Deltagarens kropp vandaliserad efter Robinson – läkaren i chock

Efter reklamen: Hänts krönikör: Nu är det dags att lägga ner Robinson!

Vad var det första du slogs av när du kom fram till Robinson-ön, Robinson-Thomas?

– Under flygresan kände jag mig som en liten skit. Det var ungefär som att komma till Israel, gå omkring på Gazaområdet och inte veta vilka farligheter som väntar. Det pirrade i magen. När jag fick träffa alla deltagare rekade jag vilka jag hade att göra med. Det var ungefär som att göra lumpen…

Vad var härligast med ö-vistelsen?

– Överlevnadskänslan! Man var utan mat. Hjärnan gick på sparlåga. Man kunde inte tänka klart. Man sluddrade när man pratade. Det är då man upplever den där överlevnadskänslan! Att gå 50 meter i sanden, i gassande sol, var en utmaning. Man försökte intala sig att ”jag är en del i det här gänget och jag ska försöka hålla mig kvar så länge som möjligt”. Fin känsla!

Vad var svårast på ön?

– Att ha god sammanhållning i gruppen. Någon kunde vara trevlig men snacka skit bakom ens rygg – tre minuter senare. Därför var det svårt att vara sig själv. Någon kunde ligga och gråta för sig själv. Någon annan mådde dåligt för att den inte fick tillräcklig bekräftelse. Jag är stark men kunde inte hjälpa alla. Det var svårt.

Vem av deltagarna klicka du bäst med?

– Ramia – intellektuellt. Vi låg på samma nivå. Henne kände jag direkt för. Emelie avgudade jag. Jag trodde att hon skulle vinna hela skiten! Oliver var också bra.

Vilket djur på ön hade du svårast för?

– Maneterna. Man fick vara väldigt försiktig med vart man satte fötterna. Maneterna låg på havsbotten.

”Mentalt kände jag mig som en urblåst barbiedocka!”

I vilket skick var du vid hemkomsten?

– Jag var i ett katastrofalt skick! Utmärglad. Mentalt kände jag mig som en urblåst barbiedocka. Många saker på ön var rubbade. Ta det här med att bajsa. Först bajsade man i skogen. Man torkade sig med torra löv i arslet. Tvål fanns inte. Sedan började man bajsa i vattnet. Man stod där – på huk i vattnet – och såg någon tjej visa ”kussimurran”. Man blev som ett djur! När jag kom hem hade jag svullna ben. Läkaren sa: ”Du har vandaliserat din kropp!” Det tog tre månader att komma tillbaka.

Vad är senaste nytt på kärleksfronten?

– Min stackars sambo Lasse har stått ut med mig i 37 år. Det första han sa, när han fick veta att jag skulle vara med i Robinson, var: ”Herregud, ska du skämma ut dig på TV nu också!”

Vad gör Lasse älskvärd?

– Att vi är så olika. Han tycker om släktforskning. Det gör inte jag. Släktforskning är bakåtsträvande, tycker jag. Jag tittar alltid framåt. När vi åker utomlands så ligger han på hotellrummet och löser korsord. Det gör aldrig jag! Det är nog därför vi hållit ihop i alla år. Vi är som natt och dag, Lasse och jag. Jag tycker om uppståndelse och tidningsskriverier. Det gör inte han. Han ligger jävligt lågt!

Vilka svårigheter har du brottats med?

– När jag var 29 år gick mamma bort. Hon var 50. Skulle fylla 51. Det året, när hon gick bort, hade jag väldigt mycket ångest. Gick till psykolog, men det var ju vanlig sorg. Jag hade jättesvårt för att äta och gick ner i vikt. Jag mådde för jävligt. Jag har fortfarande inte sörjt klart. Ovanför min säng har jag en bild på mamma när hon sitter i köket med sin kaffekopp. Jag pratar med henne varje kväll. Hon är den viktigaste personen jag har. Hon och Lasse.

Blir det mer TV eller är det slut i rutan nu?

– Det blir garanterat mer. Det här är starten på mitt nya liv!

FOTO: TV4