Jon Henrik Fjällgrens nya barnbesked efter tuffa tiden
✔︎ Överenskommelsen med flickvännen Maret: ”Vi har bestämt oss”.
✔︎ Stället som blev vändningen efter depressionen: ”Jag kände igen mig i allt Avicii sa”.
✔︎ Sorgen efter bäste vännens död: ”Jag hann jojka för Daniel över telefon”.
✔︎ Fina samhällsinsatsen – så hjälper han människor i nöd.
Jon Henrik Fjällgren, 32, berättar för Hänt om livet utanför rampljuset – kärlek, depression och mycket, mycket mer.
Jon Henrik Fjällgren föddes i Colombia 1987. Efter några månader hamnade han i Sverige och växte upp i Härjedalens fjäll. Han slog igenom när han jojkade i Talang 2014 på bästa sändningstid i TV4 – och vann dessutom allt. Efter den succén har han kunnat leva på artisteriet.
Nu är han åter aktuell, som deltagare i TV4:s Stjärnornas stjärna.
– Det är nervöst. Men samtidigt jäkligt kul att få prova på det och se vilken respons man får. Det är ju en helt annan grej än det jag är van vid, säger Jon Henrik.
Jon Henriks bästa vän dog
Men det har varit en kämpig resa. Tiden före Talang-vinsten – och åren efter – har varit minst sagt tuffa.
– Att vinna Talang var häftigt, det var känslosamt. Jag var med för att min vän Daniel, som dog av diabetes, ville att jag skulle visa upp min musik på något ställe, berättar Jon Henrik.
– Daniel var som en lillebror för mig. Vi kom i kontakt med varandra efter grundskolan, han var min första och enda vän som jag hade då.
Daniel hade missat en insulinspruta och dog bara timmar efter att han och Jon Henrik hade pratat i telefon.
– Jag glömmer aldrig det, jag fick reda på det under natten. Jag hade pratat med Daniel några timmar innan han dog. Sen två timmar senare ringer en annan kompis och gråter, han vågade knappt berätta vad som hade hänt, säger Jon Henrik och fortsätter:
– Jag hann jojka för Daniel över telefon. Det var något han ville. Han sa till mig ”Jojka en låt för mig”, för han sa att han saknade när jag gjorde det. Han sa att han älskade mig och att han skulle sova. Det var sista gången vi pratade.
Daniel är inte den enda vännen Jon Henrik förlorat.
– Det var svåra år, det var många som dog. Jag slet väldigt mycket med mig själv, jag var jäkligt… vad ska man säga? Jag hade ingen kontroll på vad som hände, det var mycket ilska och jag stängde av allt annat. Jag var känslokall. Det var mycket mediciner och in och ut från behandlingshem och samtalsterapi.
– Sen när jag slog igenom så la man locket på riktigt ordentligt, jag skulle inte tänka på det gamla. Men det kom i kapp mig. Så det blev några krascher under de första åren som artist. När man var ute bland publik så var man som en hjälte, men när jag var ensam kändes det tvärtom. Det var som om man levde i ensamhet. Jag hade lagt på mig så mycket ångest och dragit ner mig mentalt.
– Jag var ute på jävligt hal is ett tag och bara körde på. Jag trodde mycket på skivbolaget och bara körde på, men man blir lätt använd i såna situationer. Jag vet inte om jag gick ut som vinnare efter det där, om jag ska vara ärlig. Jag började sätta stopp för massa saker, inte bara i musikbranschen utan även på hemmaplan. Men nu jobbar jag med ett skivbolag som ser mer till mig som person. Jag gillar det mer.
Jon Henrik om depressionen
Jon Henrik berättar att han levde i en bubbla under tonåren, att han knappt trodde det fanns några goda människor. Första gången han gick i terapi var när han var 18 år. Han önskar att han hade sökt hjälp tidigare.
– Men det var inte så jävla lätt. Den kulturen jag är uppvuxen i är en jävla tystnadskultur. Pratade man med någon så sa de att ”Det blir bättre imorgon”, men det blir det fan inte. Vi fick inte tid för sorg, man skulle vara ute och jobba och slita på.
– Det var ingen som uppmuntrade mig att jojka när jag var liten. Det var jag och Daniel. Andra samer tyckte inte om jojk, det var intryckt i skallen att jojk var syndigt. Det var en ständig kamp.
Han berättar att han flera gånger valt att lägga in sig på behandlingshem. Det har hjälpt, och han betonar vikten av att inte använda mediciner.
– Ett ställe hjälpte mig, det var det bästa stället jag har varit på. Man behöver vara där flera gånger för att få effekt. Det var som att mitt liv började om på nytt, så dit har jag skickat folk som har skrivit till mig och velat ha råd.
Varför hjälpte det dig mer än andra ställen?
– Det är fokus på meditativa behandlingar. Det var inga mediciner och man fick vara sig själv. Så länge det inte är mediciner med så blir det bättre, jag har tappat respekten för den medicinska biten. I dag är det så lätt att få antidepressiva tabletter utskrivna och är man ostabil så är det lätt att bli fast i det. Så vem hjälper en sen när man är helt paj?
– När jag mår dåligt är blicken avstängd och jag kollar neråt. Nu är jag tacksam för att jag har öppnat upp ögonen och ser fantastiska saker, solnedgångar och norrsken.
– I dag försöker jag hjälpa människor, dels genom att jag vågar vara öppen och ärlig med min historia, men också genom att ta emot samtal och stötta där möjlighet och tillfälle ges. Det kan bli för mycket ibland och då glömmer jag bort var jag själv är, och hur jag mår. Jag vill ge råd och finnas där, vissa har fått numret till mig så de kan ta kontakt när som helst.
– Problemet är att många blir evigt dömda av samhället. Jag ska ut och föreläsa i framtiden på skolor och anstalter, jag ska försöka få folk åt rätt håll. Jag tror tyvärr att folk som har mycket makt styr det åt fel håll, det bara ökar kriminaliteten och svårigheterna i samhället.
Träffade kärleken – under tiden på behandlingshemmet
20 april 2018 nåddes världen av den tragiska nyheten att Tim ”Avicii” Bergling, hade dött. Jon Henrik berättar att han verkligen kände igen sig när han såg dokumentären om superstjärnan.
– Det var skrattretande på något sätt, jag kände igen mig i allt han sa och kände med honom. Det gjorde ont i mig för att det var som att se på mig själv. Jag önskar verkligen att jag hade fått träffa honom innan han försvann.
Behandlingshemmet hjälpte honom inte bara på fötter, det hjälpte honom även att träffa kärleken Maret Nystad.
– Det var några år efter Talang. Allt jag hade gått igenom slog tillbaka, som en jävla käftsmäll. Jag kunde knappt styra mig själv och jag minns att det kom en ambulans och hämtade mig. Då sa läkarna att jag var helt slut, att jag inte kunde hålla på och pusha mig så. Posttraumatiskt stresskomplex. Jag hade haft det tidigare, men det hade inte slagit ut. Då kom jag till ett behandlingshem och där fanns det en by, och det var i närheten av den Marit bodde. De perioder jag inte var på behandling var jag i byn. Vi fick kontakt via sociala medier, började prata där.
Hur går kärleken?
– Den går bra, det rullar på. Men just nu fokuserar jag mycket på det här. Kan man älska någon på avstånd? Haha. Som dansbandslåten heter, säger Jon Henrik och fortsätter:
– Ja, det kan man. Hon jobbar med sitt och håller på med olika projekt. Vi har bestämt oss för att jag går all in här och hon kör sitt – sen möts vi någonstans. När jag har tävlat i tv tidigare har hon varit på plats, men det blev slitsamt för henne. På något sätt känns det skönt att hon kan göra sitt och jag mitt.
Jon Henriks nya barnbesked
Vill du ha familj i framtiden?
– Jag får hoppas att jag funkar, först och främst. Det vet jag ju inte, jag har aldrig testat. I framtiden vill jag ha barn. Tolv stycken, haha. Nej, jag vet inte. Två-tre kanske.
Vad är kärlek för dig?
– Det är förståelse, omtanke och godhet. Och respekt.
Jon Henrik håller på att skriva en biografi. Boken kommer ut i slutet av september.
– Jag har kommit långt. Varje kapital är en bearbetning, som drar upp sår i kroppen. Det är tufft.
Var är du om fem år?
– Karriärmässigt har jag ingen aning. Jag tycker inte om att leva i ovisshet eller tänka på framtiden. Men jag är hoppfull att det ser bättre ut för många om fem år.
Vad skulle du vilja göra om du fick välja fritt?
– Då hade jag velat ha min hund med mig och suttit på en fjällsjö och haft renflocken framför mig i stillhet. Och att det är det enda som existerar i hela världen.
Där mår du som bäst?
– Ja. När jag är ensam med hunden, renflocken och det är alldeles tyst runt mig förutom några fåglar som låter.
Foto: TT, Privat