Lotta Gray möter Carina Lidbom: "Aldrig velat ha barn"

Det är strålande sol den här dagen. Vi kör längst vattnet ut mot Nacka, min fotograf och jag. Förbi Orminge, ut mot vattnet.

Carina Lidbom, 57. Har många strängar på sin lyra och det här mötet kommer att handla om karriären i allmänhet och livet i synnerhet. Vi tar plats på fiket vid vattnet. Café Tornhuset. Carina vill bara ha en ostfralla och en Piggelinsmoothie.

– Den blir man nog vaken av, förklarar hon.

Född i Östersund men flyttade till Liberia som sjuåring. Redan där fångar hon mig. Familjen bestod då av pappa, som var ingenjör för LAMCO och en mamma som jobbade som servitris, samt lillasyster Cathrine.

– Som barn blir det normalt ganska snabbt. Att kvinnor går omkring med bara bröst och barn på ryggen är inga konstigheter efter en stund, säger hon och tittar ut över hamnen med båtarna som vackra stilleben i grönskan.

– Jag gick i skolan där, hade mina vänner där och vi stannade i sex år. Jag har väldigt många och starka minnen därifrån.

Hon var i 13-årsåldern när familjen flyttade tillbaka till Sverige.

De landade i Uppsala och utökades med syskonen Christer och Christofer och senare Charles. Men livet blev inte riktigt som sig bör. Det var tufft att inte ha varit med, ha koll på den senaste musiken och idolerna. Vad det var som gällde som tonåring hemma i Svedala.

– Sverige var ju lite av ett drömland. Men jag minns att det var så tyst i affärerna. Jag var van vid dofter, ljud, att fruktstånden luktade frukt och fisk. Och det var svårt med koderna, det sociala samspelet.

Hon tränade på olika ord. Byggde på förrådet. Använde sig av de där orden och stack in dem lite här och där. Försökte smälta in. Hitta sin roll som tonåring.

Högstadiet förträngde hon. Hon med det annars så skarpa minnet. Lärare och kompisar blev suddiga. Bara några som stack ut. Men när hon senare hamnade på gymnasieskolan ”Skrapan” i Knivsta föll alla bitar på plats. Där gick hon en treårig utbildning med inriktning på teater och fick tillgång till sina känslor och uttryck.

– Jag jobbade som reseledare under några år och sökte sedan in till Scenskolan i Malmö och gick ut när jag var 30 år vilket är sent.

Sedan dess har Carina jobbat som skådis. Sitt stora genombrott kom som mamma i ”Sune “filmerna, men hon har även synts i ”Rederiet” och ”På spåret”, samt en mängd teateruppsättningar.

– Jag var så mycket på TV ett tag. Det blev för mycket. TV på dagarna och så iväg på kvällen och spela teater och så ut och turnera ibland på det, berättar hon lågmält.

Hon drabbades av återkommande depressioner. Dem har hon hållit i schack genom att meditera och numera vet hon när det är ett nytt skov på ingång.

– Jag håller mycket föredrag som delvis handlar om lagen av attraktion. Delvis att vi själva kan påverka vilka krafter vi drar på oss. Jag är ingen flummig människa alls. Men jag är väldigt intresserad av hur hjärnan fungerar. Läser mycket om hjärnforskning och vad som egentligen händer i hjärnan. Det är sällan vi sitter i livets väntrum och någon öppnar dörren och säger ”nästa!”. DE lever OM och NÄR. OM jag blir kär kommer det bli bra, NÄR jag gått ner 10 kilo blir jag lycklig. Nej, vi måste ta ansvar över våra liv och påverka den riktning vi vill det ska ta.

Hon har skrivit fyra barnböcker, rest mer än någon annan jag känner och har en djup och innerlig relation till sin mamma. De står varandra väldigt nära och när mamma drabbades av både bröst- och lymfomcancer för sex år sedan rasade allt.

– Vi reste till ett kloster i Italien. Mamma sov och sov. Håret började växa ut. Blev till en vacker matta. Och en dag när vi promenerat i över en timme förstod jag att det hände något fantastisk där. Läkarna var förundrade när vi kom hem. I dag är hon frisk och det är otroligt.

Skådisen har både hus och lägenhet i Bulgarien. Hon förälskade sig i landet och byggde sitt hus vid havet.

– Jag älskar att förhandla. Mamma brukar säga att ”De vet inte vem de har att göra med”.

Nu har hon snart skrivit klart boken ”Där du lägger din kraft” om sin mamma och deras gemensamma resor. Både de inre och de andra. Några barn har det aldrig varit tal om.

– Jag har aldrig velat haft barn. Det är klart att jag vill träffa en man, men jag är en väldig ensamvarg och det klarar inte alla av. Att läsa och förkovra mig är en viktig del av mitt liv.

Foto: Malin Bondeson