Parneviks brev till exet: "Det jag är mest ledsen för är..."

Alla som följde tv-serien “Parneviks” i höstas vet att Penny Parnevik, 20, bröt upp med sin kille Jayden efter flera år tillsammans.

Orsaken till uppbrottet var att han ska ha varit otrogen med en annan tjej. Penny blev förstörd och ingen lämnades oberörd när vi såg en hjärtekrossad Penny gråta i tv.

Nu öppnar hon upp sig i ett öppet och mycket ärligt brev till exet i systrarna Parneviks podcast Pillowtalk. Brevet inleds med:

”Kära ex. På många sätt var du mitt allt. Vi var min dröm som gick i uppfyllelse. Vi var högstadieparet som hade en crush redan i mellanstadiet”, inleder Penny sitt brev.

Hon förklarar vidare att de med tiden förändrades, att hon offrade mycket skoltid för att istället köra till hans college fyra timmar bort. Penny beskriver att hon la enormt mycket tid på att supporta Jayden i hans baseball-satsning.

“Jag hade inget problem med att vara på sidan av match efter match, att vänta i fyra timmar på att matchen skulle va över och sen en extra timme till så att du kunde skriva autografer och ta bilder”. 

Samtidigt beskriver hon en olustkänsla som kröp sig inpå när hon märkte att han sms:ade med en annan tjej. Och under middagar med de andra spelarnas flickvän ska Penny ha fått reda på saker Jayden gjort bakom hennes rygg.

“Det var aldrig någonting illa nog för att vi skulle göra slut. Jag grät och du bad om ursäkt, sen kollade vi på vår favoritserie och bakade kakor”. 

I brevet som Penny läser upp skriver hon att hon aldrig glömmer den dag då hon fick reda på att han varit otrogen och hur hela hennes drömframtid föll i kras.

“Du tog bort min perfekta dröm om att jag ska vara en hemmafru med sex små barn och att vi ska komma till dina basebollmatcher och i en varsin tröja med ditt namn på ryggen. Du tog bort min livsplan”. 

Men det som påverkat henne allra mest är att hon hittills inte vågat lita på att hon räcker till i en ny relation. Tilliten har helt enkelt fått sig en rejäl törn:

“Jag tror att det är det jag är mest ledsen över. Inte att jag förlorade dig, men att jag förlorade min fantastiska självkänsla som jag brukade ha”, skriver Penny.

Vi kunde låta bli att lämnas oberörda efter Pennys tårar i tv, men efter att ha hört henne läsa upp det här brevet kan vi bara inte låta bli att själva fälla tårar.

Penny du är bäst! Låt aldrig någon trampa på dig! Och vi lovar att någon kommer att älska dig igen.

Du kan läsa brevet i sin helhet här nedan.

LÄS OCKSÅ: Efter bråken – Penny Parnevik flyttar: ”Vill till Sverige”

LÄS OCKSÅ: Parneviks bråk om Filip – stoppade inspelningen

FOTO: IBL, Instagram

”Kära ex.

På många sätt var du mitt allt. Vi var min dröm som gick i uppfyllelse. Vi var högstadieparet som hade en crush redan i mellanstadiet. Vi båda var försiktiga med att bli kära. Jag skulle inte direkt säga att vi blev kära direkt, jag skulle mer säga att vi växte in i kärleken. Och ibland tror jag att det det är bättre. När du gick på college missade jag mycket av mitt sista år på high school för att jag körde fyra timmar för att se dig i princip varje helg. Jag märkte att du förändrades lite. Började dricka, gå på fester, skaffade nya vänner. Men det är allt som ska hända när man går på college.

Men ett år senare när jag gick på college förändrades ingenting för mig. Varje helg körde jag tre och en halv timme bara för att träffa dig, och varannan tisdag kom jag en natt bara för att titta på dina matcher. Jag var din cheerleader och du var den bästa spelaren i baseboll-laget. Jag älskade det. Jag hade inget problem med att vara på sidan av match efter match, att vänta i fyra timmar på att matchen skulle va över och sen en extra timme till så att du kunde skriva autografer och ta bilder.

Varje dag när du hade en match så vaknade du av att jag hoppade på dig, med dina kalsonger och din t-shirt på och skrek “happy gameday”. Sen gav jag lycka till-kyssar och när du lämnade lägenheten skulle jag städa, tvätta, bädda din säng och göra din disk. För att jag ville. På sociala medier och hur vi pratade om varann skulle folk säga att vi var det perfekta paret. Ett drömpar liksom. Men vi båda vet att det inte var sant. Eller hur? Bakom stängda dörrar var det lite annorlunda.

Vad jag inte berättade för min familj var hur många gånger som jag var på dina matcher och var så paranoid över att den tjej jag såg att du smsade i smyg skulle vara där. Eller när alla baseball-flickvänner hade middagar tillsammans, hur många historier och hemligheter om vad du gjort den senaste festen skulle komma fram. Det var aldrig någonting illa nog för att vi skulle göra slut. Jag grät och du bad om ursäkt, sen kollade vi på vår favoritserie och bakade kakor.

Jag tror att min osäkerhet har växt de två sista åren. Men jag skulle aldrig låta någon se det eftersom att jag är den som ska vara väldigt självsäker. Dagen jag fick reda på att du hade varit otrogen var den 6 september. Vi hade precis haft de mest fantastiska veckorna tillsammans. Det var fortfarande sommarlov så vi hade vattenkrig med din lillebror och vi lekte på stranden hela dagarna, bara du och jag, och hittade på barnsliga spel. Och sen på natten sov vi på soffan för att din mamma hade en ”ni får inte sova i samma säng”-regel. Lite i hemlis älskade jag den regeln för då klämde vi ihop oss på soffan, och när filmen började så somnade jag alltid direkt i dina armar. I hela mitt liv har jag alltid haft det jättesvårt att somna, men med dig kändes det alltid säkert. Mardrömmarna kunde inte fånga mig då.

Så när jag fick reda på din otrohet så tog du bort den säkerheten från mig. Du tog bort min perfekta dröm om att jag ska va en hemmafru med sex små barn och att vi ska komma till dina basebollmatcher och i en varsin tröja med ditt namn på ryggen. Du tog bort min livsplan. Men mest av allt, det här är något som jag inte har kunnat förstå på flera månader, något jag hatar mer än allt annat att erkänna. Jag sa alltid att det inte påverkade mig att du hade varit otrogen. Men jag har märkt att även om jag är extremt säker när det gäller mitt utseende och min personlighet, så tror jag helt och hållet att ingen kille kommer att älska mig. Varje gång jag gillar någon så antar jag bara, och det känns som att det är sant, att han aldrig kommer att gilla mig. Och hittills har jag haft rätt.

Jag tror att det är det jag är mest ledsen över. Inte att jag förlorade dig, men att jag förlorade min fantastiska självkänsla som jag brukade ha. Hittills har jag inte hittat någon som älskar nachos lika mycket som vi gjorde, någon som inte tycker att jag är konstig för att jag ber den gå på toa med mig efter en skräckfilm för att jag inte vågar gå själv. Någon som förstår varför jag måste sova med tv eller nattlampa på. Någon som äskar mig som du gjorde, eller gör. Men jag ger inte upp tills jag hittar en och framför allt, tills jag hittar någon som älskar mig även när jag inte är i närheten. För det hade du lite svårt för. Jag säger alltid att någon är en lärdom eller en välsignelse, du var både och.”