Claes af Geijerstam om kärleken till 27 år yngre Nina: ”Underbart”

Efter reklamen: Jag har aldrig med Viktor Norén – vem är kändisen han har hånglat med?

Hur står det till världens bästa Claes?

– Förvånansvärt bra! När jag ser bilder på jämnåriga kan jag tänka: ”Varför ser de flesta så trötta och gamla ut?” Många 50-åringar frågar mig hur jag orkar jobba som jag gör. ”Det är mitt jobb”, brukar jag svara. ”Du orkar väl ditt jobb?” Jag tycker om det här, jag gör inget som jag inte vill.

Vad gör du för att behålla din ungdomlighet?

– Jag umgås med människor som är kreativa och hittar på saker. Jag har en ung familj. Ninas barn är 27 och 32 och ska rattas genom livet…

Hur kom det sig att du fick smeknamnet ”Clabbe” en gång i tiden?

– I Radiotjänsts gosskör fanns det två killar som hette Claes. Den ene var jag. Den andre hette Claes Bringdal. Ola Håkansson, som var tio år, var också med i den här kören. Ola sa: ”Han får heta Classe, du får heta Clabbe”. Det här var alltså långt innan ”Ola and the Janglers”…

Hur gick det till när du och Nina träffades?

– I början var det väldigt hemligt. Vi hade nämligen varsitt förhållande. Jag var gift och Nina hade ett förhållande. Det här var någonstans kring 2000-rycket. Vi träffades på en av mina spelningar – på Birka Princess-båten som såldes och gick på charter i Grekland. Nu ligger den båten på havets botten.

Friade du på gammeldags manér?

– Ja, hemma i Ninas kök. Ros i munnen. Ring i handen. På knä.

Hur var bröllopet?

– Storslaget! Nina ville ha en kyrka. Även om det var tredje gången gillt för mig så var det första kyrkan. ”Gärna för mig”, tänkte jag.

Berätta om Nina och hennes förtjusande person!

– Det får bli genom en dikt som jag en gång skrev till Nina. Du blir först att läsa den: ”Nina. Visst är njutningen subtil, den fina. Tänk rörelsen hos en ballerina. Doft av nektarhonungen från bina. Barnvagnsleendet från en ”bambina”. Mozartsonaten som får dig att grina. Att trygg i skydd höra vinden vina. Men utan ett eget ”Dig och de dina”. Finns ingen substans i det ovan skrivna. Om man ej får dela kan känslorna sina. Men en kvinnas väsen fick mig att skina. Våra känslor, hennes och mina, får en mans frusna själ att tina. Jag skulle strax i mörker förtvina. Utan min älskade kärlek Nina”.

Är parmiddagar hiss eller diss?

– Hiss, men det blir inte parmiddagar så ofta. Våra närmaste vänner bor rätt långt borta. Vi bor en bit utanför stan – i Saltsjö-Boo. Ett gäng vänner har vi på Lidingö. Sedan har vi några andra i Danderyd – och ett par på Dalarö och i Haninge. Ska man åka hem blir det svettigt i plånboken. En ubertaxi går på tusen spänn!

Vilken kollega gästade senast ditt hem?

– Norman. Lennie och Lucia. Vi bjuder hem varandra ibland och äter en köttbit. Vi grillar kött och ”roastar” varandra, (skratt).

Clabbe om tiden med ABBA

Visst har du turnerat med ABBA?

– Ja, på alla turnerar och varenda spelning förutom 1973 då jag själv vann över ABBA i Melodifestivalen med ”Sommar´n som aldrig säger nej”. Jag gjorde alla folkparksturnéer fram till sista giget i Tokyo 1981. Vi var i England, USA, Australien och Japan.

Vad var din uppgift under ABBA-eran?

– Jag var gubben som står i publiken. Du vet, han med mixerbordet som fixar ljudet.

Vem i ABBA-gänget umgicks du mest med på den gamla goda tiden?

– Benny och Frida. Vi levde båtliv i Skärgården. Benny och Frida hade båt. Jag hade båt. Vi är skickliga navigatörer och kan allt om havet!

I mars bär det av på turné igen! Inte med ABBA, va?

– Nej, nu blir det i en helt ny förpackning. Jag tänker återuppleva gamla minnen med gänget från ”Opopoppa” – radioshowen som jag hade mellan 1969 och 1973. Vi direktsände från Sollidenscenen på Skansen. Jag var programledare. Stor orkester. Diger gästlista. Vi gjorde stor succé i klass med ”Allsången”. De första spelningarna, i mars, är mycket nytt. Vi är tre längst fram scenen: Brian Marston, Jan Johansen och jag, och kompade av ”The pop beat band”.

För några år sedan föll du offer för en skithög till bedragare. Vad tusan hände?

– Jag hade satt ut en hyfsat dyr gitarr på en säljsajt. Vi gjorde upp om ett pris och jag fick ett kontoutdrag från bankens hemsida om att pengarna hade förts över. Jag åkte och lämnade gitarren i tron att den var betald. Nästa dag fanns det inga pengar på kontot. Det var ett raffinerat brott. Så småningom hittade polisen gärningsmannen. Det var en person med tusen kilo i sitt livsbagage…

Fick du tillbaka gitarren?

– Nej, tyvärr. Någon vecka senare gjordes det en husrannsakan, men då hade gitarren gått upp i rök. Trist, så klart, men jag försöker alltid tänka positivt. Hoppas gitarren hamnade hos någon som verkligen gillar att spela och som fick den för en billig peng!

Erkänner brottet från ungdomen

Vad är det skurkaktigaste du själv gjort?

– I krokarna kring 1961 gjorde jag en riktigt dum grej. Jag hoppas att saken är preskriberad nu, (skratt).

Vad gjorde du?

– Mitt i natten, på Alviks tunnelbanestation, monterade jag ned en högtalare. Jag gjorde det för att kunna bygga en högtalarlåda till min elgitarr. Du är den första jag berättar det här för. Det var en ren stöld. Noga förberett. Jag och en kompis väntade i ett slags bås på perrongen. När sista tåget hade gått norpade vi högtalaren och flydde från platsen. Vi tog oss över både ett berg och ett stängsel.

Vill du säga förlåt till SL – nu 64 år senare?

– Nej, det här gynnar SL. Tack vare stölden fick de sätta in en mycket bättre högtalare! Nu hör man vad rösten på stationen säger, (skratt).

Slutligen Claes, vilken är den bästa stunden på din dag?

– Klockan 16. Då har Nina och jag administrerat, logisterat, bokat resor och pratat med kollegor och arrangörer. Då har jag gjort tillräckligt mycket. Jag lägger mig på soffan, sträcker ut ryggen och börjar planera för middagen. Fyra är ett väldigt bra klockslag!

FOTO: TT