Fråga doktorn-Karin Granberg lämnar Sverige med pojkvännen Nic

Efter reklamen: Mikael Sandström om framtiden i Nyhetsmorgon

Hur mås det, Karin?

– Alldeles utmärkt! Solen skiner och alla barn och barnbarn är friska. Vad mer kan man begära?

Förra gången vi pratade var du på Robinson-ön och arbetade med deltagarna. Gången dessförinnan var du i Australien – hemma hos din särbo Nic, 61. Var i världen befinner du dig just nu?

– Just nu, precis nu, är jag i Kåge som ligger åtta kilometer utanför Skellefteå. Min gård ligger där skogsvägen slutar. Vi är tre bofasta hushåll i byn. Det är lugnt och skönt. När jag vaknar på morgnarna så säger jag först hej till skogen som jag ser från mitt sovrum. Sedan går jag ner i köket och säger hej till havet. Väldigt rofyllt.

Vad brukar du sakna när du är på resande fot?

– Mina barn och barnbarn – och katterna. Något jag också saknar är riktigt gott vatten direkt från kranen. Utomlands är det ju oftast flaskvatten som gäller. Jag har alltid tyckt om att dricka vatten. Mormor och morfar var bönder, de hade en vattenkastare på gården från Rullstensåsen.

Sedan en tid tillbaka har du fast sällskap i form av Nic, som bor i Australien. Hur länge hade du varit singel då han kom in i ditt liv?

– Singel och singel… Jag var väl det i tre år, tror jag. Jag hade tänkt att jag var färdig med män. Det är svårt det här med kontaktytor. Jag menar, jag är äldre. När jag var yngre tyckte jag om att gå på krogen. Jag dansade på borden och var sist därifrån. Nu har jag blivit en ”hammasitter”…

Hur gick det till när ni träffades?

– Jag var på Fiji och jobbade med Robinson. Han var där i andra ärenden – på en annan ö. Sedan var han på tillfälligt besök på vår ö så att säga. Och sedan… Hur ärlig ska jag vara? Söderhavet… Slutfest... Vi hade ett one-night-stand! Vad tusan, kan ungdomar ha det så kan väl vi också ha det? Det som händer i Söderhavet stannar i Söderhavet.

Inte den här gången…

– Nej, det blev inte så, (skratt). När jag skulle hem så kom han förbi restaurangen där jag satt och ville ha mitt nummer. ”Det kan du väl få”, sa jag. ”Då ses vi i Paris nästa gång”, svarade han. En månad senare ringde han och sa att han hade bokat en resa till Paris. ”Kommer du?”, frågade han. ”Ja”, hörde jag mig själv säga. ”Du är inte klok mamma, du vet inte vem det är”, sa mina söner. När planet gick ner för landning i Paris så fick jag ångest. ”Jag är inte klok, vad håller jag på med?”, tänkte jag. Sedan promenerade vi och skrattade, Nic och jag.

Känns det annorlunda att bli kär när man är 60 plus?

– Ja, det gör det faktiskt. Det är mer befriande på något vis. Visst skulle jag vilja ha kroppen som jag hade när jag var 30, men jag vill ha huvudet med de erfarenheter som jag har. Jag känner mig mognare nu och mer ödmjuk och tacksam för kärleken – som inte är någon självklarhet.

Nic bor i Australien. Snacka om kärlek på distans! Hur tusan fixar ni det?

– Vi pratat i telefon en till två gånger om dagen. När det är morgon hos mig så är det kväll hos honom. Det är precis tvärtom. Då passar vi på. Sedan försöker vi träffas då och då.

Är samboflytt något som lockar?

– Ja, det är det. Vi har faktiskt planer nu för att gå i deltidspension. Jag hade tänkt jobba tills jag faller ner död på min post. Det var planen. Jag älskar mitt jobb, men jag tänkte ta deltidspension från 63 medan man har hälsan. Sedan är det så att han planerar att sälja sitt hus i Australien och köpa ett hus i Frankrike. Jag försöker få honom att flytta hit, men det tror jag inte går. Han tycker att det är för kallt, han fryser.

Vilka är dina bästa tips till den som önskar få ett långt och meningsfullt liv?

– Viktigast är en god psykisk hälsa. Att må bra i själen och huvudet. Psykisk ohälsa ökar risken för dödlighet – för det påverkar kroppen på många sätt. Motion och närhet är också viktigt. Vi är flockdjur. Social gemenskap främjar. Sedan skulle jag säga en nyttig kost.

Vad väntar runt hörnet?

– Nic! Han kommer hit om två veckor. Det är vårsol och snö, jag ska lära honom åka skidor!

FOTO: Privat, Alexandra Gripenhoftner From