Bonde söker fru 2020: det hände sen med brevskrivarna

Isabelle Forsberg om nya pojkvännens svartsjuka: ”Vill inte höra”

Läget, Isabelle?

– Det är bra med mig, jag mår bra!

Berätta om första gången det slog gnistor mellan dig och Pontus!

– Det var på speed-dejten. Det var bara något som hände. Vi blev tagna av varandra, det var häftigt. Vi kände båda två att vi hade kemi med varandra.

När fick du kalla fötter och drog dig undan?

– Efter en tid på gården kände jag att situationen blev läskig och väldigt intensiv. Plötsligt visste jag inte var jag hade mig själv. Jag var rädd att tappa bort mig själv, mitt i allt det här. Allt gick ju i ett. Psykiskt var det väldigt påfrestande.

Blev du grön av svartsjuka när Pontus pussades med de andra tjejerna?

– Nej, för jag visste inte om det. Inte där och inte då.

Grät du en skvätt när du lämnade gården?

– Nej, tvärtom. Jag var lättad!

Vad gjorde du när du kom hem?

– Jag kom hem ganska sent, så jag pratade bara lite med mamma och pappa. Sedan gick jag och la mig.

Hur ser din och Pontus relation ut i dagsläget?

– Nu har vi inte haft kontakt på ett tag, men vi har hela tiden haft en bra och vänskaplig relation. Pontus är väldigt förstående och respektfull. Det känns som att han förstår mig.

Vad händer på kärleksfronten?

– Jag är jättekär!

Vad heter föremålet för din nya kärlek?

– Han heter Jesper.

Gäspar Jesper när Bonde söker fru kommer på tal?

– Ja, det gör han nog. Helst vill han inte höra något om det!

Känns det absurt att bli igenkänd på gator och torg?

– Nej, jag tycker bara att det är roligt. Det är faktiskt väldigt kul. Jag jobbar i butik så jag blir ju igenkänd väldigt ofta. Det är faktiskt bara roligt!

Blir det mer TV framöver, Isabelle?

– Nej, det tror jag inte. Jag håller mig borta!

Uppvaktas av sexgalning - lämnar Sverige

Läget, Nicklas?

– Jo, det är väl bra!

Hur såg dina känslor för Patrik under TV-inspelningen?

– Det var väldigt blandat, alltihop. Jag var intresserad samtidigt som det blev en väldigt vänskaplig situation med alla på inspelningsplatsen, så det var svårt att utveckla något djupare. Jag har svårt för att bli kär fort, för mig tar det tid att bli kär, men jag kände absolut ett intresse som jag ville fortsätta utforska. Men där och då var det svårt.

Visst hade Patrik starka känslor för dig?

– Det känns som att mina känslor var besvarade, ja. Han kanske till och med kände ganska mycket för mig.

Till slut mådde du så dåligt över konkurrenssituationen att du lämnade gården – och Patrik blev genuint ledsen. Försökte han få dig på andra tankar?

– Nej, han var väldigt förstående. Alla befann ju sig i samma situation. Det var svårt för alla. Han var förstående och stöttande.

Vad gick det för tankar i ditt huvud när du satte dig i bilen och åkte därifrån?

– Det kändes väldigt dramatiskt, det var en snabb kram och hej då. Man kände: ”Shit, vad gör jag egentligen?” Det var tråkigt att ge sig av men också nödvändigt.

Är du fortfarande singel?

– Ja, det är jag.

Vad ska du göra för att ta dig ur singelträsket?

– Jag ser inte singeltillvaron som ett problem. Jag chillar mest runt och så får man se om det kommer någon passande i min väg.

Hur ska man gå tillväga för att vinna ditt hjärta?

– Ärlighet är viktigt i alla relationer. Inte minst kärleksrelationer. Sedan är det viktigt, tycker jag, att man inte tar sig själv på så himla stort allvar. Det är helt okej att ha sitt eget liv, liksom.

Vad får du för reaktioner på din TV-medverkan?

– Familj och vänner tycker att det är jättekul. Sedan är det en del främlingar som hör av sig på sociala medier och vill ha kontakt av någon anledning jag inte riktigt förstår. Vissa är väldigt påstridiga, vissa måste jag blocka.

Är det någon uppenbar tokstolle som hört av sig?

– Jag kan knappt säga det här, men någon ville köpa bilder på mina fötter, (skratt).

Hur mycket deg var han villig att hosta upp?

– Det sa han faktiskt inte.

Hur ser ditt liv ut i övrigt?

– Jag bor utanför Paris. Restriktionerna är strikta, jag är i en röd zon. Jag jobbar på en hästgård och lämnar i princip aldrig gården. Jag handlar mat, jobbar – och trivs. En dröm har gått i uppfyllelse!

Efter tårfyllda avskedet: ”Man får försöka göra det bästa”

Hej Emma! Läget?

– Det är bara bra!

Hur känns det att TV-äventyret är över?

– Det känns väl skönt – och roligt att så många som jag känner sett programmet. Kul att jag gett lite spänning i tillvaron åt andra, (skratt).

Grät du en skvätt när du lämnade Bonde-Pontus gård?

– Ja, det gjorde jag. Det var jobbigt att behöva säga hej då till allihop. Jag tycker att det är jättesvårt att säga hej då över lag. I det här fallet var det ett ganska abrupt slut. När man röstas ut så åker man därifrån i princip direkt.

Grät Pontus också?

– Nej, men det kändes som att han tyckte att det var jobbigt.

Fick du starka känslor för Pontus?

– Det tycker jag väl inte. Jag var helt klart intresserad av att lära känna honom mer, för där och då hade man inte tid att känna efter vad man kände. Det fanns ingen tid till reflektion. Sedan – när man kom hem och landade – insåg jag att vi var för olika. Det känns verkligen helt rätt att jag fick åka hem.

Har du och Pontus fortlöpande kontakt?

– Nej, det är tyst som i graven.

Hur känns det?

– Det känns väl helt okej. Och han kanske är lyckligt kär just nu…

Är du fortfarande singel?

– Ja, det är jag.

Du bor i Timrå, en liten byhåla utanför Sundsvall där det är dålig täckning på mobilerna. Är det ont om singelkillar i dina trakter?

– Jag har faktiskt flyttat till en annan plats – på landsbygden i Tierps kommun. Hur killutbudet är här vet jag inte, jag har inte riktigt utforskat det området ännu.

Hur ska du gå tillväga för att hitta drömkillen med stort D?

– Det är nog svårt så här i coronatider. Jag tycker inte om dejtingappar. Man får väl se när man kan börja träffa folk igen, då kanske det blir lättare.

Säg tre bra saker som hänt sedan du lämnat Bonde-Pontus gård!

– Jag har flyttat närmare mina systrar, jag har flyttat till hus och jag har bytt jobb. Jag är fortfarande arbetsterapeut men i en ny kommun och ort.

Säg ett par dåliga saker!

– Jag har lämnat mina kära kollegor i Timrå. Och så har det ju blivit höst. Det är mörkt och trist.

Visst är det skönt att slippa Bonde-Pontus gård, va?

– Nej, det tycker jag inte. Jag trivs på landet!

Hur går ditt liv vidare nu när det inte uppstod någon ljuv musik mellan dig och Pontus?

– Jag trivs bra i mitt liv. Man får försöka göra det bästa av sitt liv, man får försöka ta hand om sig själv, liksom!

Känslomässiga triangeldramat avslöjat – och kärlekslyckan efteråt

Varför fattade du pennan och sökte just till bonden Mats?

– Svaret på den frågan börjar för drygt fyra år sedan då jag träffade jag en man som jag umgicks med ett tag. Han var helt fantastisk, men någonting i mig gjorde att jag inte kunde släppa in honom och låta det "bli på riktigt”. Jag högaktade honom som människa och han förblev en god vän men inget mer. Livet gick vidare men under 2019 hamnade jag i en total livskris som fick mig att ifrågasätta mig själv och mina val som jag gjort i livet. Särskilt när det kom till relationer och val av män. Den här Mattias, som mannen heter, fanns med mig som god vän och stöd när jag mådde dåligt, men verkligen bara på en vänskaplig basis och vi pratade bara sporadiskt. Sedan, när jag mådde bättre, tänkte jag: ”Du är allt bra dum i huvudet, Linda, i fyra år har du gått runt och sagt till folk att ”om jag någonsin ska ha en man igen ska det vara någon som är som Mattias”. Jag började fundera på vad det egentligen var för fel på honom och kom fram till att det nog inte var honom det var fel på utan jag som varit dum. I det läget kände jag att jag ville börja umgås mer med honom, framför allt för att ta reda på vad jag själv ville, innan jag var säker. Det visade sig då att han hade träffat någon. Till saken hörde att jag tidigare odlat bin, och ville återuppta det intresset, och jag behövde en mentor innan jag drog igång själv. Mattias var nämligen duktig på biodling. Det tyckte Mattias flickvän kändes sådär, att han skulle odla bin med en gammal flamma. Det sved så klart, men det fick jag acceptera. Dessutom hade jag skaffat mig en del nya sätt att se på mitt liv. ”Jag får lära mig någonting av det här”, tänkte jag. En tid senare såg jag Mats i tv-rutan, han kändes klok och mogen. Han sökte inte någon för att bli hel, han var redan hel. Det tilltalade mig. Jag kände att ”honom skulle jag vilja lära känna”. Jag behövde någon som jag kände att jag respekterade. En bra människa. Någon som Mattias. Det såg jag i Mats. Så jag skrev till honom.

Fick du samma känsla av Mats när du träffade honom i det verkliga livet?

– Det syns inte i tv-rutan, men det var mycket väntan och hela tiden mycket folk i rörelse. Vi sågs bara korta stunder. Jag uppfattade Mats som en väldigt varm människa, men egentligen inget annat. Jag blev inte tokkär vid första ögonkastet, men jag fick heller inga dåliga vibbar på något sätt.

Hade du fått starkare känslor när ni skildes åt, då?

– Nej, det kan jag inte påstå. Men det som också hände i sammanhanget var att Mattias hörde av sig några dagar innan det blev klart att jag skulle åka till Sundbyholm. Då fanns den gamla flickvännen inte längre kvar. Det hade hon inte gjort på en och en halv månad. Så två dagar efter att jag kom hem från Gotland pratade jag med Mattias. Sedan dess har vi hängt ihop på ett sådant självklart sätt. Han har sett mina sämsta och bästa sidor och vi letar nu gård tillsammans. Vi ska strax på en visning!

Så du och Mattias är ett kärlekspar nu?

– Gud, ja! Det är nästan skrattretande… Mattias var skälet till att jag sökte till Mats. Jag såg kvaliteter hos Mats som Mattias besatt. Mattias var bra, det visste jag, men Mats var någon annan...

Har du och Mattias några specifika önskemål när det gäller er kommande, gemensamma gård?

– Ja, den får inte ligga alltför långt bort från Landskrona. Han har nämligen en 13-årig dotter där som han behöver ta hänsyn till. Sedan får gården gärna ligga naturnära. Vi har en längtan, båda två, att ha ett lantbruksföretag. Han är dataingenjör men uppvuxen på landet i Småland, han är ett av nio syskon. Själv har jag tidigare haft lantbruk.

Hur känns det att vara kär?

– Jag känner mig mest förundrad och så oerhört tacksam över att jag fått ett sådant lugnt förhållande där allt känns så självklart och enkelt. Det är fantastiskt!

Vad svarar du om Mats ringer och säger: ”Kom hem, vi börjar om igen, vi glömmer allt, där ute är det så kallt?”

– (Skratt). Nej, det finns inte, det skulle inte komma på fråga. Jag har verkligen ingenting emot Mats, men jag känner honom inte och skulle inte för något i världen slänga bort Mattias. Så är det!

Håda dissen mot bonde-Erik: ”Hade jättehybris”

Hej Felizia! Läget?

– Toppen! Jag har träffat en kille som jag trivs jättebra med. Och så har jag precis fått ett nytt jobb.

Vad heter nya killen?

– Dennis.

Hur korsades era vägar?

– Vi har gemensamma vänner och är uppväxta i samma lilla by. Jag har hela tiden vetat om honom, men det är först nu som vi fått upp ögonen för varandra.

Vad är det bästa med Dennis?

– Han är väldigt framåt och rolig, han är Eriks motsats. Jag har det jätteroligt med honom, vi skrattar hela tiden. Dessutom är han jättenära min familj. Vi umgås väldigt mycket. Alla i familjen gillar honom!

Blir det förlovning framöver?

–Ja, kanske! Vi har pratat lite om det. Han är inte så mycket för giftermål, men det är jag. Jag är gammalmodig av mig.

Känns Bonde söker fru avlägset?

– Ja, jag har nästan glömt att jag var med, (skratt).

Varför skrev du brev till just Erik Parai Aresson?

– Min lillasyster skickade en video på castingen som sändes på tv. ”Kan du inte söka?”, frågade hon på skoj. ”Nej du, är du inte klok”, svarade jag. Sedan började jag prata lite med min kompis. Jag började kolla runt lite och tänkte: ”Det här verkar kanske vara någonting, jag skickar in en ansökan på skoj”. Jag hade inte räknat med att jag skulle komma med.

Blev du charmad av Erik när ni träffades första gången?

– Nej, han levde väl inte riktigt upp till det jag hade sett i tv-rutan...

Så känslorna uteblev?

– Ja, verkligen. Jag kände absolut ingenting. När jag sedan bestämde mig för att lämna gården blev han nog väldigt paff. Erik flög på moln, han hade jättehybris över att så många hade sökt och skrivit. Han fick för sig att alla ville ha honom.

Var du frustrerad på gården?

–Ja, jag kände mest att jag ville hem. Det var jättefint väder, mina kompisar var ute med sina båtar. Själv satt jag instängd på en gård. Det som gjorde att jag stannade så pass länge var tjejerna. Det var för deras skull jag var kvar, dem ville inte att jag skulle åka. Jag livade upp stämningen rätt så bra. Så jag stannade tills jag fick bättre tillfälle att dra.

Har din medverkan i Bonde söker fru haft någon mörk baksida?

– Jag har fått en del nya följare på Instagram. En kille från Finland har hört av sig till alla brudar som var med i programmet. ”Vilken tur att jag är bonde, har du en bra dag?”, skriver han. Han försöker locka med att han när bonde, (skratt).

Har du någon kontakt med Erik i dagsläget?

– Nej, nej.

Brevskrivaren Christians nya kärleksblixt

Hej Christian! Läget?

– Det är bra!

Hur såg dina känslor för Patrik ut på gården?

– Jag kände att jag hade känslor för honom. Han var väldigt charmig och bjöd mycket på sig själv. Han var genomsnäll, liksom.

Var känslorna besvarade?

–Det tror jag absolut!

Men ni blev inte kära i varandra?

– Nej, tyvärr. Däremot fick jag vänner för livet. Och nu i efterhand kan jag tänka mig att Patrik kanske inte var den perfekta killen för mig. Jag är nog inte den som vill bo på landet – även om jag tycker att lantlivet är jättemysigt. Jag är rätt stressad av mig och tycker att det är skönt att ha nära till allt. Visst, gärna ett sommarställe, men att bo så året runt vet jag inte om jag skulle klara av. Jag har insett det.

Var du förtvivlad när du lämnade gården?

– Ja, jag tyckte att det var jättejobbigt. Att tävla i kärlek var en tuff utmaning för mig.

Har du funderat mycket på varför det magiska pillret uteblev?

– Ja, det har jag. Jag är en sådan som lätt tröttnar om jag måste vänta. Vanligtvis har jag killar efter mig. På gården var det tvärtom…

Vad är senaste nytt på kärleksfronten?

– Jag har träffat en kille! Vi har väl sagt att det är han och jag, men det är en ganska konstig känsla. Jag är inte van att säga just de orden – att någon är min pojkvän.

Hur gick det till när ni träffades?

– Vi började prata via en app och bestämdes oss för att träffas. Sedan sågs vi. Han kom hem till mig, sedan åkte vi hem till honom. Han var hos mig i helgen. Det är väldigt nytt, men det känns jättebra och det här kan förstås bli jättebra. Jag hoppas det!

Vad har din TV-medverkan satt för spår i dig?

– Jag har blivit bättre på att ta för mig. Och så har jag fått bättre självförtroende!