Lotta möter Louise Boije af Gennäs: "Jag har aldrig tidigare varit kär i en kvinna"

Louise Boije af Gennäs , 53, har nio liv. Numera är hon en stadgad tvåbarnsmor men har haft modet att utforska andra världar. Vi har lite svårt att hitta. Adressen är Sveavägen. Och så långt enkelt. Men det finns flera portar in till Albert Bonniers förlag och dess spatiösa lokaler, fyllda av hyllkilometer med böcker. Hon är sen. Jag får ett sms av hennes agent. ”Louise är fast på Denise Rudbergs lunch.” Så vi väntar, min fotograf och jag. Roar oss med att ta bilder där jag gör fula grimaser.

Och så kommer hon då. Insvepandes med en stor påse från märket Acne och med en väst i fuskpäls över den slinkiga toppen hon bär. Även på fötterna bär hon Acne, registrerar jag avundsjukt. Och så luktar hon så förbannat gott, det är det första jag tänker på.

Hennes största framgång, boken ”Stjärnor utan svindel”, (Norstedts) sålde i 150 000 exemplar och jag minns den mycket väl.

Vi tar bilder, Louise, jag och fotografen. Hon lyder minsta vink utan att knorra. Skämtar och skojar. Verkar väldigt varm och genuin trots den skarpa blicken under rufsig lugg. När vi senare går den korta vägen till Hotel Miss Clara för att ta en kopp kaffe låter hon mig välja bord.

Louise växte upp i Bromma med sina föräldrar och en sex år äldre syster. Hon skrev sin första berättelse som fyraåring, ett alster hennes pappa sparat. Familjen bodde på ett familjehotell i området Nockeby, ett slags kollektiv med andra familjer. Mamman var konstnär, pappa hade ett boktryckeri.

– Det var lite speciellt, säger hon och beställer kaffe med noga instruktioner om att det måste vara starkt.

När hon var sju år styrde familjen kosan mot Södra Ängby och Louise var duktig i skolan. Som 14-åring började hon på den omtalade internatskolan Lundsberg, en mil norr om Kristinehamn.

– Mina föräldrar flyttade till Frankrike och jag till Lundsberg. Jag tyckte mycket om skolan, trots allt man hör nu. Vi hade en otroligt fin gemenskap. Det var mycket fokus på att göra saker ihop, som att idrotta och skriva pjäser.

Loven tillbringade hon hos sina föräldrar och tog så småningom studenten. När hon var 18 år flyttade Louise till USA och gick på anrika och välkända Wellesley College på östkusten. Ett internat med bara tjejer, runt 2 000 stycken, där även Hilary Clinton, 67, har gått. Det var mycket fester inne på Harvard under helgerna, men fokus på studierna i veckorna.

– Jag hade aldrig varit i USA. Inte mina föräldrar heller. Minns att jag ringde dem mitt i natten när jag kom fram och var helt lyrisk över att det var så många kanaler på TV:n på mitt motellrum, berättar hon och stryker håret bakom örat.

– Eftersom det var en tjejskola låg det inget fokus på hur man såg ut dagtid, med smink och sånt. Vi kunde lägga allt krut på att plugga.

Vi är helt ensamma i matsalen. Sitter i ett hörn. Jag har låtit Louise ta soffan. Tänker att hon sitter ju så mycket, hon som skriver hela dagarna, och behöver sitta bra. Louise tog sin B.A. i litteraturhistoria – motsvarande en fil kand, efter tre år i USA och började sen jobba på ett fik inne i Cambridge. Där skrapade hon chili från kastruller och sålde mackor hela dagarna.

– Jag var väl runt 21-22 år och jobbade med en vit, amerikansk tjej från väldigt tuffa förhållanden. Det var en helt annan värld för mig att lyssna till henne, även om mina kurskamrater också kommit från många olika miljöer.

Louise flyttade tillbaka till Sverige efter ett år och då till Lund, där hon hade många vänner. Hon ville hänga med kompisarna och ta del av det vilda studentlivet.

– Jag ville så småningom plugga journalistik och började frilansa för en del tidningar, bland annat under åtta sommarveckor på Nya Ålands Tidning i Mariehamn. Jag fick börja med dödsannonserna men det slutade med framsida och mittuppslag, säger hon och ler vid minnet.

USA lockade igen. Louise gick en tvåårig utbildning på universitetet Berkeley i Kalifornien och tog en Master i journalistik med inriktning radio och TV. Hon sjöng i ett punkband, hade en kul tid och flyttade åter tillbaka, denna gång till Stockholm 1987.

– Det fanns en massa frilansjobb som journalist på den tiden. Parallellt gick jag en kurs i att skriva för TV och halkade in vid SVT. Där jobbade jag 1,5 år, men ville egentligen sluta. Det gick så långt att jag gick till läkaren för min onda nacke och han sa ”Du ska nog byta jobb”.

Louise var med och startade ”Rederiet” samtidigt som hon skrev sin första roman ”Ta vad man vill ha” (Norstedts), och träffade Peter Voors, 51, som hon gifte sig med. Paret flyttade till USA men Louise insåg redan efter ett par år att de inte var ämnade för varandra.

– Så var det. Vi funkade inte och gick skilda vägar helt enkelt. Jag flyttade hem igen.

Det var när Louise medverkade i ett TV-program om feminism tillsammans med författaren Mian Lodalen, 52, som kärleken drabbade henne igen.

– Mian och jag lärde känna varandra under en period. Kärleken växte fram. Jag hade aldrig tidigare varit kär i en kvinna men vi hade samma humor, idéer och nyfikenhet. Det var en väldigt märklig men stark förälskelse, med känslor som jag dittills bara haft för män. Mian är en väldigt speciell person, rolig, sprallig och smart. Hon var lätt att bli kär i.

Louise skrev boken ”Stjärnor utan svindel”, som tangerade hennes eget liv med Mian.

– Mian var med i den processen och fick läsa och godkänna, eftersom det låg så nära oss.

När boken kom ut överöstes Louise av hundratals brev under många år.

– Det var helt otroligt. Människor i olika åldrar, av båda könen, från hela Sverige skrev att de upplevt samma sak, blivit kära i någon av samma kön men aldrig tidigare vågat berätta om det.

– Vi kommer aldrig uppnå jämlikhet och tolerans förrän vi accepterar varandras olika sidor. Det angår ingen annan vad man gör i sovrummet och det finns ingen kärlek som är finare eller bättre än någon annan, säger hon bestämt och letar omsorgsfullt efter orden.

Ibland när hon lyfter armen eller gör en hastig rörelse känner jag den igen. Den där doften. Dyr. Det luktar dyrt, hinner jag tänka. Senhösten 1996 rinner relationen med Mian ut i sanden.

– Vi insåg att vi ville olika saker. Året därpå lärde jag känna min nuvarande man Calle.

Numera lever Louise med maken Carl-Erik Lagercrantz, 50, och barnen Carl-Axel, 14, och Elsa, 11. Föräldraskapet har förändrat henne till det bättre, tycker hon.

– Jag var hemma mycket med barnen när de var små. Och det är nyttigt att få ett annat fokus. Men nu tycker jag det är fruktansvärt kul att vara igång igen.

Och igång är hon verkligen. Nya boken ”Folk av främmande stam” (Bonniers) är sista delen i den trilogi som började med Högre än alla himlar (2010) och Blå koral (2012). Nu har Louise kommit överens med Bonniers om en ny trilogi och så ska hon skriva filmmanus efter en originalidé för Tre Vänner/SF, den här eleganta, varma och kvicktänkta kvinnan.

Och doften då. Vad är det?

– ”Paris” från YSL, säger hon, ger mig en kram och sveper ut genom dörren i sina högklackade Acneskor. Men först tar hon en bild av oss båda, utan fula grimaser.