Annika Östberg satt i fängelse med dödsdömda – har inte råd att gå i pension

Efter reklamen: De tycker deltagarna om Över Atlanten: ”Ångestframkallande”

1981 dömdes en 27 år gammal Annika Östberg till livstid fängelse för dubbelmord på en restaurangägare och en polis i USA. De kommande 28 åren avtjänade hon sitt straff på en anstalt i Kalifornien, innan Annika överfördes till Sverige och kvinnofängelset Hinseberg 2009. Samma år meddelade tingsrätten att straffet tidsbestämt till 45 år och att hon därmed kunde bli villkorligt frigiven i maj 2011.

Efter att Annika blivit frisläppt har hon skrivit, föreläst och haft ett sommarprat om livet bakom galler och tiden på death row, avdelningen för intagna som ska avrättas.

Idag är Annika 70 år gammal och bor i Söderhamn, där hon jobbar på ett behandlingshem sedan några år tillbaka. När Hänt når henne en eftermiddag har hon precis vaknat efter att ha jobbat ett nattpass.

Relationen med Thomas: ”Vi är friends without benefits”

Annika avtjänade de sista 14 månaderna på arbetskooperativet Basta i Nykvarn. Där träffade hon Thomas, 58, som hon lever ihop med idag.

– När jag började föreläsa behövde jag hjälp med att köra, hantera bokförsäljning och så, så då hängde han med. Vi har varit tillsammans sedan dess. Nu när jag köpte hus så var det bara naturligt att han hängde med och flyttade in.

Hon kallar Thomas för sin ”vän-bo”.

– Det är de bästa delarna av en relation utan det fysiska. Vi har rätt till vårt eget liv. Han har eget sovrum, eget badrum. Thomas jobbar borta i veckorna och så kommer han hem på helgerna. Vi är ”friends without benefits”, säger hon till Hänt.

Vad har du för kärlek i ditt liv?

– Jag har min hund. Kärlek är ingenting som jag har sökt. Och Thomas verkar inte vara särskilt intresserad av det heller. Han jobbar mycket och trivs här.

Annika Östberg var rädd att hamna på gatan

Det har varit tufft ekonomiskt sedan Annika muckade. I en intervju med SVT 2019 förklarade hon att hon var orolig över att behöva bo på gatan eftersom hon saknar full garantipension.

– Det är därför jag jobbar, jag måste jobba. Jag har 3 000 kronor i pension. Jag är timvikarie eftersom man inte kan anställa en 70-åring på heltid. Som tur är har det här företaget varit väldigt bra. Det är det här jag brinner för, att försöka få kontakt med, främst ungdomar, men alla som har missbruksproblematik. Jag förstår hur det är. Jag är väldigt glad i mitt jobb.

Annika blev nykter för många år sedan genom 12-stegsprogrammet.

– Jag brukar säga att jag gjorde mitt fjärde och femte steg på löpsedlarna. Mitt liv är en öppen bok. Den yngre generationen vet inte så mycket om mig men jag får väldigt bra kontakt med dem. Jag har ingen ingen direkt utbildning men man kan säga att jag har en personlig utbildning.

Tidigare föreläste Annika Östberg en hel del, något som det inte blivit så mycket av efter corona. Numera delar hon med sig av sin livshistoria när det är lämpligt och kan göra nytta, förklarar hon.

– De som jag jobbar med har väldigt stor respekt för mig och vi får väldigt bra kontakt. De känner att jag förstår mycket bättre än vad en psykolog förstår.

Hur får du ekonomin att gå ihop?

– Jag och Thomas delar på alla kostnader men det är inte så mycket för han har Kronofogden på sig. Han lever på existensminimum.

Var nära att dö – så mår Annika idag: ”Går med käpp”

Åldern har börjat ta ut sin rätt och kroppen är inte som den en gång var. Att Annika dessutom genomgick en operation på läkarmottagningen på fängelset för 30 år sedan gör inte saken bättre.

– Jag hade en infektion i ryggraden så hade jag inte fått operationen hade jag dött. Infektionen hade börjat stänga ner mina inre organ så det var nära att jag strök med. Det var inte en lyckad operation så jag går med käpp och har mycket ont. Men i min ålder får man räkna med krämpor, säger Annika, som berättar att hon nyligen genomgick en höftoperation som heller inte gick som planerat.

Hur ser du på livet idag?

– Jag trodde aldrig att jag skulle sitta här. Jag förväntade mig att dö på anstalt. Att bara få vara hemma i Sverige räknar jag som ett mirakel. Jag ser på världen lite annorlunda. Jag lever ett Svensson-liv men jag kommer nog aldrig att vara normal. Jag tar ingenting för givet, bara att få komma hem och ha mitt egna hem. Där jag kan sätta upp en spik i väggen om jag vill. Att jag har kläder i garderoben i alla möjliga färger. Jag har tre, fyra schampoflaskor i badrummet. Alla de där sakerna var emot reglerna och omöjligt väldigt länge. Jag ser på dem och tar ingenting för givet idag. Tacksamhet är mitt ledord.

FOTO: Privat, SVT, TT