Ann-Louise Hanson om sin tuffa uppväxt: ”Pappa drack i smyg”

Lägenheten i Täby strax utanför Stockholm har en vidunderlig utsikt över trädtoppar och vatten. Och terrassen ska visa sig ha en mer medelhavsliknande känsla än man kan tro i Sverige en kylig eftermiddag i oktober. Maken Bruno, 79, öppnar dörren redan när jag och fotografen kliver ut ur hissen. Ann-Louise Hanson, 73, skymtar bakom och ger mig en kram.

Du är ju uppväxt i Kristianstad med en fem år äldre bror. Hur var det?

– Vi bodde i ett flerfamiljshus på nedre botten. Jag minns en gång när mamma blev sjuk – vi åkte in till sjukhuset med ambulans och pappa slängde in brorsan och mig till granntanten och vi fick sova i samma säng som henne. Hon var snäll, jag fick alltid krokus av henne till våren.

Din mamma var ju ofta sjuk och ni hade rätt ont om pengar?

– Ja, hon var väldigt sjuk i omgångar. Det var ingen som trodde att hon skulle bli 40 år, men hon blev hela 84 år. Hon drabbades av astma, hade njursvikt och fick gulsot – ja hon var alltid sjuk och ovissheten var det värsta, om hon skulle överleva. Jag fick ofta vara hos mormor på landet när mamma var dålig.

Din familj var väldigt musikalisk, berätta.

– Pappa var väldigt musikalisk, han var med i en kör och min bror Lars också. Vi barn brukade leka på gården, och en dag hörde grannen mig – poliskonstapel Wahlqvist – och frågade om jag kunde sjunga på en tillställning som polisen hade. Jag var väl runt sex år då, Lars kompade på dragspel och bland annat sjöng vi ”Små nära ting” och en låt på norska eftersom det var så jag hade hört den på skiva, berättar hon och tar en klunk kaffe.

Livet var tufft och ibland fanns ingen mat på bordet men syskonen fick fler och fler uppdrag – ofta var ersättningen bara en chokladkaka (eller lergökar) och deras pappa körde runt dem i sin skröplig bil i Skåne.

– Men mamma var väldigt duktig på att ta hand om mat. Hon gick till fiskaffären innan de stängde och lagade något gott. När jag blev äldre upptäckte jag att pappa drack i smyg. Han gick ner i källaren och luktade så konstigt när han kom upp sedan, tyckte jag.

Din pappa gick bort väldigt tidigt?

– Han levde ett hårt liv som förman på en bilverkstad och dog när han bara var 58 år, ett halvår efter att våra tvillingdöttrar föddes.

Ann-Louise köpte ett litet hus i Bromsten till sina föräldrar och familjen flyttade dit 1963. Hon medverkade i många sångtävlingar tidigt i livet, men när hon som vanligt kom till finalen uppdagades det att hon var för ung för att få tävla. Tröstpriset bestod i att spela in en skiva i Stockholm, och ja, resten är så att säga historia. Ann-Louise sjöng i Anders Burmans orkester och sedan i Leif Kronlunds orkester och maken Bruno värvades dit som trumpetare.

Och så blev du kär?

– Han var väldigt artig och uppmärksam, den enda killen i bandet som höll upp dörren för mig och frågade om jag ville fika. Men det var först när jag såg honom sköta om några vänners baby som jag blev riktigt kär i honom. Sedan dess har vi jobbat ihop på heltid, förutom när jag gjort revyer. Tvillingarna föddes 1968 och livet förändrades.

Hur var dina graviditeter?

– Först blev jag med barn med Jennie, sedan med Jessica. Så det var liksom två graviditeter, de är tvåäggstvillingar och det är stor skillnad på dem. Den ena låg i kuvös en månad, det var jättejobbigt och jag vågade inte ta i henne.

Det var svårt med amningen och barnflickor anställdes för att hjälpa det unga paret. Efter ytterligare fem år kom Josefin till världen, efter flera missfall. Det var först när Ann-Louise genomgick en behandling där man blåser liv i äggledarna som hon blev gravid igen. Under flera år besökte paret, för jobbets räkning, musikmässan Midem i Cannes – och flyttade dit 1991. Bruno blev väldigt engagerad i den svenska golfklubben och fem år senare köpte de hus i närheten av Grasse, ett hus med stor trädgård och mycket mark.

Hur hanterade ni ett så stort hus?

– Det fanns sju stora aprikosträd och 14 olivträd så vi kunde omöjligt göra av med det för eget bruk.

Hemma i Sverige fanns barn och barnbarn och till slut tog hemlängtan över och paret flyttade hem igen. Men väl på plats upptäckte Bruno att han drabbats av prostatacancer.

Hur mår du idag, Bruno?

– En gång om året kollar jag upp mina PSA-värden, och efter flytten hem 2009 såg man en liten cancer i utkanten av prostatan. Jag opererade bort den och det har nu gått mer än fyra år sedan. Jag mår förträffligt, tack vare skickliga läkare.

Under deras 20 år utomlands har de skaffat många vänner, och sångerskan har fått en karriärsmässig nytändning de senare åren. Lill-Babs, 79, Siw Malmqvist, 80, och Ann-Louise uppträdde första gången 1995 och har sedan dess blivit en en välkänd trio. Hon har medverkat hela tretton gånger i ”Melodifestivalen”, flest gånger av alla artister i den svenska tv-sända musiktävlingens historia, men aldrig vunnit. Dessutom har sångerskan haft 50 låtar på Svensktoppen, vilket är rekordet för en kvinnlig artist. Hon älskar sitt jobb och numera kan även Bruno lägga till ”författare” på sitt visitkort. Biografin ”Kärlekens miljonär” (Stevali Fakta) innehåller ett världsomspännande liv med alla parets upplevelser och möten med internationella artister.

Hur håller ni liv i kärleken?

– För det första handlar det om djup kärlek. Att vara lyhörd och lyssna på varandras tankar och idéer. Att ha samma intressen bidrar förstås. Det låter enkelt kanske, och för oss som kanske är lite gammalmodiga har det alltid varit en självklarhet. Det är vi för alltid!

LÄS OCKSÅ: Ann-Louise Hansson avslöjar sin otroligt udda julklappsönskan

LÄS OCKSÅ: Programledaren om dödsångesten efter cancern: Hela min värld föll

Foto: IBL, Micael Engström