Cecilia Ljung saknar de stora rollerna: "Det känns som om folk inte minns mig"

Första gången jag träffade Cecilia Ljung, 54, var på en biopremiär. Hon var där med Sven Wollter, 81, och det måste ha varit ett tiotal år sedan. Nu ses vi igen. På NK i centrala Stockholm där hon jobbar i en leksaksaffär. Jag är i tid. Och hon är redan på plats.

– Ska vi ta TGI, föreslår jag som vill ha deras caesarsallad.

Cecilia är uppväxt i Finspång men född i Uddevalla. Hon har två tvillingsyskon och familjen flyttade först till Göteborg och sedan vidare till Finspång, som kanske inte var världens metropol.

– Pappa var färdig på Chalmers och fick jobb där. Jag tror att han tyckte det var viktigare med jobbet än själva platsen, berättar Cecilia och beställer vatten.

Hennes mamma var hemmafru några år men utbildade sig senare till socionom. De skilde sig när Cecilia var runt 13 år.

– Det var jobbigt men ingen av oss barn har ångrat att de gick skilda vägar. Det var bra, de blev båda gladare och bättre av det. Mamma bodde kvar i huset med oss, pappa träffade vi sporadisk men det finns inga hard feelings alls mellan oss.

Hon var blyg i skolan, bar långt hår som hon gärna drog fram över ansiktet och rodnade så fort någon sa något.

– I Finspång fanns ingen teaterkultur men en dag bara bestämde jag mig för att bli skådis och gick inte ens färdigt gymnasiet. Jag var extremt skoltrött men började på social linje som jag hoppade av, jobbade och åkte sedan till Indien fyra månader med Rosa bussarna.

Hon var 18 år och resan påverkade henne mycket. Väl hemma igen hade Finspång krympt och Cecilia växt.

– Jag var glad och stolt när jag kom hem, men för folk var det inget speciellt. Så jag packade min väska, tog min gitarr och flyttade till Stockholm. Jag stod helt enkelt inte ut.

Maten har kommit in. Min sallad är toppad med persilja, något helt nytt.

Cecilia flyttade in på 18 kvadrat med en kompis. Ett femtehandsboende i södra Stockholmsförorten Hägersten. De hade ölbackar som sittmöbler, drack mängder med te och spelade yatzy samt tyckte livet var allmänt soft.

– Vår vuxna granne som kom in var förvånad över att man kunde leva så men vi var nöjda, fortsätter hon och hivar in en tugga grillad kyckling i munnen.

Hon försörjde sig genom att jobba på radiumhemmet och vårda svårt sjuka cancerpatienter. Sedan sökte hon in på Teaterverkstaden, gick den ett år och sökte sedan till scenskolan i 3,5 år. Efter utbildningen började jobben trilla in.

– Jag gjorde teater i Malmö och Göteborg men sedan, när jag var med i Kejsaren från Portugallien, lossnade det.

Hon medverkade i bland annat Rederiet, Pelle Svanslös, Vuxna människor, Beck, Hip Hip Hora och Monica Z.

– Jag älskar att filma men om det är en bra, vaken, publik finns det inget som slår den omedelbara feedback man får på scenen.

Sin stora kärlek, maken Jocke Borrfors, 53, träffade hon ute  i Stockholms skärgård 2005.

– Han var en finanskille och vi flyttade till Genève. Jag var nykär, mina jobb började tryta, jag levde lyxliv i Schweiz och vi pendlade även till Stockholm där vi också hade en lägenhet. Men efter några år kom vi tillbaka på heltid och fick möjligheten att ta över ett sommarhus i skärgården som vi renoverade mitt i vintern. Det var väldigt mysigt minns jag, fanns inget vatten eller toa men vi var där långa perioder.

Jocke sadlade om, började med sin hobby, en egen jaguarverkstad. Men för Cecilia lyste jobben med sin frånvaro.

– Kvinnor i min ålder är inte så intressanta, det känns som om folk inte minns mig, trots att jag fortfarande gör saker.

Vi beställer in kaffe. Det är strålande väder, solen värmer trots att det är oktober och Cecilia fortsätter:

– Det är kul att fortfarande vara kär efter tio år. Men det finns såklart stunder så jag tänker ”var det så här det skulle vara?” men oftast matchar vi varandra. Vi har stor respekt och gifte oss ute på landet för fem år sedan i regn och åska, det blixtrade 2 500 gånger på en timme, berättar hon och ler.

Barn har aldrig varit på tapeten. Jocke har fyra och Cecilia har aldrig varit speciellt intresserad av att skaffa några.

– Men jag har min tolvåriga systerdotter Majken. Vi står varandra väldigt nära.

Vi är klara. Tiden har gått fort. Innan vi skils åt bjuder hon hem mig nästkommande vecka.

– Kom och drick lite vin och ät lite, säger hon förtroligt innan vi tar  den obligatoriska selfiebilden.

Och hon spelar inte teater kan jag lova. Någon mer genuin får man leta efter.

Andra läser också:

Ann Söderlund: “Jag ville bara hoppa från en bro”

Jenny Alversjö: “Det var på TV4 som jag ville hamna”

Olle Waller: “I arbetarklassen visar man inte så mycket känslor”