Bert-Åke Vargs tunga sjukdomsbesked inför Sommar i P1

Efter reklamen: Siw Malmkvist – från arbetarfamilj till schlagerdrottning

Bert-Åke Varg, 90 år fyllda, debuterar som sommarpratare. Tidigare i somras ringde Hänt upp den folkkära skådespelaren för ett samtal om livet, hälsan och tankarna kring sitt sommarprat.

Läget, Bert-Åke?

– Idag är det ingen bra dag, i förmiddags var jag var på dialys. Timmarna efteråt är jag nästan alltid sjuk. Illamående. Allmänt seg. Ingen ork. Tre dagar i veckan gör jag det här. Det är inte svinkul, men så blir det när kroppens reningsverk – njurarna – inte fungerar. Då får man ligga på rygg i tre och en halv timme. Fyra med sticken. Vissa gånger går det bra. Andra dagar går det inte bra, men det finns inga alternativ. Gör jag inte det här så dör jag. Nu för tiden går jag på ättestupans bräde. Sådant är livet.

Men 20:e augusti smäller det! Då håller du låda i ”Sommar i P1”. Hur gick det till när Sveriges radio hörde av sig?

– Jag satt hemma och tittade på tv. Så ringde Bibi Rödöö, programchefen, och sa att hon ville att jag skulle komma dit. Det trodde jag aldrig skulle hända!

Var det ett högtidligt ögonblick?

– Nej, men jag blev glad och sa: ”Jag ska be om att få tänka på det här”. Blixtsnabbt tillade jag: ”Jag tar det”. Hon skrattade gott och sa: ”Det där har jag aldrig hört förut!”

Vem fick veta nyheten först – förutom din hustru Julianna?

– Det vill jag egentligen inte säga, för då kanske de andra ungarna blir förbannade, men Pontus är i branschen, så jag ringde honom... ”Det här är bra”, sa han.

Det vill Bert-Åke inte prata om i Sommar i P1

Började du fila på manuset redan samma kväll?

– Nej, saken är den att jag skrivit en biografi. Producenten fick läsa manuset och valde ut vissa delar. Nu är det mesta klart. Jag sitter bara och filar på detaljerna – och så ska jag välja musik.

Vad ska du prata om?

– Om allt mellan liv och död, egentligen.

Vad tänker du absolut inte prata om?

– En gammal producent i underhållningsbranschen, en riktig skitstövel. Sådana ska man inte prata om. Det blir inget skitsnack överhuvudtaget. Jag tycker inte att det är kul när man tar heder och ära av folk i officiella sammanhang.

När spelar du in ditt avsnitt?

– I juli.

Vad ska du göra för att vara i så god form som möjligt – dagen du tar plats i studion?

– Det här blir en dag när jag är ledig. Alltså, en dag när jag inte är på sjukhuset. Sådana dagar brukar jag vara i ganska bra form. På morgonen ska jag äta gott och förhoppningsvis få massage av min fru. Förhoppningsvis får jag även en bra inspelningspojke eller flicka som kan ta hand om mig. Men mycket kan hända fram tills dess. Så är livet. Ingen vet vad som händer framgent.

Grubblar du mycket över det?

– Nej, jag bryr mig inte. Folk frågar: ”Är du inte rädd för hjärtat?” ”Nej, jag kan inte gå omkring och oroa mig”, svarar jag. Oro är det farligaste som finns. Oro gör att man blir sjuk på andra sätt. Jag överlåter både livet och döden till vår herre.

Är du en trogen lyssnare av Sommar i P1?

– Nej, men jag har lyssnat ibland när jag varit ute med båten.

Vem skulle du gärna vilja höra som sommarpratare?

– Den personen är antagligen död – och hans namn har jag glömt. En gång i tiden var han en av Sveriges värsta kassaskåpssprängare. Faktiskt en av de trevligaste personerna jag träffat!

Låt höra, Bert-Åke.

– Vi lärde känna varandra genom våra hundar. Du förstår, jag flyttade till Trångsund 1961. Jag hade köpt en hund för 60 spänn. Den här hunden var så in i helvete klok, redan när hon var fyra månader kunde hon hämta tofflor och tidningar. En dag, när jag och min vän rastade våra hundarna, sa han: ”Du har världens klokaste hund”. Vi snackade om allt mellan himmel och jord. Han var psykopat, naturligtvis, men det förstod jag inte just då. Jag beundrade honom lite grann, han hade fester på balkongen och många snygga brudar, men det var aldrig någon fylla…

Vad hände sedan?

– Det gick några månader. Så slog jag upp DN. Där var han, min vän med hunden. ”Sveriges värsta kassaskåpssprängare har åkt fast i Luleå”, skrek rubriken.

Men nu har han vikt in hovarna?

– Jag tror det. Han var äldre än mig. Han är nog borta.

Varg om kärleken Julianna

I våras fyllde du 90. Orkade du blåsa ut alla ljus på tårtan?

– Jag blåste ut alla HUNDRA. Familjen hade dragit till (skratt).

Hur är det med kärleken, då?

– Den är bra, den är fantastisk. Jag blir så kärleksfullt behandlad, jag är så omhuldad att det inte är sant!

Visst är Julianna rena ungdomen?

– Ja, hon ska fylla 75 snart. Då har vi varit gifta i 25 år.

Hur ska man gå tillväga om man vill bli minst 90 år?

– Välj rätt föräldrar. Det gjorde inte jag. Jag fick bara en njure, även om den är stor och fin, (skratt). Bra gener är nog viktigast. Sedan är jag född uppe i Norrland. Där fanns det bara morötter, rödbetor och sallad. Och så gran, tall och björk, förstås. Skämtsamt brukar jag säga: ”Ät inte för mycket grönsaker!” Man ska äta rejäl mat. Ibland sitter det fint med en biff.

Så veganköttbullar kan fara och flyga?

– Ja, det tycker jag. Vad är köttbullar utan kött? Det är fan en hädelse!

Slutligen Bert-Åke, vilken är den bästa stunden på din dag?

– Frukosten. Morgonen är en gudagåva. Framför allt när man är pensionär. Nu har jag tid att äta långsamt och fint. Det hade jag inte förr om åren – och jag bara skummade igenom morgontidningen.

Så papperstidningen har du kvar?

– Helvete heller. Jag har blivit modern som alla andra, (skratt). Tiden är som den är…