Krönika: ”När såg du senast en film där abort förekommer?“
Jag älskar filmvärlden just för att den speglar verklighetens känslor. Där finns allt. Sorg, kärlek, lycka och svåra beslut. Men samtidigt verkar som att filmskaparna medvetet utlämnar vissa fenomen när de spånar manus i sina små arbetsrum.
Som abort till exempel.
När såg du senast en film eller serie där abort förekommer?
Jo, det finns några. I Dirty Dancing hamnar dansaren Penny i trubbel när hon ska göra en hemlig abort.
Under andra säsongen av ”Greys Anatomy” stärks vänskapsbanden mellan Meredith och Christina när Christina tar beslutet av avsluta sin graviditet. Och i serien ”Scandal” genomgår huvudkaraktären Olivia Pope en abort helt på egen hand utan stöd.
Jag förstår ju att abort kan upplevas som ett otäckt ämne att ta upp i en spelfilm. Men samtidigt kan jag räkna till tvåhundra våldtäkter i varannan film jag ser från soffan på fredagskvällarna (nästan, i alla fall).
Det görs film om krig, sorg, tortyr, sjukdomar och självmord. Men inte om aborter.
Kampanjen #prataomabort, som startades i veckan av Baaam.se, lyfter tabut kring abort. Via kampanjen har jag släppt en dokumentär om min upplevelse av abort. Om att vi inte är ensamma. Om att 100 kvinnor i Sverige gör abort varje dag i Sverige.
Ändå är det som om ingreppen är raderade från bioduken.
När jag flyr in i filmvärlden vill jag känna igen mig, relatera, uppleva att andra känner likadant som jag. Känna mig mindre ensam.
Istället hamnar jag utanför. Min och tusentals andra kvinnors upplevelse mörkas och göms, förpassas till glömska. Och när eftertexterna rullar efter ännu en film som duckar för abort-ämnet kan jag inte hjälpa att känna mig skamsen, onormal och utanför mallen.
För i verkligheten går det inte att mörka abort.