Hon är Varuhuset-stjärnan Henry Bronetts hemliga kärlek

Efter reklamen: Gunilla Persson berättar exklusivt för Hänt – sanningen bakom virala klippet

Hur står det till världens bästa Henry?

– Upprätt, (skratt).

Vad vaknar du av på morgnarna?

– Alltså, jag vaknar mellan sex och sju. Av mig själv, liksom. Det har blivit så. Det tror jag många föräldrar känner igen. Nu är min son vuxen, men det sitter fortfarande i…

Vad åt du till frukost i morse?

– Svart kaffe.

Inget mer?

– Nej, jag äter inte förrän vid lunch. På morgnarna dricker jag bara kaffe – och så ”sitter jag kudde” i trekvart. Meditation och yoga. Om jag måste upp före sex, för att komma iväg till något tidigt möte, så måste jag ha alarm.

Dricker du ditt morgonkaffet på något café i närområdet?

– Nej, jag behöver tid för mig själv på morgnarna. Telefon har jag alltid avstängd fram till att jag börjar arbeta. Ska jag skriva så är den av. Då är den inte ens i samma rum.

Som kulturarbetare jobbar du knappast nio-till-fem, eller är jag ute och cyklar i brännässlorna nu?

– (Skratt). Det är ju olika – just för att jag är frilans. Under perioder, då jag skriver, är det väldigt disciplinerat. Annars går det bara inte. Jag läste någonstans om en kille som hade undersökt sådana som Einstein och Newton. Vetenskapsgubbar och några författare. Alla dessa hade tre eller fyra effektiva timmar på dagen. Jag jobbar två eller tre timmar på förmiddagen och en timme på eftermiddagen. Då menar jag kreativt, inte bokföring eller administrativt. Om man ska jobba koncentrerat, med absolut fokus och utan att bli störd, så fixar man det på tre, fyra timmar.

Ditt arbete är något av ett ”ensamhetsgöra”. Hur är det att vara ensamseglare – till skillnad från den gamla goda tiden då du for land och rike runt med Cirkus Scott och spelade in tv-såpan Varuhuset med ett sjörövargäng som bestod av bland andra Christina Schollin, Görel Crona, Johan Hedenberg och Lena Endre?

– Nu, när jag har utställningar i Stockholm och Karlstad, så är det väldigt intensiva dagar. Det kommer in mycket folk och pratar med en och i bästa fall köper någon något, vilket är kul. Andra perioder får jag vara ifred. Det tycker jag är skönt. Med åren har det där förändrats. Jag går inte på fester. Tycker inte om för mycket folk, för mycket prat om vädret och så där. Ju äldre jag blir, desto mer rädd är jag om min tid. Jag tycker om att vara en enstöring.

Vem av de gamla Varuhuset-rävarna stötte du senast ihop med på stan?

– Igår träffade jag faktiskt Karin Falck. Vi träffades av en ren tillfällighet, vi promenerade en stund tillsammans och hade ett långt samtal. På tal om Varuhuset, alltså. Hon var ju en av regissörerna.

När tog Cirkus Scott ner skylten?

– Brorsan höll på ett par år efter mig. Kan det ha varit 2010 där någonstans? Jag ska inte svära på det, men jag tror det, (skratt).

Vad gör lillebror Robert nu för tiden?

– Han arbetar med lite större projekt. Han är lite mer affärsman, liksom.

Din pappa var den legendariske cirkusdirektören François Bronett, vars bevingade ord ”får jag be om största möjliga tyssstnad” bet sig fast i den svenska folksjälen. Hur var pappan – som pappa?

– Han ville helst att vi skulle vara med honom hela tiden. Så länge vi var med honom så var det bra. Sedan, när vi blev lite äldre och ville göra saker själva, så… Det tyckte han var mindre roligt, det hade han mindre förståelse för. Så det var både och. Det var skitkul att vara med pappa, han var verkligen livet självt. Det hände alltid roliga saker runtomkring honom.

I januari 1994 dog François, endast 61 år gammal. Vad satte stopp för hans liv?

– Han jobbade ihjäl sig, tycker jag. Han åt för mycket. Han sov för lite. Han stressade hela tiden. Samtidigt är det inte alltid viktigt att leva till man blir hundra. Det är snarare vad man fyller livet med, liksom. Han var bästa kompis med prins René, han hade ett otroligt intensivt och rikt liv. Jag hade helst velat ha honom kvar så att han fick träffa sina barnbarn och sådant där. Jag har fyllt 62, så jag har slagit hans rekord, och jag jobbar på att få vara kvar ett tag till. Har man tur så får man se sina barnbarn. Det vet man ju inte.

Din pappa har fått sin sista vila på ”Norra begravningsplatsen” utanför Stockholm. Där är han i gott sällskap av storheter såsom Gösta Ekman, Sven Jerring, Ivar Kreuger, Vilhelm Moberg, Lena Nyman och Gunnar Sträng. Vid vems gravsten är det mest liv?

– Det har jag inte koll på, men jag brukar gå dit och hälsa på farmor och pappa ibland. Ibland tar jag med mamma och brorsan. Hon vill det. När jag var yngre tyckte jag att det var en himla underlig plats. Alla gravstenar... Med åren så tycker jag att det är väldigt fint. Det är vilsamt, tyst. Det finns plats för det som så fint heter kontemplation.

Visst är din mamma Karla kvar i livet?

– Ja, hon är 92.

Hur var Karla i sina glansdagar?

– Alltså, hon var liksom som hon är nu. Väldigt energisk. Väldigt sprudlande. Hon har en himla energi. Vi är ute och går mycket. Hon tycker inte om när det blir för lugnt. Hon är gammal akrobat. Hon gick på lina, red häst. Hon är van att röra sig.

Hur är det att ha en förälder som har alzheimer – som din mamma har?

– I början, innan man vet att det är alzheimer, blir det väldigt konstigt. Mamma hade väldigt mycket gubbar som stod utanför dörren. Det var folk i lägenheten… Vi förstod ingenting, men plötsligt blev det väldigt tydligt. Då var det inget snack längre om att det var alzheimer. Det var väl en tre år sedan…

Blev du superledsen?

– Nej, jag blev inte det, och jag är inte det. Däremot är det ju så att mamma försvinner bit för bit. Det gör också att vi har mindre knytpunkter till varandra. Än så länge känner hon igen mig och blir glad när jag kommer på besök. Något jag kan rekommendera är att ”göra rent” och ”städa sin historia” med sina föräldrar. Det är fred mellan mamma och mig. Farsan och jag hann inte ”städa” på samma sätt. Det finns mycket jag pratar med honom om nu, och han lyssnar mycket bättre nu när han inte avbryter, men det är bättre att säga det mellan fyra ögon när båda är i livet. Med morsan hade jag förmånen att göra det. Nu är det bara kärlek kvar, men det är klart att det finns en sorg i att någon försvinner. Gör den där städningen – för livet är kort!

Vad händer på den berömda kärleksfronten?

– Vi jobbar på det, (skratt). Jag har träffat en tjej som heter Alexandra. Jag är väldigt tacksam för att hon står ut med mig. Det är faktiskt sant. Jag har aldrig varit bra på långa förhållanden. Fem år, sedan har det inte funkat. Du vet, jag är disträ. Jag reser mig upp och går. Ju äldre man blir, desto svårare är det att lära gamla hundar sitta. Det går till viss del men inte fullt ut. Nu har jag träffat en tjej där jag tycker att det är värt att ”sitta lite bättre”. Jag försöker i alla fall, för jag tycker hon är värd det. Hon har ett tålamod som jag blir väldigt berörd av. Sedan har vi kul också!

Slutligen Henry, vilken är den bästa stunden på din dag?

– Jag kanske låter löjlig, för det är så trivialt, men jag uppskattar verkligen en främlings leende. Vi människor är biologiska varelser, vi blir till i varandras närhet, vi behöver bli sedda av varandra. Värme. Kärlek. Jag mår väldigt bra av att gå ner till Coop eller Ica eller Sabis, och så sitter tanten i kassan som man känner igen och säger ”tjena, soppa idag”. Det är det. Enkla grejer. Någon som ser en i ögonen och säger hej!

FOTO: Henry Bronett/Ola Lagerström/TT/Magnus Fond/Björn Edergren