Idol 2019: Deltagarna avslöjar sina okända tragedier

Idol-finalisterna som mycket starkt delar med sig av sina värsta ögonblick i livet är Freddie Liljegren, Dao Di Ponziamo Molander, Christoffer Hamberg, Astrid Risberg, Tusse Chizu, Madelief Termaten, Kim Lilja, Ellie Lilja, Hampus Israelsson och Nathalie Ulinder Cuti.

◼️ ◼️ ◼️

✔︎ Freddie Liljegren, 26, Örebro

Det värsta ögonblicket i livet?

– Min pappa gick bort för några år sedan. Han fick hjärtinfarkt hemma och jag var på jobbet då. När jag var på väg hem från jobbet så ringde hans fru och sa att pappa hade problem med hjärtat och måste in till sjukhuset. Jag åkte in och kom till akuten, och just då hade han blivit stabil. De flyttade honom till intensiven och då tänkte jag “Shit, vad skönt att det löste sig den här gången”. Vi fick gå och sätta oss i väntrummet. Efter en halvtimme kom en läkare ut och sa att det inte hade gått bra. Vi frågade “Vad menar ni nu?”. Då hade han fått en till hjärtinfarkt på intensiven och då blev skadorna på hjärtat alldeles för stora. Då gick det inte att rädda honom. Då dog han på sjukhuset tyvärr. Det var riktigt hemskt. Han blev 57 år, det var alldeles för tidigt.

– Min pappa har ett förflutet som missbrukare, han var det när jag var liten. Han var ren de sista 17 åren så vi hittade tillbaka varandra på slutet. Det var när jag var liten som jag inte träffade honom så mycket då han satt i fängelse. Hans fru hade också ett förflutet som missbrukare och det kom tillbaka när han hade gått bort. Så hela eftermälet med bouppdelning var katastrof.

Vad har du för relation till droger?

– Jag har stor respekt för droger. Jag har hört om det hela mitt liv och jag vet hur det kan gå, som det gick för min pappa till exempel. Jag har hållit mig undan så mycket som möjligt.

Vad det missbruk som gjorde att han hamnade i fängelse?

– Ja, det var narkotikabrott i huvudsak som gjorde att han satt i fängelse. När man missbrukar blir man en helt annan person, det är inget annat som betyder något än just drogerna.

– Han var väldigt hälsosam. Han tränade mycket och var supervältränad, mer vältränad än vad jag någonsin kommer att bli. Så när han gick bort var det väldigt oväntat. Samma dag som han gick bort hade han varit och tränat på morgonen. Han hade diabetes så han åt inte så mycket socker. Jag vet inte om diabetes hade något med att han fick en hjärtinfarkt eller att hans gamla liv hade tagit hårt på kroppen.

– Mina föräldrar skilde sig när jag var tre år. Det var mellan tre och sex års ålder som han var nere i skiten. Men sen var han med och startade upp KRIS (Kriminellas Revansch I Samhället) när det drog igång i Örebro. Det blev hans nya drog, kan man säga. Han jobbade hela tiden med det. När vi var små var det aldrig kul att åka till pappa, han pratade i telefon hela tiden och byggde upp organisationen. Han var otroligt driftig som människa. Hade han inte hamnat snett från början så hade han säkert varit framgångsrik inom ett stort företag.

Vad gjorde att han hamnade snett?

– Det började redan med farmor och farfar, de var alkoholister i perioder och kunde vara fulla i tre månader. Pappa hade ingen trygghet. Den enda tryggheten han hade var hans storebror, och han var redan nere i skiten. Pappa berättade att han testade att röka hasch när han var tio år. Man utvecklar en slags superkraft när man är barn till missbrukande föräldrar. De bodde högst upp i Stjärnhusen i Örebro. När han kom in i trapphuset kunde han känna på doften typ “Nu jävlar är det fylla däruppe”. Då fick han alltid hitta på att han inte hade någon nyckel, att hans mamma och pappa var borta.

Du får sjunga för honom?

– Det ska jag absolut göra. Det skulle vara fantastiskt.

◼️ ◼️ ◼️

✔︎ Dao Di Ponziamo Molander, 18, Stockholm

Det värsta ögonblicket i livet?

– Jag var väldigt mobbad som ung. Jag var super-duper mobbad, men jag har växt ifrån det och blivit starkare. Jag har bytt skola fem eller sex gånger.

– Mobbning kan göra en starkare. Även om man absolut inte ska behöva gå igenom det som barn. Jag gick igenom en jättegrov mobbning när jag var ung. Ofta berodde det på att jag kunde vara öppen med saker som jag hade gått igenom i mitt liv. Jag är absolut inte lika öppen längre.

– Jag ville mer förebygga att barn och ungdomar förstå saker de går igenom när de är små, de är inte blinda. Väldigt många vuxna kan tänka att min åttaåring inte förstår någonting, så det är lugnt, hon kommer må bra när hon är äldre. Sen blir hon ändå deprimerad, får panikångest eller blir traumatiserad av något som har hänt tidigare. Sen sitter man i en jobbig situation. Jag förstod så mycket när jag var liten att jag vill dela med mig av det för att hjälpa andra barn och ungdomar. Jag ville att folk skulle börja prata, jag var ett sånt barn. Det var inte så populärt att prata om sådana saker. Jag blev mycket tystad, mobbad för hur jag såg ut, att jag inte hade mycket pengar eller att jag inte var fin. Att jag hade lockigt hår var inte populärt, de tyckte att jag såg ut som ett troll. Det är ett av mina ärr jag jobbar med hela tiden.

Hur är det i dag?

– Jag jobbar på att komma över det. Det är mycket bättre nu än för några år sedan. Det höll på från att jag var 7-8 år och upp till 15-16 år.

Det måste ha varit många som reagerade på mobbningen. Det hade jag själv gjort.

– Folk blir ju arga. Jag vet hur arga mamma och pappa har varit. Så kan jag också tänka, blir mitt barn mobbat kommer jag flippa ur. Jag tror alltid att du ska försöka vara en bättre människa än den du möter. Jag vet att jag blev mobbad för att folk hatade sig själva så mycket, de var tvungna att trycka ut det mot andra för att slippa hata sig själv. Det är en osäkerhet hos dem. Det finns jättemånga ungdomar och barn som har bett om ursäkt till mig. Många har berättat att de hatade sig själva vid den tiden, att de inte handlade om mig.

Det måste ha varit jättejobbigt i skolan.

– Jag var sjukskriven, det var massa kaos. Under grundskolan blev jag sjukskriven för att vi trodde att jag var deprimerad, så jag var borta i flera månader. Sen kom jag tillbaka och fick plugga upp allt under tre månader för jag skulle komma till gymnasiet. Jag kom in där, men det blev lite fel där först också. Det hände för mycket, jag blev tvungen att stänga av helt och gå in i min bubbla. Sen bytte jag till en annan skola, som var lite knasig. Det är de härligaste människorna på den skolan, men det är kaosartat runt omkring området där. Det är världens härligaste skola, lärarna är bäst, de bryr sig verkligen om barn och ungdomar. Det var helt mindblowing för mig.

Vem får du kraft av?

– Min mamma, min syster, min pojkvän och självklart mina fina fina vänner.

– Vissa människor behöver terapi efter alla traumatiska saker de har gått igenom. Jag tror på att med din egna kraft, din egna självkänsla kan du komma långt. Det här är bara en bit av mitt pussel, och jag har 150 bitar som jag behöver pussla ihop för att få hela helheten. Men med din egen styrka så är varenda individ tillräckligt stark för att komma dit den människan ska vara för sitt eget bästa. Jag tror människor underskattar sig själva, särskilt när man lider av psykisk ohälsa. Jag tror det kommer gå sjukt bra om du har människor som tror på dig och du tror på dig. Musiken har varit min terapi. När jag lyssnar på musik så ser jag färger, så jag har målat olika färger och konstverk. Jag ritar för jag ser något i mitt huvud, något jag inbillar mig när jag hör musiken.

Har du gått i terapi?

– Ja, jag har haft jättemånga psykologer. Lite för många psykologer. Ingen har kunnat veta vad som ligger under egentligen. Men jag har hittat rätt psykolog nu, jag har PTSD och panikångest av den grövsta graden. Så jag har panikattacker med ryck och stammar när jag väl blir stressad. Det kan bli lite mycket under Idol och jag har fått panikattacker under den tiden jag har varit med här. Då behöver jag gå in i min bubbla.

◼️ ◼️ ◼️

✔︎ Hampus Israelsson, 21, Falun

Det värsta ögonblicket i livet?

– När en av mina bästa vänner gick bort förra året. Det var en jobbig tid.

Vad hände?

– Han fick hjärnhinneinflammation. Han låg hemma och trodde han hade åkt på en vanlig förkylning, influensan. Sen fick han jättehög feber och kramp. Han fick åka in till akuten och där svimmade han. De sövde ner honom och han fick åka till Uppsala, och där försökte de rädda honom. Men det gick inte tyvärr.

– Han ville inte åka till sjukhuset först. Men sen sa hans flickvän att nu är du så dålig att du måste åka in.

Hur jobbigt var det för dig?

– Det var jättejobbigt. Min syster är förlovad och har barn med hans bror. Hon ringde på morgonen när jag låg och sov, så hon skrev ett sms. Jag ringde upp henne och hon förklarade vad som hade hänt och att han var i Uppsala. Då hade de respirator igång, så han var inte helt borta vid det tillfället. Men de sa att han var jättedålig. Det var jäkligt jobbigt.

◼️ ◼️ ◼️

✔︎ Nathalie Ulinder Cuti, 23, Göteborg

Det värsta ögonblicket i livet?

– Pappa höll på med musik. Det har präglat mig eftersom jag fått musiken genom uppväxten, men han gick bort när jag var elva år. Så på något sätt är det en väldigt känslig process jag går in i nu med tanke på att jag tar det stora klivet med musiken. Det känns som att jag blottar mig lite. Det har varit en berg och dalbana. Det är aldrig lätt att förlora någon och att göra det så ung, i en ålder när det händer mycket, är extra mycket.

– Det har varit min stora utmaning och den har följt mig till i dag, och det är fortfarande jobbigt. Det är lätt att man blockar sånt när man är ung, det gjorde jag i alla fall. Sen har det bara legat där och blivit större och större och större. Nu när man kommer in i det här och ska prata om det…man måste inte, men det kommer naturligt. Det blir som terapi, det påverkar mig både negativt och positivt. Man går in här och öppnar den dörren på något sätt.

Det har varit svårt att bearbeta för dig?

– Ja, med tanke på att min pappa var musiker så var han ute och reste väldigt mycket. I början när hade gått bort var det “han är bara ute och reser, han kommer komma hem snart”. Det är svårare att ta på då, men på senare år förstår man det mer på ett annat sätt.

Hur tog du dig igenom det?

– Jag har nog inte tagit mig igenom det ännu. Det är nog något som pågår just nu, jag försöker hantera det. Det är som det är, jag försöker hantera det så bra jag kan. Att hålla på med musik får mig att må bättre. Att också komma i kontakt med mina känslor är bra.

Hur dog han?

– I cancer. En vidrig sjukdom.

– När jag har ont i kroppen får jag katastrof-tänk. Kommer jag också få cancer för att min pappa hade det? Man har väldigt lätt att noja upp sig, och jag känner också rädsla för att förlora någon annan.

Tänker du mycket på det?

– Livet är så otroligt skört och har man varit med om en sådan sak så tror jag det kan komma ut något fint av det. Jag försöker verkligen leva här och nu, och ta vara på nuet. Jag försöker “embrace the moment”. Många kan säkert inse att livet är skört utan att uppleva något sådant här. Men har man varit med om något sådant här så blir det väldigt påtagligt. Nu försöker jag bara vara här och nu och njuta av det här.

◼️ ◼️ ◼️

✔︎ Christoffer Hamberg, 28, Tibro

Det värsta ögonblicket i livet?

– När vänner har gått bort, eller nära och kära har försvunnit. Jag har haft tre självmord i min närhet, det är oerhört tungt. Jag tänker på deras familjer.

Hur nära stod de dig?

– Det är två vänner till familjen och en bekant. Jag tycker det är viktigt att prata om eftersom jag tror att vi alla har tänkt på självmord. Jag tittade på Youtube häromdagen där en kvinna föreläste om att män begår självmord i större grad än kvinnor. Sen började hon tala om det mer generellt och bad alla i lokalen att blunda och frågade vilka i rummet som hade haft tankar om självmord. Det var väl 85 procent som sträckte upp en hand, så jag tycker det är något man borde prata om mer. Man ska inte skämmas för att tanken finns där eller har funnits där. Det är inget som är trevligt att tänka på, men man är inte ensam.

Har du tänkt på självmord?

– Ja, det är klart jag har. Jag har funderat mycket på livet existentiellt. Jag är inte troende, men jag tror det är många av oss som saknar lite tro. Det är väl en sån del kristendomen och annan tro kan vara bra för, att man just känner att man har någon vän eller något annat. I det samhället vi har i dag så saknar människor något att luta sig tillbaka emot, en tröst. Men vi kanske kan försöka hitta det i varandra i stället.

Var det längesen du hade de tankarna?

– Tidig 20-årsålder. “Vart fan ska jag ta vägen?”, och så vidare. Jag har aldrig varit i närheten av att göra något av tanken. Men jag har tänkt på hur man skulle gå till väga, det är klart. Jag tror det är nyttigt att tänka på det på något sätt, man ska inte skämmas eller vara rädd för tanken. Man ska hålla sig nära vän med döden för vi ska alla den vägen vandra någon gång.

◼️ ◼️ ◼️

✔︎ Astrid Risberg, 20, Örebro

Det värsta ögonblicket i livet?

– Jag har mycket i mitt bagage, det mesta är jävligt tungt. Jag har förlorat många människor. Två av mina styvfäder har gått bort. Det är fortfarande tungt och ganska obearbetat för mig.

Gick de bort på grund av sjukdom?

– Ja. Och det hände väldigt tvärt. Det har varit många tragedier i livet, fler än de två. Men jag har inte sett andra människor så nära som de två.

– Den andra styvfadern var lunginflammation. Han uppsökte inte hjälp i tid och fick ingen medicin, och sen slutade han andas. Den första hade hjärtproblem. Han hade en hjärtklaff som slutade att fungera. Jag har aldrig pratat om det här, jag är inte så öppen med det här eftersom det är så obearbetat. Annars kan jag vara öppen med många saker som har hänt mig.

När inträffade det?

– Det var fyra år sedan. Det var mycket mammas sorg, så jag har inte fått utrymme att tänka och sörja på det sättet. Sen är jag så flummig och spirituell att jag är hundra procent säker på att de är med mig ändå.

Det är väl bra att tänka så, det ger dig styrka.

– Ja, och någon form av tröst. Även om det bara är placebo, att man intalar sig själv. Men det kvittar för mig.

Har du tänkt sjunga för dem?

– Jag har tänkt på det, och får jag ett bra tillfälle vill jag göra det. Men det är också som sagt jävligt färskt för mig och jag har svårt att prata om det. Det vore fint att få göra det om blir tillfälle. Men jag vill inte riskera att bli ratad efter jag har gjort det.

◼️ ◼️ ◼️

✔︎ Ellie Lilja, 26, Linköping

Det värsta ögonblicket i livet?

– Det måste vara hela grejen av att inte känna sig trygg i sig själv och sin kropp. Det är sjukt tungt. Det är nästan ingen som kan relatera till det. Det är svårt att förstå om man inte har varit med om det. När jag får spetsfokus på mig i media är det lätt att det blir en grej av det. Men man ska också vara medveten om att hbtq finns i hela världen, man är inte ensam. På det sättet har jag lite jante-tänk. Jag är en unik person och är en speciell karaktär men jag är inte den enda. Det har varit kämpigt för mig.

Hur mår du nu?

– Nu har det blivit ett jävla lyft. Nu kan jag fokusera på annat. Tonårsåren var sökande, man testade och busade. Nu skördar jag frukten av arbetet, jag kan fokusera på musiken och ha ett annat förhållningssätt till mig själv och omvärlden. Jag kan njuta av saker, i stället för att må dåligt. Om jag inte gör det här så hade jag ångrat det som fan. Det är dags, det är bara att göra.

◼️ ◼️ ◼️

✔︎ Tusse Chiza, 17, Leksand

Det värsta ögonblicket i livet?

– Jag förlorade min mor 2016. Jag bodde inte med henne, jag har inte känt henne hela livet heller. Det är ändå något som ligger över mig. Jag har en fin familj, så det är det som får mig igenom det. Hon blev sjuk och dog oväntat, det var jobbigt.

◼️ ◼️ ◼️

✔︎ Madelief Termaten, 17, Ängelholm

Det värsta ögonblicket i livet?

– Min bästa vän och jag har varit vänner sen vi var fyra-fem år. Våra mammor var bästa vänner. Hennes mamma gick bort för fem år sen. Hon var som en extramamma för mig, hon kunde hämta mig från skolan när min mamma jobbade. Min mamma hämtade oss när hon jobbade. Det var rutin.

Hur har det påverkat dig?

– Min mammas bästa vän älskade musik. Jag ska göra henne stolt.

◼️ ◼️ ◼️

✔︎ Kim Lilja, 25, Luleå

Det värsta ögonblicket i livet?

– Jag har varit runt mycket hemska saker. Jag har varit med om att kompisar inte har mått så bra och valt att avsluta sitt liv. Nära och kära har dött. Min farbror gick bort i cancer. Att ha en bild av honom och sedan får se honom sjuk var jobbigt. Man har varit med om många mörka saker. Det har inte varit jag, men jag har varit runt omkring det. Det är hemskt att det finns sånt.

Foto: TT och TV4