Sonen kan inte vara tyst längre – avslöjar Ingvar Oldsbergs mörka sida

Efter reklamen: Sven-Göran "Svennis" Eriksson har somnat in – blev 76 år gammal

Två år har gått sedan Ingvar Oldsberg lämnade jordelivet efter en kort tids sjukdom, 76 år gammal. Efter sig lämnade han särbon Maria Sandeblad och de tre barnen Staffan, Karolina och Viktoria Oldsberg.

Nytt ljus skines nu på den folkkäre programledaren, i samband med släppet av SVT:s nya dokumentärserie Oldsberg – en gränslös gigant. I den får vi bland annat följa äldsta sonen Staffan Oldsberg och två av Ingvars bästa vänner, då de mottar en alldeles särskild gåva i hans eftermäle. Han har nämligen förberett en hel På spåret-resa till Staffan, Lasse Kronér och Lennart ”Hoa hoa” Dahlgren.

– Det har varit jätteroligt att få göra det här om pappa. Det innehöll ju så mycket som kom upp till ytan igen för mig. Så det har varit en resa i dubbel bemärkelse, sade nyligen Staffan till Hänt, i samband med en pressträff på kanalen.

Men det är inte bara positiva minnen som kommer upp till ytan under seriens gång. Staffan har valt att ge en ganska transparent bild av hur det var för honom att ha Sveriges främsta tv-profil som pappa.

Staffan Oldsberg talar ut om uppväxten – svåra åren

– Det är ju jobbigt när alla vet att min pappa är på tv, men han är aldrig med på skolavslutningar eller fotbollsmatcher. Det var alltid: ”Är det fest? Kan jag synas?” Det var viktigare. Så då, när jag blev äldre, valde jag bort honom också, berättar sonen i en ny intervju med Aftonbladet.

Som barn fick Staffan ofta följa med Ingvar på jobb runtom i Sverige, något som ofta fick ett bittert slut.

– Varje gång han var ute som konferencier så förväntades det att han skulle med och kröka efteråt. Och det ville han med. Och då låg man där själv i något jävla rum, eller i baksätet på någon bil. Och så kom han tillbaka klockan 10 dagen efter, packad.

Eftersom Ingvar var så älskad av alla andra, och auktoritär i sitt föräldraskap, tog det tid innan Staffan vågade säga ifrån. I 30-årsåldern konfronterade han Ingvar, som inte ville ta in någonting.

– Han var oerhört känslig som människa, vilket gjorde att han var tvungen att skjuta bort det. Han hade som en mur runt sig, han kunde inte prata om sådant överhuvudtaget. Och då hade jag det valet, att antingen kan jag fortsätta vara besviken och sur, för han tänkte ju inte ändra sig, eller så får jag förlåta och så börjar vi om. Och då kunde vi bli polare.

FOTO: TT/Lizzie Larsson, Hänt