Dogge Doggelito berättar om sitt liv med sorg och död
Mannen av folket. Dogge Doggelito, 40, trivs bra i förorten. Redan på väg till thairestaurangen på Sockenplan i södra Stockholm har han hunnit stanna och hälsa på folk flera gånger. Mig kramar han om och är avsevärt smalare än jag minns honom.
– Jag kör stenhårt nu med gymgrossisten. Ut och powerwalkar 5.30 på morgonen, tränar flera gånger om dagen och har ändrat om kosten. Jag ska ner från 91 kilo till 78 kilo på tre månader, berättar han. Mannen av folket var det, ja.
Han är född i Alby. Två bröder. Två systrar. Föräldrarna skildes när han var sex år. Dogge stod sin pappa nära.
– Du vet, det var tjafs. Jobbigt att förlora sin pappa, vi sågs bara på helgerna, det var morsan som tog hand om oss mest.
Han var busig i skolan. Straffet var att få vara i finska klassen några timmar. Där kunde man inte störa någon och så fick man sjunga i kyrkokören. Något som Dogge först inte gillade men senare kom att älska.
– Jag hatade att sjunga men när det var dags så fylldes jag av en sådan kärlek till Gud, det låter flummigt men det var mitt kall. Jag sjöng genom hela skolgången, på alla avslutningar och jag tror att om man har en gåva ska man använda den.
I sjuan började Salla i hans klass och tillsammans bildade de hiphop-gruppen “Latin Kings“. Mest för att slippa mattelektionerna. Musiken tog mer och mer plats. Han sjöng i tunnelbanan, snodde mikrofonen från tågföraren och rappade.
– Ja, de släppte in oss i den lilla kuren och lät oss köra några stationer, jag blev rätt känd som han som rappade i tågen.
Latin Kings blev anmälda till SM i rap och kom trea med låten ”Snubben trodde han var cool”. Latin Kings var som störst 2004. De var förband till “Gyllene Tider” på Ullevi med 59 000 åskådare i publiken. Men där tog det stopp.
– Jag satt i fängelse under en period, hade slagit ner två poliser och hade under tiden haft lite sporadisk kontakt med en tjej som hette Leonida via skivbolaget. När jag muckade 23 juni 1999 stod hon utanför och väntade på mig. Jag hade ju ingenting och hon hade styrt upp hotellrum och mat.
De började dejta. Dogge fick en bostad i Alby. Han var fri, hade sin egen lägenhet och svensk rap började växa i Sverige. En dag berättade Leonida att hon var gravid.
– Jag blev skitglad! Trodde inte det var sant. Jag älskar barn så vi köpte radhus och allt det där.
En kväll när han och några polare satt nere i radhusets musikstudio började Leonida få värkar och när Dogge senare vaknar på natten av att hon gått på toa och skriker ”Den kommer nu, den kommer nu” får han panik.
– Hon låg på badrumsgolvet och jag fick upp henne i sängen. Ringde akutnumret man fått på den rosa lappen från BVC och sjukvården guidade mig genom förlossningen. Jag la ner luren bredvid mig och gjorde som de sa, bad Leonida krysta och Bianca for ur henne med världens fart. Det var blod och kiss överallt. Leonida svimmade och de sa till mig i telefonen att slå liv i bebisen. Men det funkade inte. ”Slå hårdare” sa de och Bianca drog ett djupt andetag, sitt första och sedan klippte jag navelsträngen.
Den lilla familjen mådde bra. Dogge höll på med musiken. Leonida var hemma med Bianca. Men en dag ringde hon och berättade att hon fått cancer.
– Bianca ville inte amma mer, vägrade ta bröstet och när de röntgade Leonidas bröst såg man att hon hade metastaser i hela kroppen. Hon levde ett par månader, jag minns inte, allt var som en dimma, berättar han och tittar ut genom fönstret på den livliga trafiken.
Han säger vidare att det var en mardröm.
– Jag var ju mitt uppe i min karriär, hon ville att jag skulle fortsätta, ”Dogge, gör din grej, du måste till Ullevi”, sa hon.
Någon körde honom direkt till Stockholm efter spelningen.
– Jag gick in på Ersta Sjukhem. Hela hennes familj var där. Och jag sa adjö, min dotter och jag. Leonida dog då och jag kommer ihåg väldigt stark att jag bar ut Bianca i mina armar från Ersta och när skjutdörrarna gled isär blev det ett enormt starkt sken, allt blev vitt och jag sa till mig själv ”Gud vad ska jag göra nu?”.
Livet blev svart. Dogge grät sig igenom första året. Grät och grät. På väg till dagis, gick ner sig mentalt. Han hade ingen inkomst, inga vänner, slutade i Latin Kings och Kronofogden var på honom.
– När min dotter var några år sa hon en dag. ”Pappa, först blir ledsen, men sedan blir man glad igen”.
Hans pappa flyttade in i radhuset efter två år. Började göra riktig mat, bra juicer, fick upp Dogge på fötter igen.
– Jag sa, jag tar vilket jobb som helst och precis då ringde Elgiganten och vi gjorde reklamfilmen ”Cykel på köpet” som blev enorm hit. Sedan körde vi den i tre år överallt, på köpcentrum, nattklubbar, alla ville ha mig. En älskad figur som blev väldigt känd.
Allt blev ljusare, lättare. Livet vände sakta. Han träffade en ny tjej, hon blev gravid men barnet dog vid förlossningen.
– Läkaren gav mig ett dött barn i mina armar. Hon hade naglar, hår, allting var färdigt och det rev upp allting igen. Sorgen och smärtan. Hur mycket skit kan man få ta?
Flickvännen blev gravid på nytt och Angelica, 8, föddes men relationen höll inte. När Dogge senare träffade en tjej från Venezuela och de fick Miladys, 6, och Frankie, 5, höll inte det heller.
– Det blev vårdnadstvist, vi fick delad vårdnad om barnen men hon fick umgängesrätt så de bodde mest hos mig. Hon fick bara träffa dem på helger. Ett tag var jag i så mycket kontakt med Socialen att de började ge mig råd angående tjejer, hahaha. Jag drömmer om den stora kärleken som älskar mig för den jag är, någon som är som jag och vill gärna ha fler barn.
Han har utbildat sig vid Teologiska högskolan i två år och tänker ta upp studierna igen när barnen är större. Med fyra barn funkar det inte just nu.
– Jag vill inte bli präst, jag är redan profet men det har varit den bästa tiden i mitt liv där.
Solen är stark. Den letar sig in i restaurangen, lägger solkatter på väggarna och placerar sig strategisk som en gloria kring hans huvud. Jag hoppas innerligt han får ro och glädje nu och framåt.
Foto: IBL, Flameflynet