Tony Irving nobbad av maken Alexander: ”Vill inte ha en dansfjolla”

Hur står det till Tony?

– Jag mår jättebra! Visst blir jag lite bekymrad över den tråkiga utvecklingen i samhället, men vet du vad… Mitt motto är ”fuck it”. Folk får beter sig som idioter, men jag har valt att vara positiv. Det är ett val som jag fattar varje morgon när jag vaknar, tittar på min man och säger: ”Jag älskar dig, idag kommer vi ha en bra dag!”

Du och Alexander bor i ett litet radhus i Norrtälje utanför Stockholm. Vem är mest utpräglad hemmagris, Alexander eller du?

– Helt klart jag!

Är ni kvarterets enda gaypar?

– Nej, faktiskt inte. Norrtälje är en väldigt blandad stad. Jag brukar kalla Norrtälje för ”det lilla Sverige”. Här träffar man alla – alltifrån frisören Zaid till kassabiträdet Cecilia.

Hur gick det till när Alexander och du fann varandra?

– Han jobbade på ett hotell i Stockholm. Jag var gäst, flirtade med honom och frågade om jag fick bjuda ut honom. Han totaldissade mig. ”Jag vill inte ha en dansfjolla”, sa han. Däremot fixade Dermot Clemenger så att han kom och tittade på finalen av Let's dance. Då började vi prata. Tre månader senare förlovade vi oss!

När var det här?

– Jag började flirta 2012. 2013 blev vi ihop. 2014 flyttade vi ihop. 2015 gifte vi oss.

Hade ni ett stort och flådigt bröllop?

– Vi hade 220 gäster. Platsen var Gustav Adolfs kyrka på Östermalm. Efteråt hade vi tebjudning på Kungliga borgen. På kvällen hade vi privat middag för våra 50 närmaste vänner på Gondolen.

Vad handlade ert första äktenskapsgräl om?

– Jag fick för mig att Alex hade flirtat med någon. Alex blev jättesur. Jag har en svartsjuk sida som jag tar fram när jag vill ha uppmärksamhet, (skratt).

Är du fortfarande kär i Alexander?

– Ja, jag är ännu kärare idag än när vi blev ihop. Under de här åren ihop har det skett en utveckling på ett personligt plan. Både hos honom och hos mig. Det har gjort oss ännu tightare.

Hur ofta säger du till Alexander att du älskar honom?

– Det säger jag dagligen. Alex däremot är lite mer sparsam, han kanske säger det två gånger i veckan. Han älskar att linda mig runt sitt finger. När jag får ett ”jag älskar dig” från honom så är det som att ge godis till en hund, (skratt).

Hänger du läpp över att Let's dance gått i graven?

– Inte ett dugg! Vi fick 18 fantastiska år. Varenda grej som jag har idag har jag fått tack vare Let's dance. Är det inte fantastiskt? Jag har bland annat en egen show som heter ”Tony Irving Experience”. Det är en ”upplevelsehelg” som jag åker omkring med i landet. Dans. Te. Föreläsning. Danslektioner. Middagsunderhållning. Övernattning. Sedan vaknar man dagen efter till ett danspass och äter lunch. Man kommer hem med ett leende på läpparna och en välmående känsla som man bär med sig flera veckor!

Första avsnittet av Let's dance sändes vinter 2006. Du var 39 år och blev kändis över en natt. Vem var du på den tiden?

– Jag hade precis tävlat mitt sista världsmästerskap i Cannes. Jag var en avdankad dansare och hade inte en aning om vad som väntade mig. På kändisfronten var jag helt oskuld, men dagen efter första sändningen vaknade jag och såg mitt namn på en löpsedel. Jag upptäckte snart att jag inte var känd för min danskompetens och skicklighet, utan för min trut, brytning och elakhet. Jag klev in i en roll och gjorde allt som jag trodde en kändis skulle göra. Jag var divig, självupptagen och egoistisk. Jag trodde att hela universum snurrade runt mig. Utåt sett såg det ut som att allt var fantastiskt, att jag levde livet, men inombords mådde jag väldigt dåligt. Jag tappade helt mitt fotfäste.

Hur fick du tillbaka det?

– 2011 gick mitt företag i konkurs. Jag blev hemlös. Det blev min räddning. Jag hamnade på noll. Det är inte många gånger i ens liv som man börjar om från scratch. För mig var det väldigt positivt. Jag hittade tillbaka till vem jag är och hur jag ville ha mitt liv.

Visst växte du upp i England?

– Ja, i en liten by. Jag insåg inte hur bra jag hade det, tillvaron var stabil och rolig. Hela min släkt bodde i samma by. Vi var ett samhälle i samhället kan man säga. Vi var sju kusiner som gick i samma skola.

Vilken typ av skola gick du i?

– En kyrkskola. Där fick man lära sig att vara ordentlig, uppföra sig, klä sig väl, plugga hårt. Jag blev programmerad till det beteendet. Man skulle lyda och inte ifrågasätta, man skulle vara som en robot. Det förväntades att man skulle följa vissa rutiner, ha samma jobb i 50 år, gå i pension och få en guldklocka. Åren gick jag och ville bara bryta mig loss från det där. Jag hamnade i en konflikt med livet som jag levt. Jag ville ju ha trikåpaljetter, glitter och glamour. Det färgglada! Så fick det också bli.

När satte du första gången dina fötter på svensk mark?

– Den 27:e november 1994. Skulle döma ett svenskt mästerskap i standarddans. Det var iskallt när jag landade. Fullt med snö. Jag kommer ihåg att jag gick över Berzelii park iförd skjorta och lackskor. Hade ingen vinterjacka, inga vinterkläder, men det kändes väldigt bra. Tyckte om det jag såg. I England var alla städer smutsiga. På vissa platser kunde man knappt se trottoaren på grund av alla tuggummin. Stockholm var rent. Alla plockade upp efter sig. Ett par år senare – 1996 – träffade jag en svensk kille och flyttade hit.

Vad är meste hemma för dig i kropp och själ: Sverige eller England?

– Mitt hjärta kommer alltid vara i England. Min själ är svensk. Mest hemma känner jag mig där min man är.

Hur är det att åldras?

– Jag tycker om det. Vi har skapat så mycket fokus på att vi ska vara unga, men att vara ung betyder inte att man är mer intelligent, har bättre värdegrund och större förståelse. Åldrandet har berikat mitt liv. Jag har fått en massa erfarenheter.

Slutligen Tony, vilken är den bästa stunden på din dag?

– Morgnarna. Jag vaknar, rätt tidigt, med man och våra hundar. Gör ett kopp kaffe och ligger kvar i sängen innan vi startar dagen. Alex går till jobbet. Jag tränar, tar en promenad och startar min dag på ett lugnt sätt.

FOTO: P-O Sännås/Aftonbladet/TT, SVT play