Jackie Ferm om bröllopslyckan med Ola Brising
✔︎ Nya barn- och bröllopsbeskedet med Ola – efter oväntade draget.
✔︎ Utseendeförvandlingen: ”Jag vågar bara gå ut när det är mörkt”.
✔︎ Oväntade yrkesvalet – långt från dokusåporna.
✔︎ Såg sin pappa Svartenbrandts brända kropp – så påverkas hon i dag.
Jackie Ferm – dotter till bankrånaren Lars-Inge Svartenbrandt – har fått ta många hårda smällar, men har funnit lyckan med författaren Ola Brising.
Hur står det till världens bästa Jackie?
– Jag har fått en vagel på ögat och ser ut som Quasimodo. Jag vågar bara gå ut när det är mörkt. Annars är det bra!
För ett tiotal år sedan levde du rövare i dokusåpan Paradise Hotel. Var det en rolig tid i ditt liv?
– Jag är verkligen en dinosaurie i dokusåpavärlden. Med glädje. Jag var ju bara 19 och minns att det var en superkul erfarenhet att få åka till Mexiko och bada i sol, sprit och sex. Dock fick jag med mig många hårda läxor: falskhet, exploatering och ett ostabilt leverne.
Har du kontakt med någon realityprofil från forna tiders dokusåpor?
– Absolut, man har ju programmen gemensamt och vi alla är med i en osynlig klubb… Några har jag kvar, andra har jag lärt känna bättre. Robinson-Robban och hans vackra tjej Simone, bland andra. Senast bjöd de Ola och mig på bastu och middag!
Jobbar du som influencer, numera, eller har du ett vanligt Svenssonjobb?
– Jag är väl ex-influencer – som i stort sett är klar undersköterska. Ska börja söka jobb nu. Jag vill gärna utbilda mig till sjuksköterska eller kanske veterinär, framöver. Under tiden som jag studerat har jag jobbat som dagmatte till andra vovvar och som researcher för min fars dokumentärfilm på C More. Jag respekterar influencer som yrke, men hade aldrig pallat förstoringsglaset som man får på sig själv.
Klokt, Jackie! Något annat nytt under solen?
– Nej, inget som är bestämt, men jag vill gärna skriva en bok till. Jag vill ta hand om fler djur och flytta till hus eller större lägenhet och snart ska jag börja jobba inom vården.
Hittade kärleken efter intervjun
Din sambo är författaren Ola Brising, aktuell med romanen Cold Turkey – en vuxensaga. Hur gick det till när du och Ola fann varandra?
– Vi träffades första gången efter att han skrivit en artikel om mig i Hänt i veckan – och vi tog en öl. Då var jag riktigt het i media, men jag märkte att han var mer intresserad än så… Sedan dröjde det egentligen ett par år innan vi sågs ordentligt igen, och då sa jag att jag ville skriva en självbiografi. Vi började jobba på den tillsammans. Efter något år blev vi ett par. Vad som händer i Cold Turkey – en vuxensaga har däremot inget att göra med hur vi träffades, men han har tagit mycket inspiration till flera av de kvinnliga karaktärerna från mig. En sak jag direkt tänker på är när en av dem luktar på sitt eget kön för att ge sig själv bekräftelse, (skratt).
När var det här?
– Första gången vi träffades var 2009. Vi började tänka på att skriva Rövardotter våren 2012 och blev ett par i augusti 2013.
Vem tog initiativet till den första kyssen?
– (Skratt). Helt klart Ola! Han var kär i mig innan jag fick några känslor för honom. Eller så kan det vara så att jag kysste honom mer som ett skämt och att det fick honom att falla handlöst för mig, jag minns faktiskt inte riktigt.
Ola har skrivit Rövardotter och Svartenbrandt – två mästerverk där han skildrar ditt liv som dotter till bankrånaren Lars-Inge Svartenbrandt. Har Olas verk och det ni ventilerat varit som terapi för dig, eller är jag en flumpelle nu?
– På ett sätt har det väl varit terapeutiskt. Samtidigt har det ju – gång på gång – gjort att mina gamla trauman som jag försökt glömma kommit upp till ytan igen. Att ha en pojkvän som är författare är inte samma sak som att ha en terapeut, så det har nog varit minst lika jobbigt som bra.
Känslosamma orden om pappa Svartenbrandt
På den gamla goda tiden, när du var i fyraårsåldern, var jag hemma hos dig och din familj som huserade i Linköping. Kort därpå söp sig Lasse full på billigt rödvin, snodde prästens cykel och rånade det lokala postkontoret. Stora, svarta krigsrubriker. Lasse flydde till Teneriffa och ringde mig från sitt hotellrum. Under samtalets gång knackade spanska polisen på dörren. Lasse öppnade – och bjöd snutarna på konjak! Din mamma som var kvar här hemma fick nog av allt och sa: ”Det är klart han svikit, han har svikit ungarna något grymt, han och jag har också bränt varandra, det är över nu”. Och så blev det skilsmässa. Visst var det här en mysko tid i ditt liv, Jackie?
– Jag vet inte om jag skulle kalla det mysko, direkt. Det var en tid som på många sätt krossade mig. Det var egentligen början till vad som skulle sluta med att jag hamnade i olika jourfamiljer och fosterfamiljer, på ett vidrigt behandlingshem och sedan ett annat som var lite mindre dåligt, men i förlängningen slet det mig bort från min familj. Samtidigt gjorde det att jag blev den jag är idag, så jag vet inte vad jag ska säga om det. Klart att det var lärorikt, men det gav mig också vad jag idag tror är posttraumatiskt stressyndrom.
Vad minns du från din barndom?
– Allt det goda och onda, men det fanns ett ögonblick när jag var liten som pappa skrev om i ett av hans brev, måndagen den sextonde september 2013. Pappa skrev:
”I alla fall så började du måla med vattenfärger – och jag undrade vad du skulle måla. Då svarade du: Änglar. Så din psykologiska pappa frågade dig: Tror du att änglar finns? Ja, sa du utan att lyfta blicken från pappret. Jag fortsatte med mina enfaldiga frågor och tittade på dig vänligt och överseende. Jaså, har du sett någon, då? Ja, svarade du lika lugnt. Inför ditt svar blev jag ställd och en aning irriterad (ty i psykologins blinda värld är änglar ingenting annat än barnsliga påfund och ren inbillning. Så jag fortsatte med mild röst: Och hur ser dom ut, då? Då slutade du måla och vände dig mot mig och tittade rakt in i mig med dina allvarliga ögon. Jo, förstår du pappa, dom är ljusare än oss människor. I det ögonblicket var det alldeles tyst och stilla i fängelsets besöksrum”.
Lasse var intellektuellt begåvad samtidigt som han hade en skruv lös. Han tillbringade stora delar av sitt liv på fängelser och Rättspysk och femtonde april 2016 dog han i en lägenhetsbrand i Kopparberg. Hur fick du dödsbeskedet?
– Ola var på en pizzeria den kvällen. Han ringde mig och sa att något fruktansvärt hade hänt. Han var på väg hem och bad mig vänta, men eftersom jag hörde på hans tonläge att det var allvar så sa jag: ”Berätta vad som hänt”. Då sa han det rakt ut, att pappa antagligen var död. Det blev svart, jag har bara minnesbilder av att grannen kom upp för hon hade hört mina skrik. Efter några timmar kom min bästa tjejkompis över och gav mig ett par lugnande tabletter. Polisen på Södermalm var guld; två poliser kom hem till oss med dödsbeskedet en timme efter midnatt. Då var nyheten redan ute i media. Den ena polisen hade träffat min pappa och talade gott om honom. Han twittrade även, den kvällen: ”Att Svartenbrandt är död är givetvis en nyhet som ska förmedlas, att göra det innan anhöriga meddelats är däremot förkastligt”.
Hade Lasse satt eld på sig själv?
– Pappa satte eld på rummet och brann själv ett tag. Jag såg ju hans kropp efteråt, Ola var med mig. Innan fick jag reda på att han hade hudavlossningar som uppstår vid bränder, men han blev ju medvetslös av röken, innan… Så ja, han brann som sin idol, munken Thich Quang Duc som brände upp sig själv levande i Lotusställning, 1963, i protest mot Vietnamkriget. Pappa tänkte mer att han hade självkontroll och var modig som kunde dö på det sättet.
Hur har du präglats av allt mörker du sett? Är du svårt ärrad eller har du klarat dig bra, ändå?
– Jag är både svårt ärrad och har klarat mig bra: posttraumatisk stress och hjärtproblem, enligt läkarna. Det här innefattar grava sömnproblem, hjärtrytmrubbning och en släng av social fobi. Det kämpar jag med just nu.
Vad känner du när du tänker på Lasse idag, hösten 2020?
– När jag är på bra humör så fantiserar jag om när vi var små, mina syskon och jag, om hur bra vi hade det. När jag är på dåligt humör kan jag vara förbannad på honom, hur han skadade mig och vår familj. Jag sörjer. Det tror jag alla människor gör lång tid efter att deras närmaste gått bort. Jag har fått flera besöksdrömmar av min lillebror, men bara en av pappa.
Känns det jobbigt eller trivsamt att besöka Lasses gravplats?
– Det finns ingen. Han spreds i havet på samma plats där min Jack spreds ut, utanför Landskrona. Så både lillebror och pappa finns överallt, nu. Pappa ville inte att vi skulle vara inlåsta i en kista under marken, han ville att vi skulle vara fria. Så när jag går till vattnet eller tänder ett ljus hemma så spelar det ingen roll… I efterhand kan jag också se det praktiska. Ingen kan vandalisera hans gravplats.
Lasse var en mästare på att skicka brev från fängelseinrättningarna, breven hade alltid ett känslostarkt och filosofiskt innehåll. Har du kvar hans brevskatt?
– Självklart. Dock har min vän Daniel Fridell och journalisten Maria K Broman kvar de flesta som jag lånat ut till dem. Så min samling är inte komplett. Jag vill gärna ha tillbaka breven…
Oväntade bröllopsbeskedet
Har du kvar kontakten med din mamma?
– Nej, jag har sagt upp kontakten med henne.
Vill du själv bli förälder?
– Med mina gener? (Skratt). Jag fokuserar på mina övergivna hundar ett tag till. Annars finns det ju så många barn och djur som behöver ett hem.
Vem är du i ett nötskal?
– En av mina kompisar säger att jag är en blandning mellan sött och salt, en blandning mellan Modesty Blaise och Betty Boop (skratt).
Vad stör du dig på hos dig själv?
– Mina katastroftankar och kontrollbehov som inte alltid är rationella. Men när de är rationella så är de ju bra att ha, (skratt).
Vad uppskattar du mest i din relation med Ola?
– Att vi är ärliga och vi, efter sju år, inte tar varandra för givna.
Vilken maträtt lagar Ola alltför ofta?
– Han är duktig på kyckling, men moussaka finns det ingen som gör bättre än Ola. Och han som inte ens är grek! Dock lagar han inte mat särskilt ofta.
Är ni flitiga restauranggäster, du och Ola?
– Om man kommer från en uppväxt som min så är restaurangbesök en lyx i sig, och vi unnar oss det åtminstone ett par gånger i månaden. Oftast blir det indiskt eller bengaliskt.
Blir det bröllop snart?
– Vi gifte oss i Bangladesh 2016, och är gifta där. Bröllopet var helt fantastiskt, så det räcker och blir över!
Vilken kändis ser du titt som tätt i grannskapet?
– Finns det någon som bor på Söder som inte ser Peter Siepen eller Leila K, titt som tätt? Man kan inte missa någon av dem. Jag träffar även på bekanta. Sanna Bråding och Andreas Johnsson, bland andra.
Hur ofta tvättar du öronen, din lortgris?
– Jag är extremt renlig. Dock ska man inte topsa öronen kontant. Vaxet skyddar mot bakterier.
Svär du som fan själv?
– Bara när jag är förbannad. Och då svär jag som en borstbindare. Annars är jag gammeldags och tycker inte att kvinnor ska rapa, fisa och svära.
Hur hoppas du att ditt liv ser ut om tio år?
– Jag hoppas att jag har fler djur, större boende och ett större lugn inom mig. Bättre ekonomi och utbildning är också önskvärt!
Vilken är den bästa stunden på din dag?
– På kvällen när man varvar ner, lagar middag, tar ett glas rött, myser och har kontakt med varandra.
Slutligen Jackie, vad skulle du välja: kräkas på kungens hund Brandie, krascha en Boeing 737 på Edward Bloms gräsmatta eller komma hem efter en blöt utekväll på krogen med en stulen apa på axeln?
– Självklart apan! Det hade kunnat hända på riktigt. Av oförklarlig anledning dras djur till mig. Hemma brukar vi skämta om att jag är som Snövit som kan prata med alla djur!
◼️ ◼️ ◼️
✔︎ Vem är Jackie Ferm?
Ålder: 29.Bor: Södermalm.Familj: Sambon Ola Brising, 46, hundarna Nala, 10, och Coco, 4.God egenskap: Omhändertagande, fördomsfri, snäll.Dålig egenskap: Överkänslig, kontrollfreak, dramatisk.Älskar: Att göra saker med hundarna – och Ola så klart.Hatar: När saker inte blir som jag tänkt. Och stress.Äter helst: Asiatiskt och etiopiskt.Dricker helst: Rödvin och vatten.Skrattar åt: Sådant man egentligen inte får skratta åt.Gråter när: Jag tittar på filmer som Hachiko, A Dog´s Purpose och Lassie.Borde: Träna yoga och meditera.Kändismerit: Träffat Joe Manganiello och sjungit introt till True blood för honom.