Marcus Birro om relationen med hustrun Michaela

Marcus Birro tar oss med till det allra mörkaste – men berättar också om de lyckligaste stunderna i hans liv!

Hur står det till världens bästa Marcus?

– Jo, tack. Det är bara bra, faktiskt. Jag har kommit ut med en bok om Daniel Kindberg, jag har börjat skriva på Lasse Berghagens memoarer. Sedan älskar jag hösten. Det är fullt upp på ett positivt sätt!

I yngre dagar var du en lika flitigt återkommande gäst i Robert Aschbergs pratshow ”Ikväll” som Sivan ”Divan” Wennberg och Yvonne Ryding. Det var ett jäkla kacklande i hönsgården! Var det en härlig tid i ditt liv?

– Ja, det var det. Det här var precis i början av karriären. 1992 var Peter och jag med i Aschbergs program första gången. Det här var också början av allt som hände med sprit och fest, på den tiden var det fortfarande roligt. Jag kände mig som en rockstjärna när jag satte mig på flyget från Göteborg till tv-studion i Stockholm. Det var jättehäftigt.

Kan tv någonsin bli lika bra som det var på 90-talet?

– Förmodligen inte. Det var då tv peakade.

Förr om åren söp du som en gris, sägs det. När korkade du igen flaskan?

– Den femte juli 2005.

Vad föranledde detta?

– Det var inte bara en sak som hände, det var flera. Jag var sjuk, både fysiskt och mentalt. Jag mådde jävligt dåligt och ingen brydde sig ett skit.

Hur illa ute var du?

– Det var illa. Jag hade dåliga levervärden, jag hade gikt. Jag vägde 25 kilo mer än jag gör nu. Inget funkade. Relationerna, drömmarna. Inget lyfte, tvärtom. Det var katastrofalt. Allt för att jag valde att supa. När jag la av med det så vände allt – och det skyndsamt. Snart hade jag ett bolag som omsatte miljoner. Böckerna började sälja, det blev Karlavagnen, det blev Expressenkolumner, det blev På spåret och Let’s Dance. Det var som dag och natt!

Har du skrivit någon av dina böcker under berusning?

– Jag skrev mest i mina vita perioder. Det var därför det tog sådan tid att få ut böckerna. Men en som heter Flyktsoda – som kom ut 2005 när jag blev nykter – handlar om mitt alkoholmissbruk. Den boken skrev nästan enbart under berusning, men när den kom ut hade jag blivit nykter.

Du har alltid varit en sann konstnärssjäl. Är det därför du blev slav under flaskan?

– Jag tror att det finns en poäng i det du säger. Är man dålig på att hantera sin skörhet så kan alkoholen bli en självmedicinering – för somliga av oss. Man flyr och vill inte leva livet på livets villkor. Problemet är att det inte går att fly livets villkor. Enda flykten är döden. Så antingen är du nykter eller så super du ihjäl dig…

Oroar du dig för att din kropp tagit mycket stryk?

– Nej, faktiskt inte. Sedan länge lever jag hälsosamt. Jag tränar, jag äter nyttigt, jag joggar nästan varje dag. Allt jag jobbat ihop har jag gjort som nykter. Skulle jag börja dricka igen, då skulle allt det här försvinna i ett nafs.

Saknar du alkoholruset?

– Möjligtvis illusionen av den.

Du har skrivit så många böcker att du antagligen tappat räkningen. Ett axplock från senaste årens verk: Evangelium enligt Marcus, Mitt hjärta står öppet och Lämna mig aldrig: en roman om kärlek. Vilken bok har varit mest självutlämnande?

– Svarta vykort från 2007, en diktsamling som handlar om förlusten av två för tidigt födda barn. Jag vet att den boken hjälpt många som befunnit sig i sorg. Den är självutlämnande på ett bra sätt. Jag tycker också om romanen Lämna Mig Aldrig som kom 2017 och så hoppas jag alla vill läsa Berghagens memoarer som släpps nästa år.

Har du egen skrivarlya?

– Nej, jag sitter vid köksbordet och på olika caféer. Skrivarlya har jag inte råd att ha.

Hur många timmar sitter du vid datorn varje dag, effektiv tid?

– Fyra, fem. Men just nu jobbar jag med Studio Allsvenska, en podcast om fotboll. Den tar en massa tid att göra. Men det är det värt, vi har 300 000 lyssnare i månaden.

I detta nu är du brinnande aktuell med Mitt liv: inget försvarstal, en bok om fängelsedömde fotbollspampen Daniel Kindberg. Är du och Daniel bästisar nu?

– Nej, absolut inte. Vi är vänner men vi håller distans. Det tror jag är nyttigt för oss båda. Vi umgås inte privat, det gjorde vi bara när jag jobbade med boken. Jag har sagt vad jag tycker om vissa saker som han ägnat sig åt. Å andra sidan skrev jag gladeligen ner berättelsen om hans liv. Den rätten har alla – oavsett om man står mellan två rättegångar eller inte.

Bygger Kindberg-boken på telefonintervjuer eller verkliga möten med honom?

– Mest verkliga möten, jag åkte upp till Östersund. Vi hade några riktigt långa sittningar.

Vad blev du förvånad över när du började komma Daniel inpå livet?

– Att han haft ett så pass händelserikt liv. Han har tillbringat många år som yrkesmilitär nere på Balkan. Dessutom blev jag imponerad av att han var modig nog att – även om han gjorde det motvilligt – kunde förflytta sig till platser och minnen som han helst bara ville glömma. Han grät när han berättade om sin alkoholiserade mamma och om sin pappa som inte ville veta av honom, och han grät när han berättade om sin storasyster som omkom i en trafikolycka. Det är mäktigt, tycker jag, att han vågade sätta ord på det.

Finns det någon ytterligare kändis vars livshistoria du vill dokumentera i bokform?

– Just nu är jag uppfylld av Lasse Berghagen. Vilket liv han levt, vilka stoysar han sitter på. Sedan finns det en till, men det kommer aldrig hända.

Berätta!

– Joakim Thåström…

Är det någon som kan lyckas med den bedriften så är det ju du, Marcus!

– Ja, kanske. Men han är svår, han pratar aldrig. Men jag kan nog mer än hans liv än han kan själv. Jag kan alla årtal och datum på varenda singel, (skratt).

Vad kan du tänka dig att jobba som om du får psykbryt och kastar ut datorn från andra våningen?

– Lärare i svenska, i mellanstadiet. Det vore kul, tror jag!

Är du lika framgångsrik på tjejfronten som du är på yrkesfronten?

– Ja, jag är gift sedan två till tillbaka. Lyckligt gift. 2015 träffade jag Michaela och blev förälskad på ett sätt som jag trodde hörde ungdomen till. Jag trodde inte att man kunde känna så här, det är lika starkt idag. Jag är lyckligt gift och lyckligt monogam, jag märker inte av någonting annat.

Hur korsades era vägar?

– På Facebook. Vi skrev till varandra, jag låg i skilsmässa. Jag frågade om hon ville komma över och kolla på italienska Melodifestivalen. På den vägen är det, det gick inte att hejda. Det är bland det starkaste jag varit med om.

På vilket sätt är det en fröjd att leva ihop med dig?

– Vi är gifta men bor inte ihop. Är det svar nog?

Vad tycker du är knepigast med kärleksrelationer?

– Det svåra har nog varit det vi löst, (skratt). Det är just det där att bo ihop, att få allt gå ihop. Jag behöver mycket ensamtid.

Så tidigare var ni sambor?

– Ja, men hon gjorde slut med mig och så flyttade vi isär. Snart upptäckte vi att vi inte kunde vara ifrån varandra, så vi sa: ”Vi gifter oss, men vi bor inte ihop!” För oss är det den ultimata lösningen sedan två år tillbaka.

Bor du kungligt flott?

– Nej, jag bor på 40 kvadrat i ett 30-talshus på Söder…

Vem i ditt kvarter har du svårast för?

– Jag tycker att de flesta verkar snälla, frånsett någon enstaka mediapersonlighet. Det mesta handlar om hur man själv mår. Nu mår jag bra, därför tycker jag att de flesta är trevliga.

Vilken doft eller stank förknippar du med din barndom?

– Pappas hemmagjorda och italienska köttfärssås. Den puttrade länge, från morgon till kväll.

Var du malaj i lumpen?

– Du, jag var så lyckligt lottad att jag slapp lumpen. Jag är ju italiensk medborgare, så… Det ska nog både undertecknad och Försvarsmakten vara tacksamma över. De hade knappast haft nytta av mig.

Vilken var din första stora motgång i livet?

– Jag gav ut min första bok 1992. Då var jag 20. Jag läste dikter överallt, var med i massor av tv-program. Sedan blev det fem svarta år av refuseringar.

Var du nära att ge upp?

– Nej, men det är klart att jag var rädd. ”Ska det inte bli mer än så här?”, tänkte jag. ”Visserligen har du gett ut en bok, men det du skriver nu är inte tillräckligt bra”, kontrade förläggarna. Nästa bok kom inte förrän 97, men sedan dess har jag gett ut en bok varje år!

När hade du senast ett lyckoögonblick?

– I torsdags. Det var tidigt på morgonen, min son satte sig på sängkanten. Och så kramade han mig. Då kände jag: ”Fy fan vad jag är lycklig!”

Slutligen Marcus, vad skulle du välja: bada i Björn Borgs jacuzzi och spela luftgitarr med hans tennisracket när han inte är hemma, springa rätt in i Babben Larsson när du är ute på skogspromenad eller bli så besatt av Alexander Schulman att du flyttar in i en trädkoja utanför hans sovrumsfönster?

– (Skratt). I det första scenariot låter det som att jag tagit ett återfall. Det vore inte alls bra. Schulman och jag ska nog hålla oss ifrån varandra, det är lika bra. Babben däremot krockar jag gärna med – och pratar med. Hon verkar fantastisk. Nej, hon är fantastisk. Det vet jag. Jag har träffat henne flera gånger, hon är jättetrevlig!

◼️ ◼️ ◼️

Namn: Marcus Birro.

Ålder: 48.

Stjärntecken: Tvilling.

Familj: Hustrun Michaela Birro, 32, barnen Milo, 11, Mimmi, 9.

God egenskap: Disciplinerad.

Dålig egenskap: Rastlös.

Älskar att: Skriva. Vara med min fru och mina barn. Ta löprundor.

Hatar att: Jag hatar väldigt lite, numera, men det är tråkigt med alla krämpor som kommer med stigande ålder.

Äter helst: Italienskt.

Dricker helst: Subtilt kolsyrat mineralvatten.

Skrattar åt: Mig själv.

Gråter när: Jag är så jäkla blödig, jag gråter ofta. Senast när sonen kom hem från en fotbollsmatch och sa. ”Titta, jag har fått grönt kort av motståndarlaget!” Det gröna kortet delar andra laget ut till den de tycker varit schystast.

Borde: Ta det lugnare.

Kändismerit: Skrivit Imperiets biografi.

FOTO: TT