Ann-Louise Hansons nya sjukdomsbesked – efter alla år med maken Bruno
Makarna Ann-Louise Hanson och Bruno Glenmark njuter av varandra på sin ålders höst.
– Men då och då går vi varandra på nerverna. Då räknar vi till tio och tar en kopp kaffe, skrattar schlagerstjärnan.
Ann-Louise Hanson, 78, är schlagerdrottningen som kan se tillbaka på en lång och framgångsrik karriär. Och inte bara det – i år firar hon och maken Bruno Glenmark 56 år som gifta.
I en öppenhjärtig intervju med Hänt ser Ann-Louise tillbaka på karriären och äktenskapet med Bruno. Och hon ger även en uppdatering kring sin hälsa.
✔︎ Det här är Ann-Louise Hanson
Ålder: 78.
Stjärntecken: Vädur.
Familj: Maken Bruno, 84, döttrarna Jenni, 54, Jessica, 54, och Josefin, 48. Sju barnbarn.
Bor: Täby.
Det bästa med mig är att jag: Alltid är ärlig och uppriktig, men aldrig sårar någon, hoppas jag.
Det sämsta med mig är att jag: Oroar mig för allt och alla. Det är fruktansvärt. Kriget stör mig så fruktansvärt, jag tänker på mina barn och barnbarn. Hur ska deras framtid bli? För egen del är jag rädd för att bli ensam. Hur ska livet kunna fortsätta utan Bruno? Det tycker jag känns så konstigt. ”Mamma, vi ska ta hand om dig, om pappa dör så finns vi”, säger barnen. Det känns fint att höra, men vi har ju levt ett helt liv ihop, Bruno och jag...
Äter helst: Allt utom surströmming. Vi är gottegrisar, hela familjen!
Dricker helst: Vatten. Och ett gott vin.
Där tar jag mina promenader: Längst vattnet där vi bor i Hägernäs.
Min bästis är: Bruno. Sedan är vi ett gäng tjejer som träffas. En gång i veckan spelar i på hästar, en gång i månaden käkar vi lunch.
Mitt paradis på jorden är: Lantstället som ligger långt ute i Skärgården. Det stället har i haft i snart 40 år. Vi är nästan mer där än i stan. Vi åker bara hem för att proviantera oss och träffa barnen, sedan åker vi tillbaka.
Där vill jag bli begravd: Någonstans i vattnet. Gärna i vattnet utanför lantstället. Jag älskar vatten, jag älskar hav, jag älskar stränder. Mamma och pappa ligger begravda i Åkersberga. Jag får fruktansvärda samvetskval när jag inte är där tillräckligt ofta. Den känslan ska mina barn slippa. De ska kunna ställa sig vid vattnet, skänka mig en tanke och veta att jag är någonstans där ute…
Läget, Ann-Louise?
– Jo tack, det är bra. På gamla dagar har jag fått astma, men det är en astma som jag klarar av. Jag är duktig på att medicinera och att lyda läkarnas direktiv. Sedan har jag fått artros i knäna och tumbasatros i båda tummarna. Det gör ont, men man ska göra övningar varje dag. Skala potatis är ett helt projekt, jag får be om hjälp.
Som artist har du inte legat på latsidan. 600 låtar har det blivit, varav 50 som legat på Svensktoppen. Därtill 13 framträdanden i Melodifestivalen, turnéer ihop med Fred Åkerström och Cornelis Vreeswijk – likaså med Siw Malmqvist och Lill-Babs. Vilken epok i rampljuset har varit roligast?
– Det är svårt att plocka ut en enskild. Man har ju gjort så fruktansvärt mycket. Alla krogshower som jag gjorde i Göteborg och Stockholm och Malmö var väldigt speciella. 60- och 70-talet. När man skulle göra egen show la man ner hela sin själ. Det syddes kläder, det gjordes rekvisita. Det var så roligt att det inte var sant! Även alla 23 år tillsammans med Sivan och Barbro.
Blev ni nära vänner?
– Ja, vi var nära vänner redan innan. Ännu mer blev vi då. Det var en stor sorg när Barbro gick bort. Vi gjorde några jobb, Sivan och jag, men det var inte lika kul. Det var vi tre. Sedan blev vi två. Det kändes inte så bra.
Vid din sida har du alltid haft Bruno Glenmark, den legendariske skivproducenten. På vilken plats såg ni varandra första gången?
– Leif Kronlund, orkesterledaren, kom till mig en dag. ”Nu kommer det en ny trumpetare, han är från Skåne så nu kan ni prata samma språk”, sa Leif.
Och in kom Bruno?
– Ja, med blå, stora ögon. Blond kalufs. Solglasögon på. När han tog av sig brillorna var han alldeles röd i ögonen. ”Vad är nu detta?”, tänkte jag. Det visade sig att Bruno hade åkt vespa från Malmö till Stockholm med trumpeten på pakethållaren…
Och så slog kärleksblixten ner?
– Ja, det kan man säga. Kärleken växte fram med stora steg! Bruno hyrde ett hus, tillsammans med en dansk trumpetare, ute i Sköndal. Vi var smått kompisar allihop, men Bruno var lite extra gullig mot mig. Han var den enda i orkestern som bjöd på kaffe i pausen, han höll upp dörrar. Han var helt annorlunda än de andra jazzmusikerna.
1966 stod bröllopet. Det är 56 år sedan! Har den dagen fallit i glömska efter så här många år?
– Gud, nej! Vi gifte oss andra januari – mitt under en turné. Vi hade två lediga dagar. Då gifte vi oss med pompa och ståt i Åhus kyrka.
Hanson om maken Bruno: ”Då räknar man till tio...”
Hur kommer det sig att Bruno och du hållit ihop så här länge?
– För det första är det kärleken som är kittet i det hela. Sedan, ja… Vi har lärt oss att kompromissa. Man kan diskutera saker, men man måste inte alltid ha rätt. Humorn är också viktig. Sedan har vi många gemensamma intressen: musiken, maten, våra älskade ungar och våra barnbarn som vi tycker så mycket om. Att leva tills döden skiljer oss åt, som Bruno och jag lovade en gång i tiden… Det finns inget annat!
Går ni aldrig varandra på nerverna?
– Jo, det kan hända lite då och då. Då räknar man till tio och tar en kopp kaffe. Då är allt över. Särskilt om det blir en god kaka till kaffet. Bruno älskar mina drömmar, (skratt).
Tre barn har det blivit. Döttrar, allihop. Vilken födsel utmärkte sig mest?
– Tvillingarnas. Kämpigt. Jag såg ut som en vandrande tunna, det var hemskt. Bruno släppte av mig på Danderyds sjukhus. Sedan åkte han iväg och jobbade i studion medan jag låg där i tre dygn och kämpade. Sedan – när det var dags – kom han som ett skott!
Och förlossningen gick bra?
– Ja, men ena barnet var litet och fick ligga i kuvös. Du förstår, hennes syster hade tagit all näring. Det var därför hon var så liten, stackaren.
Visst är du inte direkt född med silversked i mun?
– Verkligen inte. Det var mamma och pappa och min äldre bror Lars. Vi bodde i Kristianstad och hade det knapert.
På grund av vad?
– På grund av en massa olika saker. Pappa jobbade på ett lager där han plockade fram reservdelar till bilar. Mamma var sjuk i många år. Titt som tätt låg hon på sjukhus. Hon hade astma, hon hade fel på njurar och galla, det var allt möjligt.
Hade du en uppväxt präglad av oro?
– Ja, det kan man väl säga. Pengarna som blev över gick väl till mat, men vi hade nog kunnat äta bättre om pappa inte tittat så där djupt i flaskan. Han var aldrig elak, han var fruktansvärt snäll, men det var så sorgligt hemma. Mamma var sjuk och pappa var orolig. Jag tror att han dövade sin rädsla genom att då och då ta ett glas för mycket.
Vem av dina kollegor träffar du helst över en kopp kaffe?
– Sivan. Hon är härlig. Emellanåt har vi sms-kontakt. När det är Melodifestival har vi konstiga synpunkter på hur artisterna sjunger och klär sig, (skratt). Varje år är det likadant! Sedan ringer vi varandra och ”pratar skit” som vi säger.
Ann-Louise om relationen till drottningen: ”Underbar”
Hur är det att åldras?
– Det är skit. Jag skulle vilja vrida tillbaka klockan 20 år.
Finns det en fortsättning efter jordelivet?
– Gud, nej! Det finns bara ett liv. Här och nu. Det är därför det är så viktigt att ta tillvara på varje dag. Att försöka vara snälla mot varandra. Att försöka göra bra saker. Skänka pengar till fattigt folk. Det har jag gjort i många år.
Videos från Hänt
Vem i kungafamiljen har du kommit närmast?
– Jag skulle nog säga att det är Silvia. Jag har sjungit på hennes hem. Silviahemmet. Har träffat henne och pratat. Silvia är en underbar kvinna. Så gullig. Så jordnära. Väldigt insatt i många saker. Hon kan i princip prata om vad som helst.
Vad äter du nästan alltid till frukost?
– En knäckemacka med ost. En kopp kaffe och ett glas härlig juice bestående av ingefära, rödbeta, morot och äpple. Bättre start finns inte.
Vad väntar runt hörnet?
– Jag ska åka iväg och handla något till ikväll.
Vad blir det?
– Lammytterfilé.
Och ett glas rödvin till det?
– Absolut!
Slutligen Ann-Louise, vilken är den bästa stunden på din dag?
– Jag skulle vilja säga varje dag. Varje minut. Varje sekund är viktig. Härligast är nog ändå att vakna på morgonen och känna att man klarar av att ta sig ur sängen, att fortfarande känna sig tillräckligt stark. Sedan kaffe och en morgonpromenad. Om det är solsken kan jag gå hur långt som helst!
FOTO: TT