Colin Nutley, 80, om döden – vägrar ha en begravning

Efter reklamen: Vanja Engström talar ut om tiden i Idol – brutala hatstormen: ”Fick så mycket hat"

Regissören Colin Nutley, 80, står bakom en mängd stora filmtitlar. En av dessa är Änglagård, vars musikal har nypremiär fredag den 6 september på Oscarsteatern. Denna gång är det Sanna Nielsen och Tommy Körberg i spetsen, istället för Helene Sjöholm och sistnämnd.

Hänt tog ett snack med Colin, för att ta pulsen på hur det känns att hans kultklassiker fått nytt liv så många gånger.

– Det är så konstigt! Så konstigt, svarar Colin Nutley till Hänt och fortsätter:

– Men jag tror att det handlar om att min version av ett liv i en småstad i Sverige träffar i folks hjärtan, på det ena sätt eller det andra.

Vad tycker du om att Sanna tar Helens plats?

– Sanna och Helene är väldigt olika, men det är båda väldigt bra. Jag tyckte att valet var bra. Hon är sin egen karaktär, och hon har sina fans, sin publik.

Colin förklarar att han ser mycket fram emot att se musikalen på fredag. Trots att den gått så pass många gånger, har han bara sett den två gånger tidigare.

– Jag ser fram emot fredag. Jag har bara sett musikalen två gånger tror jag.

För att kunna gå på den stora nypremiären tillsammans med frun Helena Bergström 60, så har de tagit in hundvakt. Annars är det alltid någon som måste vara hemma, säger Colin och fortsätter berätta att han exempelvis tvingas missa Kristallen på torsdag den 5 september, eftersom ”det är Helenas kväll”. Hon sitter nämligen i juryn.

Blir ingen begravning

Men regissören har inget emot att sitta hemma i lugn och ro med hundarna, intygar han. Deras ”lilla stuga” är hela familjens absoluta favoritplats – till den grad att han vill bli begravd eller utspridd i dess trädgård, när den dagen kommer.

– En gång i tiden brukade jag säga att ”jag älskar Sverige, men jag vill bli begraven i England”. Så har jag alltid känt.

Colin fortsätter:

– Men så en dag kände jag bara att... Vart ska jag vara, när jag dör? I Sverige, så klart. Det är mitt hem. Vår lilla stuga är vårt hem och det stället där vi alla i familjen är som lyckligast.

Men det blir ingen begravning, i dess sedvanliga bemärkelse.

– Och jag har inget behov av att något hålls i kyrkan. Ingen begravning, jag hatar dem.

Hur kommer det sig?

– Det är något som är så formellt och religiöst. Och så ofta säger prästen ”vi är här för att fira livet av...”. Men det känns inte ett dugg som att vi firar något.

– Så för mig räcker det att strö mig ut bland träden i trädgården. Det är där jag kom ifrån och dit jag återvänder.