Bengt Palmers: "Hittade min pappa död i lägenheten"
Han presenterar sig som Bengt när han ringer. Jag fattar ingenting. I vanliga fall är det jag som kontaktar dem jag vill träffa. Sedan säger han Palmers och polletten trillar ner.
Han är mycket bestämd med att vi ska ses på Berns Bistro & Bar. Bord nummer fyra. Där satt han nämligen och spånade mycket tillsammans med skrivarkollegan Jakob Skarin, 51, då de arbetade med musikalen ”Sällskapsresan” som i höst går upp på China. Bengt, 68, står och röker på sin pipa när jag kommer.
Han är född och uppvuxen i Blåsut, söder om Stockholm. Ensambarn. Pappa Lennart var handelsresande i textilier, borta hela veckorna och kom hem på lördagen. Den frånvaron fick Bengt att sträcka på sig lite extra, vilja vara bättre, vara till lags, göra pappa glad och stolt.
– Han tog livet av sig 1979. Jag åkte till hans lägenhet och hittade honom. Han hade ramlat många år tidigare i båten och slog i skuldran. Sedan led han av svår smärta, den plågade honom dagligen, han blev aldrig av med den. Jag var så arg på pappa ett tag efter hans självmord.
– Han var ju anledningen till att jag var framgångsrik, jag hade ju gjort allt för att impa på honom. Jag tappade all ork, lust och energi. Men sedan förstod jag att jag inte kunde vara arg längre, fortsätter han och beställer in klassisk råbiff med kapris.
Han gick gymnasiet på Södra Latin och fortsatte lyssna mycket på hans pappas jazzskivor, Glenn Miller och Frank Sinatra.
– Jag lyssnade ofta till hans grammofonskivor när han var bortrest, det var min länk till honom. Mitt musikintresse väcktes på så vis.
Den riktiga käftsmällen kom 1956. Då kom TV:n och Bengt, som inte hade råd med en egen, tittade hemma hos grannpojken. Det var ett program om Paul Anka som sjöng smöriga ballader men det Bengt fastnade för var att Paul skrivit musiken själv trots sin ringa ålder och blivit framgångsrik på det.
– Jag insåg att det vore bra med instrument för att kunna skriva låtar och fick så småningom en gitarr vid 10-11 års ålder. Gick ABF:s gitarrkurs och bar och kånkade på det där stora fodralet i tre terminer.
Bob Dylan och The Beatles upptäcktes och Bengt blev helt fascinerad över möjligheten att själv skriva text och musik och när han så småningom deltog i en vissångtävling och vann den på Norra Real, gav det mersmak.
– Jag tog studenten 1966 och jobbade som sjöman, var i USA och reste runt som gatu-musikant och var springpojke vid filminspelningar under sommarloven i gymnasiet. När jag sedan fick frågan att framföra egna låtar i radio-programmen ”Hejtan” och ”Hörru” var det med tre nya låtar varje vecka, helt otroligt.
Han skickades av Sveriges Radios ungdomsredaktion att intervjua band som Bee Gees. Senare blev han producent för radions ”Midnight Hour” vid 19 års ålder och bestämde vad som skulle spelas.
– Jag fattade inte vilken power jag hade.
Framlidne schlagermakaren Åke Gerhard frågade om Bengt ville bli skivproducent i hans bolag Olga där Bengt producerade och arrangerade tio i topp-ettorna ”Da doo ron ron” med Claes Dieden samt ”One way ticket” med Eleanor Bodel och började senare jobba för det stora skivbolaget EMI.
Året var 1972 när han började samarbeta med Björn Skifs, 68, och de satt på nattklubben Alexandras och spånade vad skivan skulle heta. Inredningen där de satt gick i blått och Björn bestämde att så fick det bli. ”Blåblus” blev namnet även på det band som startades. Singeln ”Hooked on a feeling” fick en enorm respons och det bara tog åtta veckor för den att, som första svenska inspelning, bli etta på Billboardlistan i USA.
Efter att ha hyrt ett hus i Hollywood för att skriva thrillerromanen ”28 dagar i juli” började Bengt även skriva manus.
– Då insåg jag att jag faktisk kan berätta en historia, kan skriva en berättelse så jag skrev filmmanus till ”Strul” och Joker”, tillsammans med Björn, ”Drömkåken” med Peter Dalle och ”Göta kanal 2” på egen hand.
Han är gift med hustrun Carina, 53, som han träffade 1992 när hon var restaurangchef på Börsen och Bengt iscensatte ”Lovers & Covers”.
– Jag sa bara ”alltså, det var det här som var meningen?”
Paret flyttade till ett stortus på Lidingö med mycket yta för att kunna bilda familj. Men barnen uteblev.
– Vi ville ha barn men livet ville annorlunda. Nu har vi flyttat till ett mindre hus, Annie Wegelius gamla.
– Det passar oss perfekt.
Och så sätter han nu upp musikalen ”Sällskapsresan” på Chinateatern den 9 september. Och så tränar han på gym fem dagar i veckan. Inte för att bli större utan för att bli starkare säger han.
Lunchen är slut. Min penna brinner och jag hade önskat att Bengts drivkraft hade brunnit utan hjälp av sin pappas låga. Men jag gillar det där han säger till mig.
– Jag tänkte aldrig på hur ung jag var, jag bara körde på. Älskar mitt jobb, det är det bästa jag vet.
Bra ord. Bra Bengt, tänker jag och klampar vidare med hans USB-sticka med bilder under armen.
Foto: IBL, Pelle T Nilsson, Niclas Karlsson, Henrik Insulander.