Lasse Åberg avslöjar: Han är verklighetens Stig-Helmer
Men vem är ”Verklighetens Stig-Helmer”? 40 år efter Sällskapsresan avslöjar Lasse Åberg det du alltid undrat över – och visar bilden du aldrig har sett!
I en öppenhjärtig intervju med Hänt avslöjar Lasse Åberg, 79, inte bara sanningen bakom Stig-Helmer utan berättar om sitt nya liv, kärleken till frun Inger och rädslan för döden efter nära vännernas bortgång.
Guldbaggegalan i januari 2020. Karin Törnblom / TT
Han är mannen bakom Trazan Apansson och Stig-Helmer Olsson. Han har ställt ut teckningar i Köpenhamn, New York och Tokyo. Han har ett museum fyllt med popkonst, leksaker och Disneyprylar. Hans filmer på temat Sällskapsresan har dragit in ofattbara 350 miljoner kronor.
Lasse Åberg har med andra ord aldrig legat på latsidan och nu – när han är inne på sitt sjuttionionde levnadsår – har han fortfarande foten på gaspedalen.
– 2006 satte jag upp en musikal på Malmöoperan, säger Lasse och syftar på klassikern Banankontakt vars karaktärer Trazan och Banarne bor i en trädkoja i djungeln tillsammans med pirayan Maja och den köttätande växten Roger.
– Snart ska den här musikalen få vandra runt i Sverige. Vi har premiär i höst. Just nu filar jag på dialogen.
Blir det bra, då?
– Det är klart att det blir bra! Vi fick ju lysande recensioner i Malmö.
Hade du något vanligt yrke innan du blev filmregissör, manusförfattare och skådespelare?
– Ja, jag började min bana som lagerarbetare på ett bokförlag. Sedan jobbade jag på DN:s korrekturavdelning.
Hur var det att jobba på ett lager?
– Eftersom det var ett bokförlag så trivdes jag som fisken i vattnet. Jag gömde mig mest och läste böcker…
Var dina föräldrar också kreativa själar?
– Morsan jobbade extra i en livsmedelsaffär. Farsan var svarvare och trummis. Han hade även ett musikintresse som han förde över på mig. En dag – 1958 – kom han hem med en gitarr och sa: ”Lasse, börja inte spela trummor, det är bara ett jävla släpande, ta den här!”
Det är utan tvekan Lasses gestaltning av tafatte ”Stig-Helmer Olsson” som gjort honom ordentligt folkkär. Sedan starten 1979 har det blivit sju upplagor: Repmånad, Sällskapsresan, Sällskapsresan II – Snowroller, SOS – en seglarsällskapsresa, Den ofrivillige golfaren, Hälsoresan – en smal film av stor vikt och The Stig-Helmer Story.
Blir det en Sällskapsresa till eller är Stig-Helmer att betrakta som död nu, Lasse?
– Visserligen sa jag nyligen, när jag fick en hedersguldbagge på Guldbaggegalan, att en epok är slut. Det blir nog ingen mer Stig-Helmer, men man vet aldrig… Jag säger definitivt inte tvärnej. Om någon viftar med ett erbjudande framför näsan på mig, då kommer jag säkert att nappa! Jag har varit med i Sjölyckan. Det var spännande att träffa ungdomarna i branschen, säger Lasse som framför allt syftar på 52-årige Felix Herngren.
Själv är du 79! Känner du dig lastgammal?
– När jag drömmer är jag mellan 30 och 35 år. Jag antar att jag upplever mig som det även i vaket tillstånd. Det där att jag skulle vara 79, det är bara fakenews, (skratt).
Känns det sorgligt att Stig-Helmer kanske är borta för alltid?
– Nej, det sorgliga är väl att Jon Skolmen, Svante Grundberg, Björn Granath, Tor Isedal, Kim Anderzon och en massa andra skådespelare gått ur tiden. Däri ligger det sorgliga.
Tänker du ofta på döden?
– Ja, den sitter ju på vänsteraxeln, som Astrid Lindgren sa.
Är döden det definitiva slutet?
– Ja, jag tror det. Om man ska vara filosofisk så är väl döden som det var innan man föds. Det finns inte.
Vilka år i ditt liv har gått fortast?
– Svårt att säga, men ju äldre man blir desto fortare accelererar det. Alla säger ju det. Det beror väl på att man gjort allting en gång för mycket…
När gjorde din hustru Inger entré i ditt liv?
– Jag var väl 24, hon var 19. Då var det barnarov!
Raggade du upp henne nere på den lokala pizzerian?
– Nej, utan på Konstfack. Jag satte upp en lapp där jag skrev: ”Du som brukar springa över ´vita havet` i raggsockor, du kan ta kontakt med mig”. Och så gjorde hon det. Vi började ”pola” som det hette på den tiden. Det vill säga – vi började ”hänga” som det heter nu för tiden…
Varför föll Inger som en fura för dig?
– Det tror jag inte att hon gjorde, men vi hade det kul ihop. Det har vi fortfarande. Gemensamma intressen är ett jävligt bra lim i en relation. Inger roas av kultur, konst och böcker. Hon är verksam som textilkonstnärinna och jag håller fortfarande på med mina grejer…
Så hon tittar inte bort och börjar prata om annat när dina jobbsysslor kommer på tal?
– Nej, vi pratar ideligen och jämför saker med varandra. Den första jag visar en ny teckning för, det är Inger.
Händer det att hon råkar säga Stig-Helmer i stället för Lasse när hon kallar på dig?
– Nej, så djupt sitter inte karaktären rotad.
Apropå Stig-Helmer… Hur gick det egentligen till när han föddes?
– Så här var det. Bosse Jonsson och jag sa att vi skulle skapa en antihjälte i Woody Allen-sort som drabbades av saker. Vi valde att jag skulle spela den rollen själv. I den allra första filmen – Repmånad – heter han Helge Jonsson. Sedan tyckte jag att det namnet inte hade tillräcklig nördklang. Namnet var efter Bosse Jonssons pappa. I första manuset hette han Stig-Harald. Plötsligt en dag kom jag på: ”Jag har ju en morbror som heter Stig-Helmer, det tar jag direkt!”
Vem var Stig-Helmer, alltså originalet?
– Morbror jobbade vid järnvägen. Jag var feriebarn. Han var stationerad i Kolbäck i Västmanland. Jag tillbringade en sommar där med honom.
Var den riktige Stig-Helmer en rolig gubbe?
– Ja, han var en glad skit. Och trevlig.
Vad tror du att Stig-Helmer säger i sin himmel om att gett upphov till Sveriges störste tönt?
– Han är nog vansinnigt nöjd. Han är ju filmhistoria!
Vilken film på temat Sällskapsresan gillar du mest?
– Jag gillar olika partier. Jag tycker att början av ”SOS” är jävligt kul när han ramlar ner i soppråmen. Den scenen river verkligen igång filmen. Sedan var det jäkligt kul att göra ”Stig-Helmer Story”. Jag kan nästan doktorera i nostalgi. Det var fantastiskt att skapa en barndom åt Stig-Helmer. Det jobbade jag med en lång period, för att inte prata om ”Repmånad” där jag trampade omkring på ett regemente i flera veckor. Det kommer fram många människor – företrädelsevis herrar – som säger att de sett den filmen 15 gånger. Det fanns bra budskap med i ”Repmånad”. Tycker framför allt om Monica Dominiques replik: ”Gud, vad karlar är barnsliga!” Den repliken är ju fortfarande aktuell.
Existerar Bananbandet fortfarande?
– Ja, vi har en tung spelning i Södertälje i april. Och så har vi några inplanerade gig längre fram. Vi gjorde fem spelningar förra året. Det är lagom.
Ska bandet leva vidare med nya bandmedlemmar den dagen som du, Janne Schaffer och Klasse Möllberg inte finns längre?
– Det är svårt att sia om. Jag menar, om någon vill plocka upp namnet och göra våra låtar så är väl det helt okej.
Tillbaka till ditt privatliv, Lasse! Du och Inger har tre barnbarn: Ville, 29, Ida, 28, Ossian, 27. Har någon av dessa gått i dina fotspår?
– Nej, däremot är mina barn art director och designer. Och när det gäller barnbarnen… En pluggar i Umeå, en pluggar i Stockholm, en har gift sig och har fått barn.
Känns det ogripbart att du har barnbarnsbarn?
– Ja, jag har två saker som jag kan säga när jag öppnar upp om min aktningsvärda ålder. Det ena är att jag haft samma tränare som Gustaf den femte. Det andra är att jag är morfarsfar.
För 17 år sedan drabbades du av hjärtflimmer. Vad innebär den diagnosen?
– Den innebär att man får ett litet elektriskt fel i något som heter sinusknutan. Den börjar hacka. Då sätter man in en pacemaker som sköter det där. Det är alldeles utmärkt. Jag känner inte av det någonting.
Känns det anmärkningsvärt att vara något av en robot?
– Du menar att man har reservdelar i sig? Nej, så länge delarna inte sitter i huvudet så är jag nöjd.
Vad gör du när du inte har något bättre för dig?
– Då läser jag. Eller övar på min gitarr. Jag har börjat ta gitarrlektioner på gamla dagar.
Vilken doft förknippar du med din barndom?
– Vi hade ett konditori som låg i samma hus. Där fanns det en fläkt ut mot gatan. Där brukade jag stå och njuta. En annan doft som jag minns som behaglig var doften av björnklister.
Värsta doften från barndomen, då?
– Aphuset på Skansen!
I vilken byhåla tog du dina tre första steg?
– Hofors, men jag flyttade därifrån när jag var sex och hamnade på Kungsholmen.
Var du malaj i lumpen?
– Nej, för tusan! Jag har gjort en militärkarriär, det är ingen som vet om det. Jag slutade som fänrik, satt i en burk och försökte fånga upp flygplan som man sedan skulle skjuta ner. Jag upplevde lumpen som en rätt ansvarslös och rolig tid. Om man bortser från att man skulle lära sig att mörda så var det väldigt trevligt!
Med vilka tre ord skulle du sammanfatta ditt liv?
– Jag ångrar ingenting.
Vad ska du göra när du och jag pratat klart?
– Då ska jag upp till museet. Det är skumt på vissa ställen, vi ska byta belysning där. Dessutom ska vi bygga en barnvagnsparkering. Vi har många fikande mammor på museet och vill inte att det ska regna rakt ner i barnvagnarna…
Säger Lasse Åberg och skyndar vidare mot nya projekt.
◼️ ◼️ ◼️
✔︎ Vem är Lasse Åberg?
Ålder: 79
Stjärntecken: Taurus – det vill säga oxen
Familj: Hustrun Inger, 74, barnen Anna, 53, Max, 55, barnbarnen Ville, 29, Ida, 28, Ossian, 27, barnbarnsbarnet Sigge, 3
Bor: Bålsta
God egenskap: Tillbakalutad
Dålig egenskap: Viss brist på organisation i tillvaron
Äter: Allt. Jag lagar mat med min fru varje dag. Jag äter till och med surströmming!
Dricker: Vin och vatten
Fobi för: Viss typ av dansbandsmusik
Skrattar åt: Roliga djur och barn som sjunger i tv
Gråter när: Jag hör en väldigt bra låt eller sångare, då får jag tårar i ögonen. Jag brukar säga att ögonen är min bästa kritiker. När det kommer tårar, då vet jag att materialet är jävligt bra!