Dansbandsstjärnan Åsa Karlström växte upp i en knarkarkvart: "Hålet i självkänslan kan inga Guldklavar fylla"

Åsa Karlström, 49, tar emot Hänt i sin mysigt inredda tvåa i Karlskoga. Dansbandslåtskrivaren är snygg i nyfixade lockar och nylagd makeup. Trots det vill hon helst inte se sig själv i spegeln. Ibland går det bra, men oftast tycker hon att hon är ful.

– Det finns två sidor av Åsa Karlström, en som är offentlig och en som är mitt jag. Många tror att jag är som ett skrattande Mount Everest, att jag är stor och stark och strider för de svaga. Jag har en drivkraft, men det finns en liten Åsa i det här också, berättar hon.

Hon växte upp i en knarkarkvart med mamma och två halvbröder. Män kom och gick i lägenheten. Hon var ofta både rädd och hungrig.

Hennes äldsta bror var hennes trygghet men han kunde inte skydda henne från allt. En december var det en knarkare som tände eld på hennes hår eftersom han tyckte att hon skulle vara Lucia.

– Än i dag när ett hårstå faller på ett ljus och jag känner den lukten då bränner det i huvudet på mig. Jag är färdig med den här händelsen, men jag berättar om den för att visa hur barndomen påverkar en, ens självkänsla och trygghet. Du kan aldrig helt reparera en uppväxt som inte varit hel.

Socialen uppmärksammade missförhållandena först den julen då bröderna skulle fira med sin pappa. Åsa lämnades ensam hemma med sin mor när hon hittades.

– Hon låg i hallen och jag satt och matade henne med O’boy-pulver, då var jag väl inte mer än fyra år.

Syskonen separerades och Åsa placerades på ett barnhem i Sköndal i södra Stockholm. Hon har inga varma minnen från den tiden.

– De var sjukt elaka. Varje fredag fick vi ställa oss på rad och så kom fosterföräldrar och tittade och pekade. Då ryktes håret upp i hästsvansar och så skulle man stå där och hoppas.

Efter många besvikelser var det till slut en familj som ville ha henne. Åsa som aldrig hade haft hela och rena leksaker fick nu ett rum fullt med leksaker.

– Jag tyckte jag hade kommit till paradiset. Och det var gardiner och grejer också, säger Åsa Karlström.

Efter vad hon tror var några månader så skulle hon på utflykt med fosterföräldrarna. De gav henne en väska med Pippi Långstrump och så fick hon packa det hon ville ha med sig. Hon var väldigt förväntansfull.

– Plötsligt stod vi utanför barnhemmet igen och då kommer jag så väl ihåg att de sa att de ville ha någon annan. De tyckte väl att jag var jobbig. När det ringde på dörren så gömde jag mig för då trodde jag att det var polisen. Jag hade mycket konstigt för mig så då lämnade de tillbaka mig och tog en ny unge.

Hennes förtroende för vuxna var som bortblåst när hon äntligen togs om hand av ett par i Karlskoga. Efter en avstängning från förskolan bestämde hon sig för att bli den duktiga flickan alla önskade. Allt svek och all ilska stängde hon inom sig och lyckades hålla fasaden uppe ända till hon själv blev mamma och äldsta sonen David, i dag 25, då höll på att dö i hjärnhinneinflammation bara tre år gammal.

– Det kom en sjuksköterska och satte sig bredvid mig och frågade ”och hur mår mamma då?”. Det var första gången någon frågade mig det. Då var jag 25 år och ingen hade frågat mig hur jag mådde. Då kom allt fram, allt.

Efteråt gav sjuksköterskan henne en lapp med kontaktuppgifter till en diakon/psykoterapeut. Den lappen låg i fickan ett år innan hon till slut tog mod till sig och kontaktade terapeuten. Sedan följde flera år i terapi

Åsa påstår sig inte alltid ha varit den “roliga mamman” hon såg andra kvinnor vara. Däremot har hon varit noga med att finnas där och ösa kärlek över sönerna David och Philip, 22.

– Jag och mina barn har en öppen relation och kan prata känslor. Jag har varit väldigt öppen med när jag var ledsen att det inte berodde på dem.

Hennes kreativa sida har hjälpt henne att bearbeta uppväxten. Förutom att hon gör allt från blomsterarrangemang till fantasifulla tårtor har hon alltid skrivit dikter och dagbok. Att hon kunde göra sina texter till låtar var dock en idé som uppstod först när Nordman slog igenom 1994.

– Jag skriver mycket om mörker och elände och då var det någon som sa ”kan du inte sätta musik till?” och jag sa “nä, det vet jag inte”. Men så helt plötsligt kom det som ett ösregn till mig, jag vet inte hur jag ska förklara det. Det har säkert legat något musikaliskt latent i mig inte fått plats tidigare.

Efter att ha kämpat i flera år fick Åsa sitt genombrott 2005 då dansbandet Fernandoz tog med hennes låt “Varför” på sin platta. Sedan dess har hon samarbetat med dansband som Thorleifs och Sannex samt erhållit både flera guldskivor och två Guldklavar.

– Ibland kan jag inte ta åt mig det positiva, det här hålet i självkänslan kan inga guldklavar fylla.

Utöver karriären som låtskrivare jobbar hon inom äldrevården samt är väldigt engagerad i flera projekt som drivs för att hjälpa andra. I våras arrangerade hon en välgörenhetskonsert i Karlskoga kyrka som möjliggjorde att hon under sommaren kunde åka med två busslaster barn och deras familjer till Kolmården. För närvarande jobbar hon med att sjösätta en turnerande musikal som ska motverka mobbing bland barn.

– Kändisskapet jag fått genom att skriva låtar har jag använt mig av för att kunna hjälpa andra. Det finns inget ont i att försöka.

Kanske är det hennes bakgrund som gjort henne extra känslig för andra som har det svårt.

– Jag har fått kämpa med mig själv kopiöst men ibland kan jag tänka ”undrar vem hade varit utan den här resan?”. Jag tror den har gett mig en sådan drivkraft. Jag kanske aldrig hade börjat med musik, vunnit priser eller kommit till den här statusen där jag kan påverka i kommuner så folk lyssnar. Ibland kan jag tänka ”hade jag velat vara utan den här lärdomen?”. Jag tror inte det. Det kan låta makabert, men livet har format mig till den jag är, säger Åsa Karlström.

Andra läser också:

Viktor Åkerblom om de mörka åren: ”Mitt liv var meningslöst”

Dansen räddade Tobias Karlssons liv: ”Jag undrade om det fanns en annan väg ut”

Vanessa Lopez ångrar sitt könsbyte – nu har hon skrivit en bok för att stötta transpersoner