Anders Ekborg flyttar – beslutet med 11 år yngre fästmön Lisa Lind

Efter reklamen: Därför tackade Lia Boysen nej till Let's dance: ”Min dåvarande man sa...”

Du är aktuell med turnén En stilla jul i år igen. För vilket år i ordningen är det?

– Jag tror det är elfte eller tolfte året, även om det varit uppehåll, bland annat för coronan. Det har blivit som en tradition både för mig och publiken. Jag får inte ändra på för mycket. Folk vill ha samma jullåtar.

Är det samma publik år efter år?

– Till stor del. Klart det tillkommer några varje år, men många har sett det förut.

Du har ett nära band till julen, för många, även genom filmklassikern Tomten är far till alla barnen. Är julen en viktig högtid för dig?

– Absolut. Det är därför jag gör den här julturnén varje år. Innan jag började med En stilla jul, var jag med på olika julgalor och julshower, och dom har ju sin plats, men det blir gärna lite firmafest. Därför valde jag att göra den här turnén istället.

Var det något speciellt som fick dig att göra En stilla jul?

– Det var en gång de hade Beach Boys och surfing-tema på en av julgalorna. Jag tänkte, att jaha, var det inte jul vi skulle göra? Hur som helst skulle jag komma in och sjunga Helga natt stämningsfullt. Jag hann bara sjunga två rader innan det kom in en kille med tomtemask och luva på en stor släde på hjul med en bjällra i handen och skrek: ”Här vare sprit!!! Vem vill köpa vodka!?” Folk började resa sig och gå och handla samtidigt som jag sjöng färdigt min låt. Efteråt tänkte jag: aldrig mer att jag utsätter mig för något sånt här. För man försöker ju ge av sig själv, står där med hjärtat i handen.

Och då föddes En stilla jul?

– Ja, men även om jag visste att miljontals människor hade sett mig i musikaler som Kristina från Duvemåla och Chess, så var jag osäker på om jag kunde göra en egen turné bara på mitt namn. Jag började i liten skala, kände att det skulle vara intimt och lugnt, så man kan glömma all stress med julhandel några timmar, bara lyssna på fina jullåtar.

En traditionell julkonsert med andra ord?

– För många handlar julen om tryggheten i traditionerna. Man tänker tillbaka på vad de egna föräldrarna gjorde när man var barn. De flesta vill att det ska vara som då de själva var barn med Kalle Anka, julskinka och allt vad det är. Sen kommer alla från olika traditioner. Frun har något annat än du som hon tycker är viktigt, och så får ni jämka och skapa något nytt tillsammans. Det är lite samma sak med En stilla jul. Den röda tråden är att samlas, ta hand om varandra och leva nu, tänka efter och ta vara på sin stund på jorden. Och det känns som att det bara blivit värre i världen under de år jag har hållit på. Kan jag skapa en känsla av samhörighet runt julen så är det härligt.

Brukar dina jular vara stilla som dina julkonserter eller kaotiska som i Tomten är far till alla barnen?

– Förr var de mer kaotiska, men sedan jag började göra julturnén är jag helt slut när jag väl kommer hem på julafton. Så för mig brukar det bli en stilla jul med familjen. Trots att jag alltid har en lång turné på mig att handla julklappar hinner jag aldrig med det i tid. Det är stressigt in i det sista, även om jag försöker bli bättre på att göra som planerat.

Apropå filmen. Den är en av få komedier du gjort. Jag har hört att du är en kul prick privat, så varför har det inte blivit fler komedier?

– Drömkåken var jag i och för sig med i också, men jag har mest gjort en massa dramatiska roller, på senare år främst i musikalbranschen. Det har varit pompösa låtar och seriösa roller. Klart jag är seriös i min yrkesutövning, men man behöver inte vara tråkig för det. Jag tror inte folk tänker på mig när det kommer till humoristiska roller... Å andra sidan finns det väl inget värre än folk som säger, som jag just gjorde till dig i den här faktarutan, att jag är faktiskt väldigt rolig.

Ser du dig i första hand som sångare eller skådis?

– Jag är skådespelare i grunden. Det är jag utbildad till, men sedan 25 år tillbaka har jag nästan bara sjungit, både musikaler och hundratals, om inte tusentals, konserter i Sverige och utomlands. Jag har ingen officiell sångutbildning, även om jag var tillsammans med en operasångerska i många år. Å andra sidan har jag väldigt svårt för alltför skolade röster. Det gäller att hitta sin egen röst, inte försöka låta exakt som någon annan, vilket är vanligt både i Sverige och utomlands.

Är det inte så att alla som sjungit i Disneyfilmer de senaste 30 åren sjunger på ett specifikt Disney-dramatiskt sätt?

­– Det stämmer nog. Jag gjorde rösten till Moses i den animerade filmen Prinsen av Egypten, en av de första Dreamworks gjorde i slutet av 90-talet. Det var världspremiär samma dag över hela världen. Carola hade en stor roll också. När jag skulle spela in min en och en halv låt kom både en regissör och en musikansvarig. Jag tyckte jag satte det på första tagningen. Teknikern sa det lät kanon, men den musikansvarige sa: ”No, no, no. Lyssna på originalet.” Han ville att jag skulle sjunga som den engelske originalskådisen, som var urdålig. Det lät fruktansvärt. Så ville inte jag sjunga. Jag pratade svenska med teknikern, sa till honom att låtsas spela upp originalet, men inte göra det, för jag tyckte det var så dåligt. Så jag låtsades lyssna i tre minuter i mina hörlurar. Sen sjöng jag in den en gång till på mitt sätt, varpå den otrevlige musikansvarige från USA sa: ”Kände du inte att det blev mycket bättre nu?” Han hade ingen koll. Men dom manglade oss i en evighet helt utan anledning. Även Sharon Dyall som hade en låt och sjunger fantastiskt. Vi fick hålla på i sju åtta timmar med något vi satte på första tagningen. Och till sist gör man ju det dom vill, så att det låter precis som originalet, för att man inte orkar kämpa emot längre.

Vad brinner du för mer än jobbet?

– Att vårda min vardag och mig själv, försöka njuta av livet. Sen ägnar jag mig åt mina hobbys, matlagning och golf. Jag är helst inte bara här i kylan, utan mycket i vårt sommarhus i Spanien. Vad gäller samhällsengagemang går en del intäkter från turnén i år till ALS-forskning, för ett tema på årets konserter är att vi hyllar min mångårige vän och kollega på En stilla jul, Stefan Nilsson, som tragiskt nog gick bort i ALS efter att vi jobbat ihop tio år.

Jag har hört att du spelar mycket golf. Vad är ditt handikapp?

– Just nu har jag sex. Jag har spelat i många år, så det ska väl sitta där någonstans. Jag spelar så ofta jag kan när jag är ledig.

Du har varit ihop med fästmö fru Lisa i 10 år. Vad tycker hon om det?

– Hon har också börjat spela golf, är en idrottstjej som spelade fotboll och tennis tidigare, och som blivit helt biten. Folk som börjar spela golf blir ofta det. Det var många år sedan jag var sån, men hon är i den fasen, så det är mer hon som vill ut och spela hela tiden än jag.

Då är det inget problem att du vill golfa mycket.

– Nej. Det var mer ett problem när barnen var små, nästan så att jag slutade spela helt då, men nu har jag fått en nytändning.

Just det. Du har två vuxna döttrar sedan ditt äktenskap med Lia Boysen. Hur är du som pappa?

– Väldigt närvarande och ganska gammaldags, även om jag inte direkt är sträng. Vi åt till exempel alltid middag tillsammans och jag lagade middag åt familjen. De skulle sitta kvar vid matbordet. Det var innan den värsta tiden med mobiltelefoner, men de fick inte ha egna telefoner förrän de var 12 år. Sen fick de inte se på Idol som jag ogillade. Orsaken till att jag inte gillade Idol var det här att man skulle välja bort deltagare hela tiden. Bara en viss sorts artister klarar sånt... Jag har en varm härlig relation till mina barn idag och är glad för det.

Du verkar vara en familjeman. Först 21 år med Lia. Sen tio år med Lisa. Har du aldrig haft några kortare romanser?

– Haha. Det frågar mina kvinnor också, men nej. Jag har haft långa relationer ända sedan jag pussade min första flickvän då jag var 12 år gammal. Vi var tillsammans tills jag var 17. Min första förlovning, med operasångerskan Eva när jag gick på scenskolan, höll också i fyra år. Jag är väldigt lojal, vill vara det, hatar illojalitet och oärliga människor som säger något och sen blir det inget. Jag står för mitt ord. Det tycker jag är viktigt, och det är i dagens läge märkligt för många. Folk kan ibland knappt förstå det.

Alla barn ser som små upp till sina föräldrar. Som tonåringar tycker de föräldrarna är töntiga. I vuxen ålder, tycker dina döttrar du en cool farsa eller en tönt?

– Jag tror dom tycker att jag är cool, vet att dom gillar mycket av det jag gör. Sen skilde jag och Lia oss i en väldigt tuff tid av deras liv... Dom är olika varandra och har säkert varsin uppfattning om deras uppväxt, precis som jag och min brorsa har det om vår. Det är ibland tufft i efterhand som förälder, att höra ens barn säga att så här och så här var det.

På det stora hela har de kanske inte så mycket att klaga på?

– Jag var alltid väldigt närvarande, valde bort en otrolig massa jobb jag skulle kunnat ta, spelade bara Duvemåla på kvällarna först när de var små, och sedan Chess, Evita och andra musikaler. Hade jag gjort film eller tv under den perioden så hade jag varit tvungen att både jobba på dagen och på kvällen. Att det aldrig skulle hända var väldigt viktigt för mig, då min egen farsa var sån att han gjorde radio tidigt på morgonen, tv på dagen, spelade revy på kvällen och aldrig var hemma.

Du var ung då din far Lars Ekborg dog. Hade ni en nära relation?

– Jag var bara nio, kommer inte ihåg så mycket, men det var säkert en varm relation, framför allt på sommaren, för då var han hemma mer. Annars var det mycket så på den tiden, under 1960-talet, att det var mamman som tog hand om barnen.

Jag är bekant med din bror Dan Ekborg och ni verkar inte jättelika varandra.

– Det är lustigt. Hälften av alla vi träffar tycker att vi är otroligt lika, som tvillingar nästan. Andra hälften tycker vi är så olika att de knappt kan tro vi är bröder. Det beror på vad man ser.

Ni har liknande drag utseendemässigt.

– Vi har också samma humor, men brorsan var den utagerande och jag blyg som barn. Jag har fortfarande svårt för att mingla på ett cocktailparty med folk jag inte känner. Det är det värsta jag vet. Jag får panik, medan brorsan är utagerande på det där sättet folk tänker sig att en skådis ska vara. Så jag var mer som hans manusförfattare, kunde sitta bredvid och kläcka roliga kommentarer, så körde han dem. Han sa att det var jag som kommit på det, men det var han som fick garvet. Det är likadant på scenen. Jag är mer som Peter Forsberg, som älskar att göra en bra assist. Så har det varit i många föreställningar jag gjort. Som i Duvemåla. Det var jag och Helen Sjöholm, inte att jag skulle stå själv och glänsa.

Tycker du det är jobbigt att bli äldre?

– Som tur är har jag alltid sett yngre ut än vad jag är. Jag har ett babyface. Det har liksom förskjutits på ett sätt, vilket är bra när man blir äldre i min bransch, för i musikalbranschen är rollerna i mångt och mycket för dom unga. Men det var också så när jag var yngre och var på Dramaten, att kompisar som Jacob Eklund fick tuffa polisroller, men jag inte fick det, vilket jag fattar, för jag såg ut som knappt 20 fast jag var 30. Det enda jag egentligen tycker är jobbigt med att bli äldre, är sånt som att få nackspärr för att ha legat en timme åt fel håll.

Inga planer på att flytta Spanien på heltid, pensionera dig och bara spela golf?

– Nej. Men jag åker upp och ner mycket, försöker kombinera ett bra yrkesliv med en avkopplande och behaglig fritid.

Om du fick önska dig precis vad som helst i julklapp, vad skulle det vara?

– Fred på jorden. Det låter klyschigt, men det jag skulle önska att alla dessa vansinniga gaggiga gubbar skulle sluta vara så fast i sin prestige. Det hade varit en härlig grej. Och att alla religioner försvann, så vi slapp alla mord i Guds namn.

Kommer du att vara hemma på julafton?

– Vi har precis flyttat från hus till lägenhet och kommer att fira jul i vår nya lägenhet. Det har varit mycket skruva hyllor genom åren i huset, så jag hade tänkt sluta med allt snickrande när vi flyttade till lägenhet, men det har blivit en hel del snickrande även där.

FOTO: