Bert-Åke Vargs nya tunga sjukdomsbesked: ”Talar jag sanning så...”
Skådisen Bert-Åke Varg, 89, berättar här i en öppenhjärtig intervju om sjukdomskampen, kärleken till 15 år yngre frun Julianna och när han drogs in i ett av Sveriges mest kända polisdraman.
✔︎ Det här är Bert-Åke Varg
Ålder: 90.
Stjärntecken: Oxe.
Bor: Stockholm.
Familj: Hustrun Julianna, 74, barnen Pontus, 54, Patrik, 56, Petronella, 59, bonusdottern Christina, 55. Sex barnbarn och sex väldigt vackra barnbarnsbarn. Jag vet inte vem de brås på, men jag misstänker att jag har ett finger med i spelet...
Det bästa med mig är att: Jag är snäll. Jag har hett temperament men jag är rättvis och hygglig.
Det sämsta med mig är att: Jag är för snäll. Det gör att jag ibland biter mig i svansen. Men vad fan, jag har väl flera svansar, så man går ju rakt i alla fall, (skratt).
Äter gärna: Min hustrus mat, det är det bästa jag vet.
Dricker gärna: Morotssaft. Har du prövat det? Det är så jävla gott! Det känns lika fräscht som att man tar en morot direkt från trädgårdslandet.
Min bästa vän är: Död.
Där vill jag bli begravd: Jag har inte riktigt bestämt det ännu, så jag vet faktiskt inte hur det blir. Barnen får väl bestämma, men alla kanske inte tycker att det är så jäkla roligt att åka ut till en kyrkogård. Så skicka upp mig i rymden med en flagga, då vet alla vart jag håller till!
Läget, Bert-Åke?
– Det beror på om jag ska vara sanningsenlig eller inte. Ljuger jag så är jag i strålande form, men talar jag sanning så är jag långt ifrån pigg. Jag går på dialys sedan två år tillbaka. I början förstod jag inte riktigt hur pass dålig jag var, det är sådant man skjuter ifrån sig...
Du har bara en njure?
– Ja, jag är född med bara en njure. Den har gjort ett jävla bra jobb, den borde få guldmedalj!
Bert-Åke har drabbats av Covid-19
Annars är det bra?
– Inte direkt. Jag var på dialys förra veckan. Då togs prover. Då hade jag inte Corona. I dagarna blev jag förkyld. När jag kom tillbaka till dialysen togs det nytt prov. ”Du har Covid-19”, sa de. Det här är lurigt. Du vet, jag har feber. När man är äldre och har Covid och feber så finns det risk för lunginflammation. Man får vara försiktig.
Som skådespelare har du gjort allt och lite till. Vad har varit roligast?
– Det har faktiskt varit roligt hela tiden. Roligast var kanske då jag jobbade med Nils Poppe. Denna underbara person, han var så fin. ”Fantomen på Operan” var också en härlig tid. Vi gjorde 1100 föreställningar. ”Rederiet” och alla barnprogram var också roliga att jobba med. Det har funnits en glädje i allt jag gjort.
Vilken kollega har du gillat mest: Hagge Geigert, Kar de Mumma, Ulf Larsson eller Gösta Prüzelius?
– Gösta och Uffe. Så olika som personer, men så fina grabbar. Apropå Gösta Prüzelius så måste jag berätta en sak för dig. Jag kom fram till jobbet, vi arbetade med "Rederiet". Gösta hade dött dagen innan. Någon hade ställt fram ett bord med hans bild, där fanns blommor och ljus och så där. Så gick jag in i min loge, tog av mig skor och strumpor. När jag tittade upp kom Gösta gående. ”Hej kompis”, sa han och gick sin väg. Jag blev så jävla ställd, jag tänkte: ”Det här är inte sant, har jag drömt att Gösta är död?” Jag gick in hans loge och tittade om han var där. Ingen Gösta. Jag ryser bara jag tänker på det. Det här påverkar mig än idag. Det var helt otroligt, han kom för att säga hej då. Vilken fantastisk hyllning till vår vänskap!
Bert-Åke om tankarna på döden
Känns det lättare nu att hantera tankar som har med döden att göra?
– Jag vet inte, ingen vet ju något om döden, men man ska nog vara försiktig med att skoja bort andevärlden. Jag ska berätta en annan sak. Lill-Babs gav mig en lyckoblomma när jag fyllde 70. Sedan dess har blomman levt och frodats, vi har fått klippa ner den två gånger. Den lever än idag här hemma...
Och?
– När Lill-Babs dog så slokade blomman. Samma dag. Den hängde en hel vecka! Sedan var det plötsligt som att den fick nytt liv. Jag vårdar den ömt.
Nu till något helt annat! En aprildag, för 46 år sedan, drogs du ofrivilligt in i ett polisdrama. Terroristerna från ”Baader-Meinhof-ligan” hade stormat tyska ambassaden och tagit tolv stackare som gisslan. Dagen efter befann du dig på Arlanda. Berätta, vad hände?
– Jag var fullt uppklädd som uggla. ”Från A till Ö” hade börjat, ett stort och fint barnprogram. Birgitta Andersson och jag var på Arlanda för att spel in. Plötsligt blev det alldeles svart på bordet framför mig…
Skuggan av en polis, va?
– EN polis? Vad fan tror du? TVÅ poliser! Den ena var så stor att han kunde flytta berg. ”Kan du legitimera dig?”, frågade han. ”Varför?”, undrade jag. ”Legitimera dig”, kontrade den andra polisen. Då visade jag upp min legitimation. ”Jaså, det är du, vi trodde du tillhörde Baader Meinhof”. I det läget kunde jag inte hålla mig, så jag frågade: ”Tror ni verkligen att terroristerna tänker lämna Sverige utklädda till ugglor?” Då såg de roliga ut, pojkarna, (skratt). De skämdes nog.
Har du plågats av snutskräck sedan den där ödesdigra vårdagen 1975?
– Nej, nej. Det har gått så bra! En gång, när jag jobbade på en teater på Drottninggatan, kom jag körande från Enskedehållet. Plötsligt hade jag farbror batong bakom mig, det var blålyse och hela köret, så det var bara att stanna. ”Varför har du så bråttom?”, frågade en av poliserna. Jag ursäktade mig och sa: ”Det är så här grabbar att jag är på väg till en matiné, och om jag kommer försent så kommer Inga Gill skälla på mig hela kvällen”. Då sa ena polisen: ”Vad väntar du på, kör för fan!” När jag kom fram berättade jag om det här för Inga Gill. Jävlar vad hon skrattade!
Kan du bjussa på någon liknande anekdot, Bert-Åke?
– Hörru du. I en helt annan produktion skulle vi ta några bilder utanför slottet. Jag drog på mig en generalsuniform och satte mig i en taxi. När jag kom fram till slottet möttes jag av en samling unga officerare. De höll på att bryta ryggen av sig, så många honnörer gjorde de. I samband med en vaktavlösning någon minut senare dök flottan upp på Slottsbacken och det blev ett jävla liv från inspelningsbussen. När vi kom tillbaka till A1 på SVT så skrattade alla åt oss. Ryktet hade spritt sig fort som tusan, (skratt).
Visst är du Norrlands-parvel i grund och botten?
– Ja, jag är från Västerbotten.
Var morsan hemmafru och farsan tjuvjägare?
– Mamma var hemmafru, ja. Det var alla kvinnor på den tiden. Pappa jobbade på fabrik.
Vad fick dig att flytta ner till Stockholm?
– När jag var tretton vann jag en tävling som Folkbladet i Västerbotten anordnat. Förstapriset var att få åka ner till Stockholm och vara med i Barbro Svinhufvuds program som var lika stort som ”Hylands hörna” var på sin tid. Ja, ungefär lika stort i alla fall. Efter det fick jag göra en filmsnutt på SF Råsunda. Då såg jag vackra Maj-Britt Nilssons nakna rygg. Det var då jag bestämde mig för att bli skådespelare. Tätt inpå det fick jag träffa Gudrun Brost och Gunn Wållgren, några av de största skådespelerskorna vi hade i Sverige. Jag kunde inte riktigt skilja på dikt och verklighet, så när jag kom hem till Västerbotten berättade jag för mina kompisar att jag hade sett ”två sådana där fnask nere i Stockholm”. Fy fan vad kompisarna garvade, (skratt). Sedan fick jag uppträda på olika sommarfester uppe i Västerbotten, jag fick tjugofem spänn i arvode varje gång. Plötsligt visste alla vem man var. Jag drabbades av en torgskräck som varade jävligt länge, det var väldigt obehagligt. Efter lumpen gick jag på Kalle flygare – och då var stenen i rullning. Jag har haft jobb sedan 1955!
Hur gammal var du när du blev pappa första gången?
– 30, det var 1962.
Din första fru var sjuk i 14 år innan hon drog sig på änglavingarna. Hur var det att bli änkeman och samtidigt ha tre barn att ta hand om?
– Det var inte roligt, jag fick en sådan jävla ångest. Du vet, en sådan där ångest som man inte ens önskar sin värsta fiende. Det var för jävligt, hela hjärnan slog ifrån. Under tolv timmar visste jag inte vad jag hette. Men det ordnade sig, det också…
Har det blivit folk av dina barn eller skakar allihop galler på Hall?
– (Skratt). Det har gått bra, barnen har varit fantastiska, jag är jättestolt över mina barn. De är väldigt fina. De står för vad de säger, det är inga dumheter.
Kärleken till frun Julianna – så träffades de
Sedan närmare 25 år tillbaka har ditt hjärta slagit för Julianna. Var fann du henne?
– Hemma hos Sven Erik Vikström, operasångaren. Min tidigare fru var också med. Sedan dog hon, min gamla fru, och så gick det ett par år. Sedan träffades vi igen, Julianna och jag.
Vad gör Julianna älskvärd?
– Hon är snäll, hon är en så underbart fin person. Fin och rar. Just nu, när jag inte är frisk, så brukar jag säga: ”Jag känner mig ungefär som jag ligger på BB och någon sköter om mig”. Och häromveckan, när Julianna åkte till Ungern, så hade jag tre barnvakter här hemma: Perra, Patrik och Pontus. Mina barn, alltså. De övernattade här. Tänk att man är 89 bast och har barnvakter, (skratt).
Är Julianna ett sådant där jobbigt fruntimmer som sminkar sig i två timmar innan hon går hemifrån?
– Nej, det går ganska fort. Tio minuter. Inte mer.
Vad gör du på dagarna?
– Inte så mycket, faktiskt. Jag tittar mycket på TV. Gärna idrott och dokumentärer. Jag har blivit som alla andra gubbar.
Slutligen Bert-Åke, vilken är den bästa stunden på din dag?
– Hörru du. Jag tycker nog att det är morgnarna. Jag vaknar och pussar damen. Att äta frukost i lugn och ro, det är en ynnest. Jag har det så jävla bra, jag har ett sådant fint äktenskap med Juliana, denna fantastiska kvinna. Jag trivs med livet!
LÄS OCKSÅ: Så gick det sen för skådisarna i Rederiet – flera tragedier
LÄS OCKSÅ: Ställde ultimatum – därför lämnar Marie Mandelmann gården
LÄS OCKSÅ: På spåret-vinnaren dumpad av kärlekspartnern – förd till psykakuten
Foto: TT