Johan Hedenbergs kamp efter Varuhuset – talar ut om tragiska sjukdomen

Efter reklamen: De tycker deltagarna om Över Atlanten: ”Ångestframkallande”

Hur står det till Johan Hedenberg?

– Det är bra! Jag gillar när det börjar bli höst. Jag älskar sommaren, missförstå mig inte där, men jag tycker att hösten är den period som är fylld av mest kraft.

Var intog du ditt morgonkaffe i dag?

– I köket – som en ensam gubbe framför Dagens Nyheter klockan sju...

Har du en skvätt mjölk i kaffet?

– Nix, det ska vara svart som natten!

Vad har utgjort dagens stora plåga?

– En rotfyllning, men tandläkaren la otroliga bedövningar. Jag kände faktiskt ingenting. Det var mer i huvudet. Det var inte den där ”riktiga plågan”, men man kan inte säga att det är vidare roligt att ha en massa saker i käften…

Så var Johan Hedenbergs uppväxt

Vad ser du när du tittar dig omkring just nu?

– Jag sitter på altanen och tittar ut över en stor syrenhäck som jag har nedanför mig. Trettio meter bort ser jag hästhagar med hästar i, och så ser jag en granngård hundra meter bort. Det är en fantastisk miljö som jag bor i. Mälaröarna, alltså.

Visst är du storstadsbo i grund och botten?

– Oh, ja! Jag är ”söderkis” från början. Född på Wollmar Yxkullsgatan alldeles vid Mariatorget. Det var inte lika hipsterbetonat på den tiden. Sedan blev det Vällingby…

Hur såg familjebilden ut?

– Mamma och pappa. Fick en storasyster när jag var sex år. Vi hade alltid tax. Den första hette Zizzi. Den andra hette också Zizzi. Sedan kom det en som hetta Dragos.

Var du ett busfrö till yngling?

– Jag ville väldigt gärna vara ett, men jag vågade inte riktigt. Däremot lärde jag mig tidigt se arg ut för att slippa bråk. Mamma och pappa var i branschen, pappa var producent på tv och mamma var skådespelare. Hon lever fortfarande, hon är 97 år. Som liten fick jag träffa Nils Poppe. Lite längre fram, när jag var 20, 21, gick jag på Dramaten och såg en pjäs som hette Vargen med Rolf Skoglund. Jag blev helt betagen av Rolf och sökte in till Scenskolan. Det var närmast overkligt då jag fem år senare stod på samma scen som Rolf och spelade Klassfiender. Rolf var en fin person som inte finns längre.

Johan Hedenberg om relationen till Jens Hultén idag

Som 30-åring slog du igenom med dunder och brak som halvskurken Jonas Lindgren i tv-såpan Varuhuset. Visst blev du kändis mer eller mindre över en natt?

– Ja, så var det. Varuhuset hade en jättepublik, fyra miljoner tittare med repriserna. Det är siffror som inte går att få i det här landet. Man blev allmän egendom. Det var omöjligt att inte få hybris. Helt plötsligt blev man dessutom väldigt snygg med en gång, (skratt).

Hur såg baksidan ut?

– Hybris är förknippat med depression. Det blev ett pendlande mellan hybris och depression. Att synas på det där sättet är bara en egotripp.

Vilka kollegor tycker du om?

– Det finns väldigt många. Jens Hultén och Mats Blomgren är några av mina närmaste vänner.

Jens är bra!

– Väldigt! Han är snäll som en nallebjörn. Sedan har vi Pia Oscarsson – och alla mina nya, unga vänner. En jag stått oerhört nära var Ingvar Hirdwall, jag saknar honom något oerhört. Det var 20 år mellan oss. För mig var han ett mellanting av storebror och fadersgestalt. Ingvar var i 40-årsåldern när vi träffades. Vi hade regelbundna fikaträffar på Ritorno i Vasastan, vi satt i tre timmar och snackade. Vi kunde prata om precis allt.

Var gör du dig bäst: framför filmkamerorna eller på teaterscenen?

– Det vet jag inte, men jag spelar inte så mycket teater och jag klarar inte av att se mig på film. Jag ser bara felen, men det har blivit bättre med åren. Det är inte längre en lika stor grej.

Vad som du presterat i det offentliga rummet är du stoltast över?

– Serien Poliser 2005 var bra. Och så Deg som för två år sedan fick en Kristallen.

Privat, då?

– Att jag har två döttrar. Det går inte att frångå.

Vad väntar runt det berömda hörnet?

– Tidigare idag rotfyllde jag som sagt en tand. Jag tycker att jag är värd ett glas vin på altanen.

Rött eller vitt?

– Rött.

Slutligen Johan, vilken är den bästa stunden på din dag?

– Jag gillar kvällar väldigt mycket. Speciellt om jag gjort någonting på dagen. Då känner jag att ”det här var en bra dag”. Det behöver inte ha hänt så mycket, du vet vad jag menar. Det kan vara att jag mött människor, gått över Tranebergsbron – eller rotfyllt en tand.

FOTO: TT