Elisabet Höglund om livskampen efter svåra sjukdomen

Efter reklamen: Svenska kändisarna du kanske glömt var med i Robinson

Elisabet Höglund, 76, var förr stjärnreporter på Rapport och så sent som för två år sedan het i På spåret. Men det var då...

Hur står det till Elisabet?

– Efter ett år i isolering och karantän är det väl inte den gladaste och piggaste Elisabet du pratar med. Jag är jättedeprimerad, jag tycker liksom att livet är slut. När ska det här eländet vara över? Hur länge ska man leva så här? Jag går nästan aldrig ut. Det är tur att jag haft Nio liv, min bok, att sysselsätta mig med. Den kom ut i dagarna.

Säg tre bra saker som hänt senaste året!

– Jag har inte blivit utsedd till ”årets svensk” eller liknande, det har varit väldigt tyst. Boken är det enda positiva som hänt, tycker jag.

På den gamla goda tiden var du Rapports stora stjärna, men 2008 sa du upp dig från din fasta anställning och blev frilans. Var det ett stort misstag?

– Inte alls.

När man kliver in i SVT-huset så är det lätt att drabbas av ångest, ångesten sitter liksom i väggarna. Var det därför du sa upp dig?

– Det var mer komplicerat än så. SVT har aldrig varit en trivsam arbetsplats. Lågt i tak. Superauktoritära chefer. Med tanke på att jag vantrivdes på Rapport så var det en befrielse att lämna skeppet. Jag älskade mitt jobb som reporter och korrespondent, men jag hatade arbetsplatsen, den var dränerande. De sista åren så mådde jag så oerhört dåligt!

Är din bättre hälft Bosse också i mediesvängen?

– Absolut inte.

Vilken sväng är han i, då?

– Byggsvängen, men just nu är han inte i någon sväng alls. Han har varit arbetslös sen i oktober.

Hur gick det till när Bosse klampade in i ditt liv?

– Det vet du.

Ni var med i samma radioprogram?

– Ja, Fredagslunchen. Han ville träffa mig och äta lunch. Direktsändning, 1995.

Kan man säga att Bosse var din stalker – innan ni blev ihop?

– Han tog kontakt med Radio Stockholm, men han var inte min stalker tidigare. Däremot har han stalkat mig resten av livet, men det är en annan sak, (skratt).

Levde du nunneliv innan Bosse klev in på arenan?

– Nunneliv? Vad menar du?

Inga karlar?

– Jag hade träffat män och så där, men jag var rätt nöjd med mitt singelliv, faktiskt. Det var inte så att jag letade efter någon. Samtidigt kände jag att jag höll på att bli till åren kommen. Jag ville inte åldras ensam, så han kom egentligen in i helt rätt ögonblick!

Vilken kändisgubbe är Bosse mest lik: Thorsten Flinck, Lars Lerin eller Leif GW Persson?

– Leif GW, med tanke på att han är vithårig och mumlar i skägget.

Var Bosses frieri storartat?

– Det var jag som friade.

Vad handlade ert första äktenskapsgräl om?

– Flytten till Bryssel. Strax efter att vi gifte oss så skulle jag tillträda min tjänst som korrespondent i Bryssel. Bosse var rädd för att han inte skulle få jobb där. Det fick han faktiskt direkt, men flytten föranleddes av en del förflugna ord. Han ville inte vara hemmafru i tre år, han är inte sån.

LÄS MER I PLUS: Inger Nilsson var sjuk i dödliga sjukdomen – bryter tystnaden om kampen

När fick du senast Bosse att börja gråta?

– Han gråter spontant ibland. Han grät när han blev arbetslös i höstas, till exempel. Han tyckte att livet hade tappat sin mening när han inte hade ett jobb att gå till. Bosse gråter oftare än jag gör, jag gråter nästan aldrig.

Vem är din bästis?

– Maja-Lena, en gammal cykelkompis från Borås. Hon bor i Spanien sen sex år tillbaka.

Vad är det mest traumatiska du varit med om?

– Min sjukdom, 2011 och 2012. Cancer i bukspottskörteln. Fick ta bort en massa organ, fick fruktansvärda komplikationer. Blodförgiftning och blodproppar. Jag var minuter från att dö. Det var ett jättetrauma.

Är du frisk nu?

– Så frisk man kan bli. En gång om året röntgas jag, jag hoppas att jag snart får en ny tid för det. Jag har inte haft några metastaser. Däremot fungerar magen väldigt dåligt. Jag har verkligen mina svåra stunder.

Vilken doft förknippar du med din barndom?

– En doft som egentligen var en stank men som jag upplevde som behaglig. När jag var liten och hade mardrömmar så gick jag alltid in till mamma och frågade om jag kunde få ligga i hennes säng. Då luktade hon svett, men på ett behagligt sätt. Du vet, moderlig svettdoft. Trygghet.

Elisabet om barnlösheten

Vilket barndomsminne klarar du inte av att förtränga?

– När jag var fyra år så hamnade jag på ett barnhem. Föreståndarinnan där hade bestämt att hon skulle banta ner mig, hon tyckte att jag var för tjock. Under tre månader fick jag stå och äta varje dag, medan de andra barnen fick sitta och äta. Att bli så där utskämd och förnedrad, det har präglat mig hela livet. Självkänslan, den

Varför hamnade du på barnhem?

– För att mamma var sjuk en längre tid. Under några månader kunde hon inte ta hand om mig och min syster och pappa hade nattarbete. På barnavårdsnämnden, som det hette på den tiden, bestämdes det att vi skulle bo på ett barnhem.

LÄS MER I PLUS: Tina Leijonberg försvann efter tv-succén – nya livet i misär

Plågas du svårt av att du inte fått barn?

– När jag var 40, 45 kände jag en sorg över att det inte hade blivit så. Jag valde inte bort barn, det bara blev så. På den tiden fanns det ingen man i mitt liv. Idag – om jag ska vara riktigt krass – så är jag ganska glad över att det inte blev några barn. I min ålder skulle barnen vänta livet ur mig på att få ärva mina pengar och fastigheter. Det finns kärleksfulla relationer, visst, men man ser också hur grymma barn kan vara mot sina gamla föräldrar. Den grymheten slipper jag utsättas för.

Borde din bil skickas på skroten?

– Absolut inte.

Vad är det konstigaste du hittat i skogen?

– Jag har inte hittat några kroppsdelar efter människor och så där, men en kväll i Bergslagen, hörde jag vargar yla som ropade in flocken. Dagen efter var jag tvungen att gå ut i skogen och se vad som hänt. Då hittade jag en halvt uppäten älgkropp. Antagligen stod vargarna runtomkring och kikade på mig, de brukar ju inte lämna området förrän de ätit upp hela älgen. Och det tar ju flera dagar.

Slutligen Elisabet, vad skulle du välja: låsa in kungafamiljen i Globen och få en avhyvling av Herman Lindqvist på slottsbacken, simma omkring på havets botten och bli biten av en snuskhummer eller tjackpunda ihop med Dagny Carlsson, 108?

– Jag skulle inte föredra något av de där alternativen. Och snuskhumrar, finns det sådana överhuvudtaget?

LÄS MER I PLUS: Arne Hegerfors nära – stödet från frun Kerstin

LÄS MER I PLUS: Så lever Sällskapsresan-Weiron Holmberg i dag

Foto: TT