Bonde-Michael efter tiden med tjejerna på gården – planerar sommarbröllop

Efter reklamen: Här hettar det till i Bonde söker fru 2023 – första kyssen

Hur står det till Michael?

– Det är bra! Det är massor att göra på jobbet och massor att göra hemma. Det rullar på som sjutton!

Vad åt du till ”frulle” i morse?

– Två mackor och kaffe.

Vad väckte din lust att vara med i Bonde söker fru?

– Jag blev headhuntad av programmet. Produktionsbolaget letade upp och ville ha med en strutsfarmare. Man ringde först en kollega till mig som sa att ”Micke i Falköping är singel”.

Bonde-Michael Klingstedt blev headhuntad till Bonde söker fru

Så du fick ett samtal?

– Ja, och jag kände direkt att ”det här vore faktiskt en spännande grej att vara med om, vad har jag att förlora på detta?” Det var bara att köra. Jag menar, vem minns en fegis?

Hur länge hade du varit ungkarl då TV-kamerorna åkte fram?

– Många år.

Var det rörigt att ha flera tjejer på gården?

– Det var otroligt intensivt. Fyra stycken samtidigt. Man har inte många dagar på sig. Som det visas i programmet är det hela sommaren, men egentligen är det ju bara sju, åtta dagar.

Vilken typ av tjej är du på jakt efter?

– En stabil tjej som har båda fötterna på jorden – och som har nära till kramar och pussar.

Vad är det bästa med dig – sett ur en flickväns ögon?

– Att jag är en likadan person. Fötterna på jorden, alltså. Kreativ. Försöker vara en schyst kille. Fixar det mesta.

Vad är du annars för en prick, Michael?

– Ibland kan jag vara rätt barnslig. Det är jäkligt skoj att åka ut i skogen med Jeepen och skita ner den…

Bonde-Michael Klingstedt om drömbröllopet

Hur ser ditt drömbröllop ut?

– Vid en sjö på sommaren – med ett helt gäng med kompisar.

Ja eller nej till präst?

– Nej.

I ditt bagage har du en relation där kvinnan du levde med tragiskt gick bort. Vad hände?

– Nu har det gått så många år att jag gått igenom bearbetningen, men det är självklart fruktansvärt tråkigt och traumatiskt. Det här var på morgonen. Jag åkte till jobbet som vanligt. Pussade Ann hej då. Hennes bror och mor ringde och frågade om de kunde komma och hälsa på. ”Det är bara att komma hit”, sa hon. En halvtimme senare kom de fram. Då var Ann redan död. Efter sin graviditet hade hon fått förstorat hjärta, visade det sig. Artären som förser hjärtat med syresatt blod hade blivit för trång. Hjärtat fick inget syre, så det slutade slå, helt enkelt.

Hur tror du att den här förlusten präglat dig och din syn på livet?

– Det har blivit så självklart att man aldrig ska ta någonting för givet. Man ska försöka leva för dagen och vara glad åt det man har. Glad och tacksam!

Vardagen har du på en liten gård i Västergötland. Är du född och uppvuxen där?

– Nej, jag är född i Västervik. När jag var två åkte familjen ner till Skåne. Farsan utbildade sig till lantmästare och vi bodde där nere i ett par år. Sedan fick farsan jobb på Viken, en försöksgård utanför Falköping. Då flyttade vi hit – 1972 – och blev kvar.

På gården har du ett antal strutsar. Hur många snackar vi – noga räknat?

– 35.

Berätta om ögonblicket då du fick upp ögonen strutsar

– 1994 såg jag en annons i tidningen. Någon sålde struts! Sådana djur i Sverige. Det var overkligt, liksom. Jag blev nyfiken och tog reda på varför man föder upp just strutsar. Självklart är det köttet. Efter det åkte jag och käkade struts på en restaurang. Fantastiskt gott! Därefter åkte jag ner till en strutsfarm i Skåne och tittade på djuren. Under hemresan bestämde jag att ”vi måste ha tre djur”. Det blev två hönor och en tupp!

Visst är strutsar lika korkade som sköldpaddor?

– (Skratt). Jag vet inte hur korkade sköldpaddor är, men på vissa sätt kan strutsar räkna ut saker som gör en jätteförvånad! Om exempelvis en tiger går till attack så samkör strutsarna motattacken i grupp. Hanen springer iväg och lockar till sig lejonet. Efteråt kommer honorna i samlad trupp – och sparkar ihjäl lejonet bakifrån.

Vad är det mest dramatiska som hänt på strutsgården – som har med fåglarna att göra?

– Det var nog den gången tre strutsar försvann från hägnet och var på väg bort till Falköping. Det var inte jätteroligt…

Hade du puls 180 då?

– Ungefär.

Vad får du för reaktioner från ”vanligt folk” när du berättar att du har strutsar?

– Ibland kommer det en del roliga frågor. Typ: ”Räcker det med ett tvåmetersstaket?”

Hur tror du att din tillvaro ser ut om tio år?

– Oj, då är jag faktiskt pensionär! Då har jag gått ner betydligt i varv. Kanske har vi ett fik här på gården – och så går jag runt och ”tjötar” med besökare. Tillvaron är nog lite goare, helt enkelt.

Till slut Michael, vad skulle du välja: åka flotte på Dalälven ihop med tre onyktra dagisfröknar, bli jagad av en brunbjörn genom brödavdelningen på Konsum eller simma omkring på Östersjöns botten och bli biten i ”Peter-Niklas” av en snuskhummer?

– (Skratt). Det där med flotten verkar kul och lagom galet. Är fröknarna för jobbiga så får jag väl putta ner dem i plurret!