KRÖNIKA: Mobbningen i dokusåporna är inte okej

Deltagaren ser ner mot den kvällsmörka marken. Tårarna rinner, de letar sig ner bredvid näsan och försvinner ner i jorden framför tv-kamerorna.

“Nej”, upprepar hon och tar sin lilla väska. Och går.

Jag förstår henne. När Jennie Hansson, efter flera veckors utfrysning i “Biggest loser”, till slut förlorar en duell mot en av de som betett sig illa mot henne och hon tvingas att lämna programmet, då fattar jag att hon inte vill säga hej då.

Hon har stått ensam, men ändå rakryggad, i duellen och hört deltagarna heja fram hennes motståndare. Hon har flera gånger fått veta av de andra att hon inte är värd att vara med i programmet, trots att hon ibland har gått ner mest i vikt. Hon har mer än en gång sprungit ut från invägningar och träningspass och gömt sig i tårar efter någons hårda ord. Till och med en av slottets tränare har tvingats ryta ifrån mot de andra deltagarnas beteende.

Jag blir både förkrossad och förbannad när jag ser det.

För jag kommer aldrig att glömma hur det var för mig. Hur jag alltid satte mig längst fram i bussen till badhuset, för där visste jag att busschauffören såg mig. Hur min mage vände sig ut och in av rädsla varje gång lärarna skulle bestämma placering i klassrummet. Hur hårt jag höll i handtaget på toalettdörren i korridoren för att ingen skulle öppna och hur mina ögon sved när tårarna vägrade sluta rinna nerför mina tolvåriga kinder. Hur jag alltid trodde att någon drev med mig om jag fick höra ett snällt ord.

Jag kommer aldrig att glömma den dagen jag slutade nian. Jag minns hur mina klasskamrater stod där tillsammans, i ljusa kläder under skolsavslutningsgröna juniträd. De kramades hårt, lovade varandra att aldrig släppa kontakten. Log mot föräldrarnas kameror och fick blommor i händerna.

Men jag grät aldrig. För jag hade väntat på den dagen så länge. Och om någon människa hade frågat mig om jag ville “ta farväl av mina kamrater” där och då, hade jag också sagt “nej”.

Och samtidigt som Jennie gråter i “Biggest loser”, gråter även deltagaren Matilda Bohäll i “Paradise hotel”. Där har hon vecka efter vecka blivit utstött, kallad för “fitta” och hånats tills hon inte orkat mer. Till slut blir hon utröstad. Precis som Bettina Buchanan blev i samma program i höstas, där hon kallades “horunge” och fick mat kastad på sig, innan hon skickades hem.

Det finns en likhet mellan mobbningen i alla de svenska dokusåporna. Och det är att mobbarna alltid får vara kvar i programmet, trygga i sina pakter och med chans till vinst, pengar och kändisskap, medan den utsatta till slut blir utröstad eller självmant väljer att lämna.

Det är inte okej. Det är fan inte okej att visa unga tittare att mobbning på något sätt ska löna sig, att det inte får några konsekvenser att vara elak och att det ska kallas “underhållning” att frysa ut människor på bästa sändningstid. För det är det fan inte och signalerna det sänder ut får mig att vilja kräkas.

Tv-kanalerna och produktionsbolagen måste sluta premiera mobbning och faktiskt straffa folk som beter sig som as i deras program.

Mobbar man så ska man skickas hem och skämmas. Så enkelt är det.