Hanna Hedlund om cellförändringarna: "Jätteallvarligt och jävligt jobbigt"

Hanna Hedlund, 42, vill ses på Långängens gård på Lidingö. Det är hon väldigt tydlig med. Vad hon däremot inte vet är att det inte öppnar förrän klockan 11 och klockan är bara strax efter nio när vi kommer dit.

Hon kommer släntrande efter en stund, ler med sina fantastiska fräknar och säger att det inte är någon fara så vi går direkt till pudelns kärna – intervjun.

Hej Hanna, hur var det att växa upp i lilla Kilafors?

– Det var väldigt mycket musik i familjen, väldigt kreativt, samtidigt som mina föräldrar hade vanliga jobb. Det var lite som ”gröna vågen” och vi var två, min syster Lina och jag. Det var väldigt tillåtande, det skulle vara inkluderande och tillgängligt, inte så mycket hur det låter utan mer ”det är klart du ska vara med och sjunga”.

Har detta avspeglat sig på hur du är som person i dag?
– Det är absolut något jag har tagit med mig. Jag gillar att spränga gränsen mellan fin- och fulkultur och utmana att alla ska passas in i fack. Är du skådis, programledare eller artist? För mig funkar det så att är det bra så är det bra, svänger det så svänger det, känns det så känns det.

Kände du något krav på att gå i pappas akademiska fotspår?

– Nej, han sa alltid att vi kunde gå den vägen senare, han var alltid väldigt peppande.

Hur har det varit med syskonrivalitet mellan dig och din syster, Lina som numera är en del gruppen av Alcazar?

– När vi jobbade ihop 2002 i Melodifestivalen med låten ”Big time party” uppstod rivalitet. Jag upptäckte då att det var väldigt mycket storasyster och lillasyster.

Hur gick det?
– Jag hade lite problem att hon fortfarande bara var den blyga lillasystern som bara ville hänga på när hon var fullt förmögen att stå på egna ben. Jag tror hon hade behov av att slå sig loss lite grann. Det blev en konflikt, och vi gjorde upp med våra gamla roller lite grann.

Och hur slutade det?
– Vi gjorde ett val, att inte jobba ihop för det blev inte så bra. Vi fick kompromissa så mycket och vi är ju varandras bästa vänner och vill ha det så.

På tal om vänner, kärlek och rivalitet. Är det på samma sätt med din make Martin Stenmarck, ni jobbade ihop i ”Diggiloo” bland annat?

– Vi blev ju kära i varandra utanför jobbet, han var på Wallmans med en kompis när jag uppträdde. Vi jobbar väldigt olika men det är ynnest att ha både Martin och Lina i mitt liv som jag vet vill mig gott i en bransch med mycket ja-sägare. Jag är där för honom när han jobbar, han är där för mig när jag jobbar. Men när båda ska stå på scenen då finns det ingen som kan vara där för den andre på samma sätt. Men senare, när allt var satt och vi väl stod på ”Diggiloo”-scenen var det helt ljuvligt, man känner varandra så väl så man vet precis vad som händer i den andre.

2005 var ett händelserikt år för er. Martin vann Melodifestivalen med ”Las Vegas”, samtidigt som du själv gick in i en tuff period. Berätta!

– Vi hade fått vårt första barn och Martin var borta mycket. Jag kände mig väldigt ensam, det hänHannde så mycket i hans liv. Mitt jobb gick i konkurs, en musikal som skulle upp, och jag jobbade först på kvällarna och tog Ida med mig. Jag sov väldigt lite, frågade mig vem jag var utan något jobb och utan applåder. Jag nådde typ botten, tappade tron på allt, tillhörde inget sammanhang, gick knappt ut och jag fick bältros av all stress. Det var jobbigt, men det vände när Ida började på dagis och jag fick sova.

Har du fått tillbaka självförtroendet nu?
– Jag har gjort ett jättejobb med mig själv. Jag har varit på botten och är idag inte längre beroende av folks gillande. Min pappa gick bort i en hjärtinfarkt för ett år sedan och helt plötsligt blev allt väldigt tydligt. Allt hamnade under lupp, jag har aldrig varit med om en sådan förlust. Jag som alltid trott att jag inte ville gifta mig men barnen har tjatat och så gjorde vi det. Begravning och bröllop samma år, det var väldigt fint och jag tror vi behöver ceremonier.

Tillsammans har ni fått barnen Saga, Ida och Love, men det är inte helt riskfritt med barnafödande. Du drabbades av förlossningsskador efter första barnet. Vill du berätta?
– Det är så vanligt, att musklerna går sönder på insidan, men ingen pratar om det trots att det är så många som drabbas. Jag tänker inte ha inkontinensproblem när jag är 60 år eller få framfall. Jag vill kunna rida, jogga och hoppa studsmatta utan att kissa på mig för det kunde jag innan barnen föddes och man kan återställas.

Och då blev det operation?
– Operationen i mars gick bra men det var när jag skulle opereras för cellförändringar i livmodertappen, som är jätteallvarligt och faktisk jävligt jobbig, som läkarna upptäckte förlossningsskadan. Det var lite av en chock även om det inte är cancer och det kan förändras väldigt fort. I mitt fall fick de operera livmodern vilket inte är okomplicerat. Nu får jag gå på kontroller, jag får ju vara noggrann med det, men det ska alla kvinnor göra. Det är så verkligt, så lätt att tänka ”det händer inte mig” men jag försöker tänka att det är en del av livet. Lika verkligt som all lycka vi känner.

På tal om lycka. Nu jobbar du med musikal igen – och i sommar får vi se dig i Spanska flugan på Gunnebo Slott i Mölndal.
– Jag har gjort mycket musikaler och trivs med att få göra sommarteater. Det blir en familjegrej, vi har hyrt ett hus och Martin sköter logistiken. Vi spelar 4 juli-13 augusti och det ser jag fram emot väldigt mycket.

Hon ler. Med de där fräknarna som blivit så signifikant för henne. Och så går vi ut i solen, tar en selfie och en kram.

Foto: Glenn Lindberg