KRÖNIKA: Årets sommarplåga med Justin Bieber – ett skämt
Låt oss snacka om det absurda med världens näst mest spelade låten på Spotify just nu, Dj Khaleds ”I’m the one” som i skrivande stund har 184 miljoner visningar på Youtube. 184 miljoner!
Den är förvisso skapad efter det klassiska receptet; en handfull reggae-baktakt som kryddats med en Justin Bieber som ljuvt och lätt monotont sjunger en refräng om och om igen.
En låt man hör men inte behöver lyssna på för att få feeling i sina vinterstela höfter.
Men när jag lite senare sitter på tunnelbanan och lyssnar en andra gång får jag helt plötsligt både rysningar och någon mentalt äcklig smak i munnen.
Orsaken är att jag där och då tar mig tid att lyssna på hela texten, en text som är så rakt igenom illa i tonen att någon – vem som helst – borde dragit dessa världsstjärnor i örat och gett dem rött kort som låtskrivare.
Men av någon underlig anledning är den okej:ad av både dem själva och flertalet skivbolagshöjdare, vilket nu gör att vissa rader som ekar ut i högtalare runt om i världen lamslår åtminstone mig. Eller vad sägs om ”She wan’t a nigga that pull her hair”, ”Well, bitch, you’re lookin’ at the one”, eller vad sägs om den skeva kärleksförklaringen ”Bitch I can hold the door for you”…?
I övrigt är grabbarna konsekventa och visualiserar brudsläktet hela låten igenom som giriga golddiggers som kan, vill och bör gå med på det mesta – och lika givet som Amen i kyrkan titulerar de sig själva som några freakin’ superhjältar som delar med sig av kreditkort, alkohol och andra tveksamma substanser.
Det känns så bisarrt. Året är ändå 2017. Fanns det verkligen ingen som kunde satt sig ned med de här stackars rika killarna som uppenbarligen saknar verklighetsförankring, kanske kunde någon gett dem en lektion i vett-och-etikett?
Eller överraska dem med en kram och undervisning i hur man är en bra förebild för kommande generationer, så att de kunde fått sig en tankeställare om att deras hitlåtar påverkar mer än deras ögonblickliga privatekonomi.
Det är klart vi kan vifta bort världens näst mest spelade låt med argumentet att ”det är bara musik, oskyldiga barn dör i krig och du väljer att flippa över den här låten”.
Jag håller till viss del med, det är ”bara” musik. Men det är musik vi lyssnar på för att känna känslor; bli glada, bli arga, bli kära, bli sårade, och framför allt för inspireras till att bli de människor vi vill bli.
Och att då ”I’m the one” har lyssnats på nästan 200 miljoner gånger, det är bara skrämmande.
Tänk på hur många yngre killar som ser upp till dessa stjärnor som utåt sett är omgivna av bikiniklädda brudar och tjänar miljarder? Deras fans kommenterar ”goals” på deras video och tror att orden och livsstilen deras idoler förmedlar är bra skit – trots att den är så snedvriden att den aldrig borde ha spelats in överhuvudtaget. Kvinnoförnedring blir faktiskt inte mindre vidrigt bara för att det går i baktakt.
Så min fråga, det handlar ändå bara om musik; hur svårt är det att skriva en text till ett världsklassbeat som förespråkar grundrespekt och hälsosamma relationer?
Jag tror inte att man behöver vara Einsteins barnbarn för att fatta att det inte skulle ha kostat grabbarna en enda listplacering. Däremot hade de kunnat vinna några stilpoäng, istället för att som nu utses till sommaren 2017 mest vidriga sommarplåga.
Låt oss hoppas att Sverigeaktuella Justin Bieber inte väljer att framföra ”I’m the one” på Summerburst om en månad…