Emma födde dottern Wilma när hon låg i koma
När dottern Wilma föddes låg hon ännu nedsövd:
– Första gången jag såg min dotter grät jag, berättar hon.
Emma och Rikard Claessons första barn, sonen Hugo, kom till dem på naturlig väg. Andra sonen Ivar med hjälp av IVF. Precis när de skulle ge upp IVF-försöken för ett tredje barn blev Emma gravid – med lilla Wilma, som i dag hunnit bli ett år och ett halvt år.
Men i september 2019 kunde det ha slutat riktigt illa för familjens två tjejer. Emma, som alltid varit aktiv och har en elitidrottskarriär inom orientering bakom sig, var gravid i vecka 30.
När Emma Claesson skulle cykla till jobbet hände det som inte får hända: Hon kraschade med cykeln.
Hamnade i koma
Emma minns inte vad som hände den dagen. Det var ingen annan trafik i närheten, varken bilar, cyklister eller gående, och trots att hon hade cykelhjälm landade hon illa och blev liggandes medvetslös.
Hon fördes till Falu lasarett där hon sövdes ner i koma. Förutom allvarliga hjärnskador hade Emma fått en fraktur på en nackkota. Om den hade gått av hade hon varit permanent förlamad i hela kroppen.
Wilma föddes när hennes mamma låg nedsövd
I början var det ingen som visste om Emma någonsin skulle vakna igen, och snart insåg läkarna att hon behövde vissa mediciner – läkemedel som kunde vara skadliga för barnet i hennes mage.
– Läkarna ringde Rikard och barnen och sa att de måste ta ut barnet NU. En liten stund senare fick han en bild på en nyfödd, frisk flicka. Han var överlycklig över att ha fått barn, men samtidigt så ledsen för min skull, berättar Emma Claesson.
Rikard fick i uppgift av vårdpersonalen att ge dottern ett namn, något paret ännu inte hade hunnit prata om. Han bestämde sig för Wilma.
Snart flyttades Emma och dottern till Falun för att vara närmare familjen, och personalen gjorde allt de kunde för att skapa ett band mellan Wilma och hennes medvetslösa mamma: de la Wilma på Emmas bröst, la filtar med mammas doft hos Wilma, och kläder med dotterns doft hos Emma.
”Jag bara grät när jag såg henne”
För även om Wilma föddes frisk och utan men från olyckan så var hon fortfarande för tidigt född. Hon behövde sondmatning och extra vård, och fick inte komma hem till sin pappa och sina bröder.
Efter sex veckor beslutade man att väcka Emma ur koman. Då visste hon inte att Wilma var född – och mindes heller inte att hon varit gravid. I dag har minnena återvänt.
– Jag hade jättesvårt att acceptera att hon var ute. Att bli mamma är ju den lyckligaste dagen i livet, men detta var den olyckligaste dagen i mitt liv. Jag fick träffa världens finaste lilla tjej, men jag kunde inte röra mig alls eller ens ta i henne. Jag bara grät när jag såg henne, samtidigt kände jag skuld för att jag ”borde” varit lycklig, berättar Emma.
Därefter började en lång tid med rehab och träning för Emma. I början fick hon hjälp med allt och kunde knappt tala eller röra sig, men hon gav sig sjutton på att kämpa. Efter några veckor fick hon äntligen komma hem till familjen.
Barnen fick gå hos kurator
Pojkarna Hugo, 10, och Ivar, 5, var så klart glada över att ha mamma hemma igen, men var också påverkade av händelsen och fick gå hos en kurator en tid.
– Samtidigt är de bara barn och glömmer bort att jag har varit dålig. Ibland kan de säga ”men mamma, gör det snabbare”, för det enda de minns är att jag var extremt snabb med det mesta innan olyckan.
Att Emma behövde återhämta sig från en allvarlig olycka och samtidigt ha en nyfödd hemma gjorde att det blev Rikard som fick ta ett större lass med bebisen. Emma behövde sova om nätterna för att ge hjärnan återhämtning, så Rikard fick ta nätterna ensam. Emma tror att olyckan har fört dem närmare varandra.
– Vi har blivit bättre på att förstå att vi måste ta hand om varandra.
”Fått lära mig allt på nytt”
I dag säger Emma att hon mår sämre än innan olyckan, men bättre än hon gjorde för ett år sedan. Framför allt är det balansen som inte kommit tillbaka, och att hon kanske aldrig blir som förr är något hon får lov att acceptera.
Hennes bakgrund inom elitidrotten tror hon kan ha hjälpt henne med rehabiliteringen. Både att kroppen var stark redan innan, och att hon har pannbenet för att kämpa och träna hårt.
– Man ska veta att det inte har varit enkelt. Jag har fått lära mig allt jag tidigare kunnat på nytt, genom att kämpa hårt, säger hon.
FOTO: PRIVAT & Staffan Björklund
LÄS OCKSÅ: OS-stjärnan Maria, 25, räddar livet på sjuk bebis
LÄS OCKSÅ: Lena Nordahl, 95, dubbel världsmästare – för tredje gången