Hänts Lotta Gray om bilden: "Frisk i kroppen men inte i knoppen"
“Jag dog i maj 2008. Det gjorde jag och vaknade upp någonstans på höstkanten 2009 men en opererad lever och en treåring som behövde sin mamma. En tjocktarmscancer med en spridning till levern. Inte den bästa vännen att ha i magen.
Och så opererades jag då, i många timmar medan min Lennox var på dagis och åt frukt, kämpade mig igenom ett halvår med cellgifter tickandes in i min kropp via en flaska jag bar i aftonväskan på mina vimmel.
Och när jag senare blev bättre, frisk och läkaren sa: “Lotta, gå ut och lev, du har ett liv att leva” så gjorde jag det. Renoverade hus, uppfostade ett barn, reste, jobbade, älskade, skrattade men hela tiden med en reservation. Ett mörker, en oro och en ångest jag inte önskar någon levande människa.
För jag vaknar varje morgon med rädsla för återfall och när vännerna slutar fråga, är jag ensam i det. Det finns ingen som tar hand om oss rädda jävlar. Som har fått vårt liv tillbaka, som blivit friskförklarade i kroppen men inte i knoppen.
Vi förväntas gå vidare som om ingenting hänt fast cancer är existensiell torktumlare. Så därför valde jag att, i egenskap av ambassadör för CancerRhehabfonden visa mina ärr. De har räddat mitt liv och jag älskar dem. Men det var ett dyrt pris att betala.”
För var cancer än suttit hamnar den i huvudet till slut.
Foto: Malin Bondeson