Hamilton-Nina Zanjani om Joel Magnussons galna frieri
✔︎ Så träffade hon kärleken Joel.
✔︎ Tragiska händelsen: ”Det är en jättesorg”.
✔︎ Så vill hon bli superkänd.
Skådespelaren Nina Zanjani, 38, pratar här om allt från blixtförälskelse till djupaste sorg.
Nina Zanjani, 38, är ett bekant ansikte i den svenska filmbranschen. Många känner igen henne från Se upp för dårarna, Farsan eller serier som Wallander eller Hamilton. Hon växte upp i lilla Gråbo utanför Göteborg och kom till Stockholm som 19-åring.
– När jag säger till folk i Stockholm att jag har växt upp på landet säger folk ”Åh, vad mysigt”. Det är som vilket litet ställe som helst i Sverige. En kiosk där mopedkillarna samlades, en busshållplats, några bensinmackar, ett torg och så hade du en sjö. Alla andra som är uppväxta så fattar, men det är väl svårare att greppa när man är från storstan. Man hängde på något ställe och drack alkohol. Men det var inte för att bli full, utan jag tycker att vi var fantasifulla i det vi gjorde, säger hon och fortsätter:
– Jag är enormt tacksam att jag växt upp där. Dels den friheten man hade som barn, vi var helt fria. Vi cyklade och badade, det var aldrig några föräldrar som behövde hänga med oss. Vi skötte oss själva. Att man växte upp på ett ”tråkigt” ställe gjorde något med uppfinningsrikedomen hos mig, man var tvungen att hitta på saker. Det var som sagt en del skog och en sjö, så det var väl romantiskt också.
Du är gift med kompositören och producenten Joel Magnusson, 38. Hur träffades ni?
– Vi träffades via en gemensam vän, som vi båda känt länge. Hon tyckte det var märkligt att vi inte hade setts, ”Ni borde egentligen känna varandra”. Sen sågs vi och det var kärlek vid första ögonkastet. Vi gifte oss efter tre månader och har hållit ihop i snart tio år.
Gifte sig i Indien
Oj! Tre månader är snabba ryck. Hur friade han?
– På den tiden hade jag ett sommarhus, det var ett kollektiv där vi bodde flera stycken. Det låg i Skåne. Jag var där mycket under den tiden om jag inte var tvungen att vara i Stockholm. Så det var sommar, vi var lediga och hängde nere i Skåne. Vi körde runt med bilen och allt var så romantiskt. Vi badade och fikade i någon trädgård, vi var jättekära och hånglade mycket som man brukar göra när man är nykär. Sen tror jag han fick ett infall, eftersom han inte hade någon ring med sig. Det var liksom ”In the heat of the moment”. Han sa ”Du är det bästa som finns – gift dig med mig”. Och jag
sa ja.
Häftigt!
– Ja, och sen åkte vi till Indien och gifte oss där. Det var på en strand. Det var faktiskt bara jag och han. Sen när vi kom hem hade vi en stor fest i en lada med alla våra vänner.
Ni känns spontana. Har det blivit många spontana resor?
– Vi var i Vietnam i tre veckor. Då planerar vi den delen, att vi ska åka dit i tre veckor. Sen när vi landar i Saigon så har vi ingen aning om var vi ska ta vägen.
Har det gått åt skogen?
– Vi reste runt i Centralamerika för några år sen, vi var ute i flera månader. När vi var i Honduras så såg vi att vi kunde ta dykcertifikat. Så jag tänkte att ”Vi gör det bara lite sådär”. Jag kände att jag gjorde det lite slarvigt, jag gick på lektionerna och var lite slarvig, lär mig lite halvt om hur det är att vara under vatten och trycket som blir och så vidare. Hade jag tagit det i Sverige hade jag varit noggrann, men här blev det mer manjana.
– Den spontaniteten slutade med att jag spräckte trumhinnan, jag hade så jävla ont. Jag var fast på någon jävla ö i Honduras och det enda som fanns var paracetamol, men jag behövde morfin. Den smärtan höll i sig i tre veckor, men vi hade tre månader kvar av den resan. Det var fruktansvärt.
Har du något du funderar över i livet?
– Vem funderar inte över det klimatet vi lever i idag? När man växte upp var så allt öppet och fritt. Men nu har vi ett klimat som hårdnar, att olika krafter matar in rädslor i människor. Det tar fram det negativa i så många av oss, även i mig. Det går också ihop med det andra klimatet, som har med vädret att göra. Klimatet i sig skapar flyktingströmmar. Det är klart att man vill att vi ska leva i en värld där vi är humanistiska och tar hand om varandra.
Har du ett råd till dig själv som 15-åring?
– Va inte så ängslig, det kommer att ordna sig. Gud vad svårt det var att vara 15. Jag var så ängslig och hade inget självförtroende, jag litade inget på det som hände på utsidan eller vad jag kände på insidan.
Har du varit nära döden?
– Jag har varit på en massa äventyr. Vi åkte en nattbuss någonstans på gränsen mellan Peru och Bolivia. Den här chauffören körde som en jävla galning, jag vet knappt hur jag ska beskriva det. Jag somnade av ren skräck. Min man var vaken hela natten, och helt vit i ansiktet på morgonen. Det var en dödstur, det var helt fruktansvärt.
Vill äta middag med sin döda pappa
Du får välja vem du vill att äta middag med. Vem och varför?
– Min pappa dog i cancer för 1,5 år sedan. Jag skulle välja pappa. Jag skulle vilja äta middag med honom igen. Så egentligen är det väl konstigt att jag inte är rädd för döden.
Jag beklagar. Vad hände?
– Det gick så fort. Han blev sjuk i cancer i augusti, en månad senare hade det spridit sig. Jag såg plåtarna själv, det var en enormt aggressiv cancer. Han hade nog inte gått med på en lång utdragen process där han kanske skulle överleva. Det är en jättesorg. Jag och pappa åt middag väldigt ofta, så väljer jag pappa. Det hade varit oerhört mysigt.
Du blir superkändis för något. I såna fall för vad?
– Att jag skulle komma på hur jag botar svält. Jag kommer på ett piller som är svinbilligt som alla i hela världen kan få tag på