Svenska skådespelarna som försvann – så gick det sen
Här berättar de själva vad som hände.
✔︎ Låg bakom största rånbytet i svensk kriminalhistoria – är nu småbarnsförälder.
✔︎ Valde fel väg efter succén – drabbades av livskris: ”Ångrar mig”.
✔︎ Försvann spårlöst i 34 år – känner du igen honom?
De slog igenom i tv-klassiker som Torsk på Tallinn, Varuhuset, Solstollarna, Sune, Sökarna, m.m. Men sen försvann de från rampljuset, en efter en. För Hänt berättar de forna stjärnorna om sina nya liv, långt bortom autografskrivandet – se bilder på hur de ser ut i dag!
✔︎ David Fornander – från barnskådis till specialistläkare
Namn: David Fornander.
Ålder: 40.
Jobbar som: Kirurg.
Bor: Norrköping.
Familj: Hustrun Liselott, 39, och tre barn.
Kuriosa: Spelade mobbade Thomas i tv-serien En komikers uppväxt 1992. Spelade retsam kille i Sunes jul 1991. Spelade karaktären Max i SVT:s ungdomsserie Den korsikanske biskopen 1993. Spelade vakt på slottet som Olle Sarris rollfigur jiddrade med i Lukas Moodyssons Tillsammans år 2000.
Vad är det bästa som hänt i ditt liv sedan du var med i En komikers uppväxt för 28 år sedan?
– Jag har skaffat fru och barn. Det är klart att det är det bästa som hänt!
Och det sämsta, då?
– Jag vete fan, alltså. Jag har inga stora trauman.
Hur blev du ”upptäckt”?
– Hon som castade Sune kände min halvmamma kan man säga. Hon träffade mig och ville provspela mig för ”Sune”. Jag fick inte ”Sune”-rollen men en annan roll i Sunes jul. Sedan – när de letade efter skådisar till de andra produktionerna – fick jag komma på nya provspelningar.
Vilket är ditt starkaste minne från inspelningen av En komikers uppväxt?
– Det var nog när jag skulle bli misshandlad av Lennart och Stefan. För att kräkas trovärdigt fick jag fruktsoppa i munnen. Efter det åt jag inte fruktsoppa på flera år, (skratt).
Har du haft någon kontakt med Björn Kjellman eller med någon av de andra stjärnorna från den tiden?
– Vid ett tillfälle sprang jag på Oliver Loftéen, han som gjorde huvudrollen i ”Den korsikanske biskopen”. Skådespeleriet var verkligen bara en parentes i mitt liv, det var inget jag själv hade ambitioner att gå vidare med. Jag blev bara uppraggad.
Hur ser ditt liv ut nu – nästan tre decennier senare?
– Jag är specialistläkare i kirurgi. Min fru är narkosläkare. Vi har barn som är elva, nio och sex år. Bor i hus i Norrköping. Har det bra.
Kan du tänka dig att göra comeback som skådespelare?
– Nej, det kan jag inte. Jag passar nog bättre som kirurg!
◼️ ◼️ ◼️
✔︎ Sökarna-Liam Norberg levde dubbelliv – nu har han bytt bana
Namn: Liam Norberg.
Ålder: 50.
Jobbar som: Föreläsare.
Bor: Simrishamn.
Familj: Frun Sofia Zouagui, 43, barnen Elea, 15, Noah, 5, och Naomi, 3.
Kuriosa: Slog igenom i Stockholmsnatt 1987 och följde sex år senare upp med rollen som Jocke i Sökarna. Har varit nordisk mästare i taekwondo och startade en kampsportsbutik med Paolo Roberto.
På 80- och 90-talet gjorde Liam huvudrollerna i Stockholmsnatt tillsammans med Paolo Roberto. Han gjorde även succé med filmen Sökarna.
– Jag fick ju spela huvudrollen i en film. Och jag blev mycket riktigt väldigt, väldigt känd. En tonårsidol. Liam och jag åkte runt i folkparkerna, dansade breakdance och sparkade lite i luften. Karatesparkar och några dj:s – exakt allt som var hippt på 80-talet. Varenda 16-årig tjej i hela Sverige ville ligga med mig. Det var tur att jag hade bra kondis, har Paolo Roberto sagt om tiden med Liam Norberg i en intervju med Café.
Vad få visste var att Liam samtidigt levde dubbelliv – som bankrånare. Bland annat var han (ihop med bland andra Dragomir Mrsic) en av huvudmännen i rånet mot Gotabanken 1990, eller 930-miljonerskuppen som den också kallas – det största rånbytet i svensk kriminalhistoria. Värdepappren i form av statsobligationer blev dock spärrade innan rånarna hann få ut några pengar.
När sanningen avslöjades dömdes Liam till tio års fängelse.
Liam var ångerfull när han 1999 träffade undertecknad för en exklusiv intervju på Åbyanstalten utanför Uppsala – kort tid innan han fick lämna fängelsemurarna bakom sig.
– Ingenting skulle få mig att göra om mitt misstag. Absolut ingenting. Alla människor kan göra misstag, men det betyder inte att man ska straffas hela sin livstid för det. Jag tror att många i min närhet är väl medvetna om var jag står idag. Och arbetar man hårt för något så kommer man dit en dag, även om man haft en besvärlig situation från början, även om man tillbringat en del av sin ungdom i ett fängelse. Man kan ta tillvara på sina nya insikter och lära sig något av dem. Det har jag gjort de här åren, förklarade Liam som sedan länge jobbar som föredragshållare.
Han har skrivit självbiografierna Liam och Insidan samt deckaren Nästan framme. Idag trivs han med sin tillvaro.
– Jag satt i mitt livs rävsax, men jag är tacksam för den tiden. Den smärtan formade mig till den jag är idag. Jag är glad att jag åkte fast och att jag fick det här reningsbadet. Jag har börjat om från början, berättade Liam i Framgångspodden 2018.
Han är numera gift med skådespelerskan Sofia Zouagui, känd från bland annat Beck, Arne Dahl och Hundtricket.
◼️ ◼️ ◼️
✔︎ Kent Jonsson försvann efter Ingen kan älska som vi – dök upp 34 år senare
Namn: Kent Jonsson.
Ålder: 66.
Jobbar som: Bilbärgare.
Bor: Järpen två mil utanför Åre.
Familj: Hustrun Anita, 61, barnen Micke, 47, Robin, 36, Hanna, 33.
Kuriosa: Spelade bartender i kultfilmen Ingen kan älska som vi 1986.
Hur gick det till när du fick rollen som den tystlåtne bartendern i Ingen kan älska som vi?
– Jag hade precis börjat med billackering. Filmteamet kom ner till verkstaden och frågade om jag kunde lackera några EPA-bilar som skulle vara med i filmen. Jag bättrade bland annat på lacken på den rosa bilen som huvudrollsinnehavaren hade. Och plötsligt en dag kom Staffan Hildebrand, regissören, ner till verkstaden…
Tittade han på dig och utbrast: ”Dig ska vi ha!?”
– Nej, (skratt). Däremot frågade han mig om jag kunde tänka mig en liten roll i filmen. ”Det funkar bra”, svarade jag.
Var spelades scenen in?
– Sedan lång tid tillbaka finns det en gammal HD-klubb i Järpen. Den lokalen byggdes tillfälligt om till ”Café Örnen”. Vi höll till där inne, i den lokalen.
Vilket är ditt starkaste minne från inspelningen?
– Kramen som jag fick av Izabella. Den kramen glömmer jag aldrig. På den tiden var Izabella Scorupco hemskt ung och sprallig. Hon var en kul tjej.
Blev det några fler skådespelarroller efter Ingen kan älska som vi?
– Nej, det blev det inte, men det var hemskt kul att vara med. Det här var Izabella Scorupcos första film. Hon blev lite kändare än jag blev, även om jag fått en egen tv-serie nu på äldre dagar. (Kent syftar på TV3-produktionen Frusna vägar, redaktionens anmärkning).
Kan du tänka dig att göra comeback i filmens värld?
– Ingenting är omöjligt!
Hur ser ditt liv ut numera?
– Jag driver bilbägarfirman ihop med mina barn. Vi jobbar med bilplåt, billackering, bildäck, biluthyrning och bilrutor. I yngre år såg fram emot att bli pensionär, men jag tycker fortfarande att det är så jävla kul att jobba. Det är ett tillfredställande och omväxlande jobb och man har med mycket folk att göra. Det finns ingen anledning att lägga av.
◼️ ◼️ ◼️
✔︎ Martyna Lisowska om livet efter Solstollarna
Namn: Martyna Lisowska.
Ålder: 46.
Jobbar som: Musikalartist, sångerska och skådespelerska.
Bor: Stockholm.
Kuriosa: Var en av huvudrollskaraktärerna i Toffelhjältarna och Solstollarna på 80-talet.
Hur gick det till när du blev ”upptäckt”?
– Per Dunsö och Ola Ström som skapade de här serierna hade sedan länge haft samarbeten med Adolf Fredriks musikskola där jag gick. Flera andra från den skolan var med i deras program. En gång, när de kom till skolan, hade de siktet inställt på att hitta någon som såg ut som ett spöke – och de tyckte att jag passade för rollen, (skratt).
Vilket är ditt starkaste minne från inspelningarna av Toffelhjältarna och Solstollarna?
– Det går inte riktigt att svara på den frågan. Vi höll på länge – i fyra år. Det var kul och det var slitigt. Replikerna skulle in och det skulle stås på rätt ställe. Man skulle vara förberedd. Det var en massa roligheter också. Som tioåring – när jag började – var det helt fantastiskt!
Vad satte hysterin som följde för spår i din tillvaro?
– Alla kände igen mig.
Var det olidligt att ha det så?
– Nej, det gick bra. Jag for inte illa, men det var störande ibland. Det jobbigaste var att folk trodde att de kände mig. Det var märkligt. Å ena sidan var jag väl bekant med den här företeelsen eftersom min mamma var sångerska i Polen. Å andra sidan blev det icke desto mindre märkligt när det hände mig själv…
Vad hände sedan?
– Jag utbildade mig till dansare. När jag hade gjort det så insåg jag väldigt fort att det inte räckte till att ”bara” vara dansare. Jag ville berätta historier med alla medel som stod till buds, så jag sökte mig till musikal- och skådespelarvärlden. Det är det som är det roliga, att få använda alla strängar på lyran beroende på vad som passar bäst i stunden.
Hur ofta får du kommentarer och frågor om din tid med Solstollarna?
– Kanske inte varje vecka, men åtminstone varje månad. Det beror väldigt mycket på hur mycket nytt folk man träffar.
Har du kontakt med någon av skådespelarna från den tiden?
– Inte mer än att man är kompisar på Facebook. Vi skymtar förbi varandra och har viss koll på varandra.
Vad väntar runt hörnet?
– En ny föreställning: Diktatorn!
◼️ ◼️ ◼️
✔︎ Johan Tillenius försvann efter Torsk på Tallinn – berättar om livskrisen
Namn: Johan Tillenius.Ålder: 43.Jobbar som: Hanterare av mönsterdata på XL Bygg. Skådespelare har jag inte varit på tre miljarder år, (skratt).Bor: Värmdö.Familj: Sambon Susanne, 54, döttrarna Tindra, 19, Linnea, 19 och bonusdottern Emilia, 18.Kuriosa: Spelade Nick i tv-serien Bert 1994. Hade en biroll i Torsk på Tallinn 1999.
Hur gick det till när du fick rollen som Nick i tv-serien Bert?
– Tidigare hade jag varit på flera auditions. Den här gången sökte man pojkar och flickor i 13-årsåldern. Jag var 15, men det struntade jag i. Jag skickade in en videokassett där jag sjöng falskt och berättade om det man skulle berätta. Jag fick komma dit – och de tyckte att jag kunde passa som en av Berts klasskompisar…
Var spelades serien in?
– Jag hade inte jättekoll på det. SVT Drama hade sina lokaler i A1 på Valhallavägen. Därifrån bussades vi ut till olika ställen.
Vad möttes du av för reaktioner?
– Det var idel positivt. Sedan var det mycket tissel och tassel och folk som kom fram och pratade. Jag hade inga större problem med det, jag var inte lika hårt ansatt som Martin, Oliver och David.
Vad hände efter framgångarna med Bert-serien?
– Jag gjorde en serie som gick på ”Bullen” som hette ”Svarta skallar och vita nätter”. Sedan fick jag en del statistroller i andra produktioner där jag knappt syntes. Lite längre fram ringde Tomas Alfredsson. Då fick jag en liten statistroll i ”Torsk på Tallinn”.
Vem av karaktärerna spelade du?
– En av de lycksökande männen som Johan Rheborg sprutade öl på i danslokalen. Jag tror inte att den här karaktären hade något namn. Inte som jag kommer ihåg i alla fall.
Söps det hårt mellan tagningarna eller jobbade ni hårt och disciplinerat?
– Det var inget supande alls. Absolut inte. Däremot stod det en flaska vodka i baren. Johan Rheborg fick munnen full med stark, vidrig vodka. Rekvisitören hade glömt bort att byta ut spriten mot vatten…
Sedan dess har du inte varit med i någon mer produktion. Varför?
– Det kan jag själv också undra! Det stora problemet var att jag var för feg. Dessutom siktade jag på en karriär bakom kameran. Jag ville jobba som filmfotograf, men det är mycket inavel i branschen. Vid ett tillfälle var jag nära att få ett jobb som C-fotograf, men B-fotografen valde sin sons kompis i stället. Då gav jag upp och skaffade hus och banklån i stället. I det läget kände jag att jag inte ville riskera min fasta anställning för en projektanställning med risk att bli arbetslös… Jag har haft både 30- och 40-årskriser där jag ångrat mig och känt: ”Varför fortsatte jag inte som skådespelare?”
Än är det väl inte för sent, Johan?
– Nej, det är det väl inte. Skulle någon producent ringa så skulle jag i princip tacka ja till vad som helst.
Hur ser din tillvaro ut, numera?
– Jag trivs med mitt förhållande och med min familj. Jag har ett hus som jag håller på att dona med, jag har en massa småprojekt. Jag trivs i det stora hela!
◼️ ◼️ ◼️
✔︎ Ulf Isenborg om livet efter Varuhuset
Namn: Ulf Isenborg.
Ålder: 73.
Jobbar som: Ingenting, jag är pensionär.
Bor: Kungsholmen.
Familj: Hustrun Gabriella, 71, dottern Hanna, 48, Sara, 44, Therese, 39. Åtta barnbarn.
Kuriosa: Spelade charkuteristen ”Rickard” i Varuhuset på 80-talet.
Du inledde inte din yrkeskarriär som skådespelare utan som frisör. Hur kom det sig?
– I yngre dagar hade jag ingen aning om vad jag skulle bli. Mamma sa: ”Du kan väl söka som frisör?” ”Frisör?” tänkte jag och gick ner till en salong där jag fick en praktikplats. Då var jag 16 år. Jag jobbade som frisör i 16 år. De sista två åren hade jag eget. Samtidigt låg skådespeleriet mig varmt om hjärtat. Jag hade min salong inte långt från Scenskolan. En dag satte jag upp en lapp på dörren och skrev: ”Kommer strax”. Jag gick till Scenskolan, gjorde det första provet och kom in. Samma år skulle jag fylla 30. ”Tar jag inte chansen nu så kommer jag att ångra mig för resten av livet”, tänkte jag.
Snart blev du tafatte ”Rickard” i ”Varuhuset” med hela svenska folket. Minns du den tiden med glädje eller förskräckelse?
– Med glädje. Det var fantastiskt! Jag fick glädja så många människor. Det var två roliga och fascinerande år i mitt liv, men efter 48 avsnitt kände jag att det fick räcka. ”Nu får ni skriva ut mig, men ni får jävlar i mig inte döda den här killen”, sa jag till manusförfattarna. Alla som lämnade serien dog ju på olika sätt. Jag däremot fick en jättefin avslutning, jag gifte mig med Görel Crona och stod utanför en liten slakteributik på Kocksgatan: ”Den här butiken har jag köpt”. Där stod vi och hade slutscenen. Sagan fick ett lyckligt slut!
Var det svårt att spela ”Rickard”?
– Nej, jag gjorde rollen som mig själv. Jag hade det ganska svårt när jag var ung, jag var mobbad.
Hur pass känd var du på 80-talet?
– Jag kunde bara gå ut på stan vid åttatiden på torsdagskvällar. Då var det inte en människa på stan, alla var hemma och tittade på ”Varuhuset”. Annars kunde jag inte röra mig fritt. Jag kände mig som en jävla rockmusiker!
Blev du ”tjenis” med någon av de andra skådespelarna?
– Ja, med Johan Hedenberg, han som var gangster. Johan bodde också på Ekerö. Vi hade det kul, ibland sov han över hos mig. Vi umgicks en hel del. Även Rico Rönnbäck och jag. Många från ”Varuhuset” har tyvärr gått bort. Älskade Inga Gill till exempel. Och Bertil Nordström. Det känns underbart att jag fått jobba med så pass stora skådespelare.
Är du fortfarande aktiv i branschen?
– Nej, jag har varit pensionär i elva, tolv år. Efter 25 år med Riksteatern har jag sett hela landet och spelat alla roller som finns, jag känner mig ganska klar.
Trivs du med att vara pensionär?
– Ja, jag trivs jättebra! Just nu är jag och min fru på vårt lantställe. Vi har det toppen!