Bästa möjliga reklam hos public service
För en vecka sedan sände SVT dokumentären ”Hallå Dakar!”. Filmen handlar om att det svenska callcenterföretaget Samres, som verkar inom färdtjänsten. Samma företag som Stockholms läns landsting sa upp avtalet med 2009 då deras beställningscentral i Moldavien inte uppnåde kvalitetskraven. Nu ska de öppna kontor i Senegals huvudstad Dakar för att på bara sju månader få senegalesiska ”språksnillen” att gå från att lära sig svenska substantiv till att ta emot samtal från svenska färdtjänstresenärer.
Dokumentären är något av en ”Rocky”-historia – jobba hårt så når du toppen. Medryckande, absolut. Språkstudenterna kommer från lite och ingenting. Vi möter dem i skolan, i deras hem och får höra historier om längtan efter ett bättre liv. Det är omöjligt att inte heja på dem.
Till slut, med en imponerande om än bräcklig svenska, lyckas några av de 650 sökande landa det eftertraktade jobbet på Samres. Slutet gott, allting gott. Eller? Jag tror inte att jag var ensam om att tycka att filmarparet Magdalena och Marcus Rosen glömt att ställa några frågor. Till exempel dessa:
Varför öppnar man ett callcenter i Senegal?
Är det för att Samres tar ett globalt ansvar och vill utveckla regionen? Knappast troligt. Jag mejlade därför Samres och undrade: Vad tjänar en telefonist i Senegal? Hur ser arbetstiderna ut? Finns det någon facklig verksamhet? Något svar har jag inte fått.
Hur påverkar det här dem som nyttjar färdtjänst?
Jag har själv använt färdtjänst i Stockholm. Inte genom Samres men via den beställningscentral i Riga som drivs av Taxi Kurir och Taxi 020. Vid ett tillfälle kom ingen bil alls. Vid ett annat fick jag ringa fyra gånger tills personen på andra sidan förstod att jag ville åka från A till B vid tiden X. När jag beklagade mig för taxichauffören svarade hen: ”Beställ via formulär på nätet i stället, då kan jag läsa vad du skrivit och det blir inga oklarheter. Det blir ofta fel när man ringer”.
Om jag, med en hyfsad rikssvenska, hade svårt att göra mig förstådd, hur ska det då gå för en gammal människa som ringer färdtjänst? Eller någon som bryter eller talar grov dialekt? Eller har talsvårigheter?
Ingår det inte längre i public service-uppdraget att ställa kritiska frågor?
Borde inga varningsklockor ringa hos filmmakarna, eller inköparna hos SVT för den delen, när en dokumentär lyckas framställa kostnadseffektiviseringar hos ett privat välfärdsföretag i absolut positivt dager? För vad är egentligen ”Hallå Dakar!” för något? “En humoristisk dokumentär” (för att citera SVT) om språkgenier i Senegal eller en licensfinansierad reklamfilm?
Jag skrattade inte.
PS. Sedan februari i år slöt Samres ett nytt avtal med Stockholms läns landsting. Nu sköts ärenden om resegarantin och den anropsstyrda närtrafiken från Dakar.
/Jonas Lundmark
Uppdatering:
En vecka efter att ha mottagit mejlet har nu Samres svarat. En telefonist tjänar ungefär 4 000 kr i månaden. De jobbar cirka 40 timmar i veckan. Det finns ingen fackklubb. Samres anser att de erbjuder “med lokala mått mätt bra löner och arbetsvillkor”.
Här hittar du fler opinionsartiklar:
Föräldrabråk efter valet – vad är det här för jävla nymoralism?
Dags att sluta ranka kvinnors utseende?