Linda Lampenius om framgången och ätstörningarna: "Ingen förstod hur jag mådde"

Andra läser också: 
Sanna Bråding och pojkvännen tog en paus efter förlossningen: ”Vi hamnade på olika plan”
Josefine Sundström om skräckbeskedet: ”Jag fick en tumör i bröstet”
Tilde de Paula om stödet från Peter Jihde: ”Jag höll på att bryta ihop fullständigt”

Framför den pittoreska gula 20-talsvillan i Bromma är det kaos. Hela gräsmattan är uppriven och en grusad gång håller på att göras medan en lastbil står parkerad över den smala villagatan.

Jag parerar skickligt mellan ömsom gräs och grus innan jag knackar på den vita dörren. Linda Lampenius, 45, öppnar i rosa tröja och slappa jeans. Den mest fantastiska katt jag någonsin sett hoppar upp på fönsterbrädan.

– Gud, vi ska göra om allt. Egentligen hade det varit enklast att riva huset och bygga nytt, berättar hon yvigt.

I vardagsrummet finns Olivia, 6, och Cecilia, 2. De tittar på farbröderna i trädgården, så Linda och jag bänkar oss i köket.

– Jag föddes in i en känd familj i Helsingfors. Min pappa var regissör, skådis och sångare och mamma skådis och sångerska, de var väldigt kända inom det finlandssvenska etablissemanget.

Föräldrarna jobbade väldigt mycket och hennes far var ständigt frånvarande på mycket jobb, eftersom han både var skådis och regissör. Linda var tidigt ensam med olika barnflickor, men var ofta på Svenska Teatern i Helsingfors. Hon gick på ett musikaliskt dagis där hennes begåvning upptäcktes tidigt.

– Jag började sjunga innan jag kunde prata och var tre år då jag började uppträda. Vid fem års ålder började jag spela violin, även om mina föräldrar tyckte det vore bättre om jag spelade piano och sjöng. Jag gick på ett dagis med musikalisk inriktning, men rektorn hävdade att det var violin jag skulle satsa på.

Barnen kommer in i köket, de vill ha smörgåsar.

När Linda var åtta år åkte hon på sin första turné till USA och Canada. Några normala sommarlov fanns inte. Det hennes klasskompisar upplevde missade hon helt. Men så fort hon var ledig var hon på sin mammas gård där mamman växt upp.

– Hon jobbade sena nätter och repade hela dagarna. Jag tror att jag hade behövt mycket mera tid med speciellt min mamma när jag var liten. Kvantitet verkar viktigare än kvalitet. Därför har jag själv inte tagit hjälp av några barnflickor till mina barn. Mitt liv har varit så oerhört innehållsrikt, fått uppleva olika kulturer, stått på de stora scenerna, musicera med de briljanta musiker och träffat intressanta människor. Men ända sedan jag var liten har jag kämpat med en känsla av osäkerhet och dålig självkänsla när jag inte haft mitt instrument i handen.

Vid 14 årsålder utvecklade hon anorexi. Violinstunderna och skolan styrdes av strama scheman och hon ville hitta något i livet som hon kunde styra över. Det blev träningen och maten. Hon svalt och tränade mycket. När Linda var 19 flyttade hon hemifrån, fortsatte att studera och turnera och hamnade så småningom i USA -97 där hon blev hett stoff. Hon var på Oscarsgalan och var efteråt inbjuden till en fest i Beverly Hills.

– Kamerorna var som tokiga, jag var som en alien, alla ville ta en bild av den klassiskt skolade violinisten som såg ut som Pamela Andersson. Jag fick erbjudanden som passade mig bra då, jag levde i ett destruktivt förhållande med en kille i Finland och det var ett sätt för mig att fly, komma loss. Under hela tiden led jag av mina ätstörningar. Ingen visste. Inte en enda människa förstod och jag hade ett fruktansvärt dåligt självförtroende. Tyckte jag var ful, klippte bort alla bilder på mitt ansikte på kort.

Trots det visste framgångarna inga gränser. Hon blev personligen kontaktad av Andrew Lloyd Webber, 67, och därefter handplockad till uppsättningen “Methal Philharmonic” i England. Samtidigt var hon modell för Björn Borgs baddräkter och figurerade i engelsk press och media . Kort efteråt skrev hon kontrakt för skivbolaget EMI. Hon var också med i Playboy som “Celebrity cover” och tjänade 2, 5 miljoner kronor, medverkade i “Baywatch” och syntes i alla stora tidningar och underhållningsprogram. På grund av sin klassiska skiva “Linda Brava” och EMI:s önskan, flyttade Linda till London och två intensiva år som solist i England och Asien stod på programmet.

– Jag kände mig ensam trots all uppståndelse. Jag ingick inte i någon grupp, led av otrorexi, träningsnarkomani och bulimi där man äter för att sedan kräkas upp allt igen, men jag lyckades hålla det hemligt för alla. Man blir expert på att gömma spår. Spolar på toa flera gånger så ingen hör när man spyr, kollar så ingen hinna blir kvar på vattnet men stannar inte borta för länge, eller så äter man inte alls med andra.

Linda flyttade till Stockholm 2003. Hon var fullbokad med turnéer och företagsjobb samtidigt. Hon åt och spydde upp till åtta gånger per dag när hon till slut åkte in till Södersjukhuset sommaren 2006 med akuta magsmärtor för tredje gången då den sedan länge bevarade hemligheten uppdagades. Först då berättade hon om sitt långa helvete för någon annan.

– Jag fick en remiss till Stockholms centrum för ätstörningar. Fick lära mig att äta i “Lunchgruppen” utan att gå och kräkas upp allt efter.

När hon träffade försvarsadvokaten Martin Cullberg, 41, via sin väninna, blev det hennes räddning. Han visste vad hon gick igenom. Väninnan, den enda Linda pratat med efter sjukhusbesöket, hade berättat.

– Han sa att han visste, att jag kunde vara helt öppen med honom. Först hade jag bara två tankar i skallen. Springa direkt eller stanna och berätta. Han hjälpte mig. Satte sig genast och strukturerade upp hur vi skulle gå tillväga. Vi åt frukost och middag tillsammans och sedan ringde han mig varje lunch, inte för att kolla mig utan för att småprata för att distrahera mig från fokuseringen på mat. Jag lärde mig också att ett återfall inte är ett misslyckande utan en del av tillfrisknandet.

I dag är de gifta.

Kaffet har kallnat. Svårt att förstå hur man kan vara så känd, vacker och begåvad utan att se det själv. Men nu mår Linda bra och är helt frisk. Småbarnslivet i en förort i Stockholm är det stora. Samtidigt som glittret och glamouren finns kvar i hennes jobb.

– Vi har sällan middagar eller folk hemma. Jag vill inte umgås så mycket med människor, jag har behov att av dra mig undan. Jag träffar så mycket folk i mitt jobb, berättar hon och viftar bort katten som hoppat upp på köksbordet.

Det lilla livet har blivit det stora.

Andra läser också: 

Sanna Bråding och pojkvännen tog en paus efter förlossningen: ”Vi hamnade på olika plan”

Josefine Sundström om skräckbeskedet: ”Jag fick en tumör i bröstet”

Tilde de Paula om stödet från Peter Jihde: ”Jag höll på att bryta ihop fullständigt”