaka hem och berättade.

Och så började du åka runt lite och sjunga, berätta!

– Ja, det var lite festplatser jag uppträdde på och fick några ören för det och sedan började jag folkhögskolan, jobbade lite i pappersfabriken och sedan gjorde jag lumpen.

Hur kom det sig att du hamnade i Stockholm?

– Jag hade några fastrar och kusiner i Stockholm och så kom jag in på teaterskolan Calle Flygare -55. Och sedan dess har jag jobbat, det har varit fantastiskt.

Va är du mest stolt över i karriären?

– Att jag jobbade med Poppe, det var ju kul, vi gjorde ”Lorden från gränden”. Sedan var ”Rederiet” roligt att få göra under 10 år. Det var många härliga vänner jag träffade där och man märkte ju hur stor genomslagskraft tv har. Ugglan Helge blev ju väldigt omtyckt också i ” Från A-Ö”.

Sedan träffade du din förra fru Anette men livet blev inte som ni tänk er?

– Anette fick en hjärntumör, hon blev sjuk -79, hon gick bort 14 år senare men var ute och inne på sjukhus flera gånger. Jag minns ett tillfälle när hon kom hem och var lite orolig över om jag gett barnen ordentligt med mat. ”Nu får vi ta med dem på restaurang så de får äta ordentligt”, sa hon. Men de valde ändå bara korv, sådan där bratwurst med bröd.

Hur fick du ihop allt när hon var sjuk med jobb och ungar?

– Jag var tvungen att jobba men familjen har alltid gått först men visst var det tufft. Vi bodde i Trollbäcken då och jag var alltid med barnen, så mycket jag kunde, framför allt med killarna.

Hur var livet efter att Anette gick bort?

– Det var klart man tyckte synd om sig själv, mellantiden där innan jag träffade Julianna. Det var ingen rolig tid. Jag hade en hund då som hette Maja, en Jack Russell och ibland när jag hade damer hemma på besök så skällde hon, det gillade hon inte. Men Julianna tyckte hon om skarpt från första stund. Och visst drack jag en del, det var lätt hänt men jag har alltid jobbat och skött det där.

Och så gifte ni er.

– Ja, gästerna trodde de skulle på Juliannas 50-års kalas men det blev bröllop istället på Tallholmen och det blev ju en kanonfest.

Vad är det bästa med henne?

– Ja men jag har ju världens bästa liv. Hon sköter om allt och lagar så god mat. Det är bara att tacka Gud. Alla som blir ensamma borde få chansen att träffa en härlig, ny människa. Jag tror inte på att man ska leva ensam, inte många är födda till det.

Hon har också tagit hand om dig när du varit sjuk.

– Jag fick en hjärtinfarkt -95, var ute med hunden och började svettas, det var för jävligt och så fick jag ont i armen, men jag förstod direkt vad det var och ringde taxi.

Varför inte ambulans?

– Nej, tänkte att det tog för lång tid och det var ju jävligt jobbigt när barnen kom till sjukhuset och man såg oron i deras ögon. Det var tufft. Sedan fick jag kärlkramp och ett stent insatt och sedan en ny infarkt -03.

Och nu har du en pacemaker efter en bypass. Är du rädd för att dö?

– Nehej, inte ett dugg, Det går inte att gå omkring och vara rädd för det inte.

HETAST PÅ HÄNT TV: SIGRID BERNSON om bråken med SAMIR BADRAN

LÄS OCKSÅ: Lotta Möter: Rickard Söderberg

LÄS OCKSÅ: Lotta Gray möter Carina Lidbom: ”Aldrig velat ha barn”

Foto: IBL, Malin Bondeson