Melinda Jacobs sista möte med Esmeralda – bryter tystnaden efter 4 år

Efter reklamen: Melinda Jacobs öppnar upp sig om husbygget: ”Fullt kaos i”

Hur står det till världens bästa Melinda?

– Jag mår bra, tack! Jag har försökt dra ned lite på tempot för att få lite mer tid hemma. Det känns som att allt går åt rätt håll, men alla förändringar tar tid. Jag har en kreativ sida, men senaste åren har jag inte fått utlopp för den eftersom det varit så mycket med annat. Nu, när det finns lite mer tid hemma, har jag kommit igång med sådant som jag tycker om. Pyssla hemma, liksom. Jag mår bra av det!

Var slog du upp ögonen i morse?

– Hemma i mitt sovrum med Izadora raklång och tvärs över mig. Det är så vi sover halva natten, numera. Jag ammar fortfarande Izadora, så hon ligger på tvären över mig…

Är du Vadstenabo i själ och hjärta?

– Nej, jag kommer från Skåne. Jag tror att vi skåningar är rätt patriotiska av oss. Är man en gång skåning så är man alltid skåning, men jag hör hemma där min familj är. Egentligen skulle jag kunna bo vart som helst – så länge jag får bo med dem.

Melinda om Esmeraldas tragiska död: ”Fullständig katastrof”

För några år sedan kom det in en ny person i ditt liv, en liten bebis vid namn Esmeralda. Flickans biologiska föräldrar hade stora problem: våld, missbruk och kriminalitet. Knappt två månader gammal tvångsomhändertogs Esmeralda och placerades i familjehem – hemma hos dig. Hur var ditt första möte med flickan?

– Det var otroligt speciellt. Jag träffade henne första gången i jourhemmet som hon var i. Då var hon sex, sju veckor. Jag hade fått ett fotografi av henne, så jag älskade henne redan innan första mötet. Du vet, du får en bild på ett litet barn. Du vet att du ska ta hand om den här barnet tills det blir vuxet. Du skapar en relation till barnet nästan innan ni träffas. Det var så otroligt speciellt att få se Esmeralda på riktigt – och hålla henne i famnen. Vid den här tiden hade Esmeralda skyddad identitet. Hennes föräldrar visste inte var hon fanns. Hon var skyddad.

Berätta mer om Esmeralda och er relation!

– Jag var tredje mamman på sju veckor. Då är man ett oroligt barn. Jag bar henne konstant i en sjal för att hon skulle knyta an till mig. Hon blev väldigt snabbt trygg och lugn. Hennes personlighet – framåt – var en lugn och glad tjej. Samtidigt var hon skör. Känslig. Det var inte många människor som hon accepterade…

Men hon fick stark anknytning till dig?

– Ja, väldigt. Det var mest jag som gällde. Hon var alltid skör, men också go och glad och älskade livet. Sång, dans och lek, det var det som gällde.

Vad hände med tiden?

– Mamman hade bevakat umgänge med Esmeralda. Pappan fick aldrig träffa henne. När Esmeralda var tre år flyttade hon hem till dem. Då hade föräldrarna överklagat LVU-vården. Förvaltningsrätten hade bestämt att hon skulle stanna kvar i min familj, men Kammarrätten hävde beslutet…

Beslutet fick dödlig utgång. Den 30:e januari 2020 hittades Esmeralda död, gömd hemma hos sina missbrukande föräldrar. Berätta om ditt sista möte med flickan som bara fick leva i tre år.

– Sista mötet var när vi lämnade henne där i lägenheten. Hemma hos hennes biologiska föräldrar, alltså. Det var vidrigt. Fruktansvärt. Jag visste inte när jag skulle få träffa henne igen. Hon var ett barn som jag hade älskat och tagit hand om i tre år…

Så det sved i hjärteroten?

– Det räcker inte. Det var en fullständig katastrof. Inte bara för mig utan också för hela min familj och framförallt för Esmeralda.

Obduktionen av flickans undernärda kroppen visade på ett hundratal skador. Bruten handled. Skallskador. Hjärnblödning. ”Utdraget dödsförlopp, mellan tre och tolv timmar”, skriver rättsläkaren i sin rapport. Hur gick det till när du nåddes av nyheten om Esmeraldas död?

– Socialtjänsten berättade för mig. När jag fick beskedet var det ingen som visste vad som hade hänt. Det tog ganska lång tid innan jag fick veta vad som faktiskt hade hänt, vilket i efterhand nog var bra. Jag hade inte klarat av att få all information på en gång. Först kom chocken. Hon var död. Jag försökte tänka att ”det måste ha varit en olycka”. Det var det advokaten gick ut med. Esmeralda dödades i januari 2020. Fyra månader senare, i maj 2020, var förundersökningen klar. Då fick jag veta sanningen.

Flickans pappa hittades snart död i sin häktescell och mamman dömdes till åtta års fängelse för dråp. Vad känner du för föräldrarna nu – fyra år efter flickans död?

– Det vill jag inte uttala mig om.

Så har Esmeraldas bortgång präglat Melinda Jacbos

Hur ofta tänker du på Esmeralda?

– Varenda dag. Hon var en så otroligt stor del av mitt liv. Tänk dig att du förlorar ditt barn. Man läker aldrig från en sådan här grej, men jag kämpar hårt för att något liknande aldrig mer ska få hända. Det har varit min drivkraft och mitt sätt att överleva.

Hur kom det sig att Kammarrätten fattade ett så vansinnigt beslut som ledde fram till att Esmeralda dödades?

– Jag har inget svar på det. Det har nog ingen. Man får inte rycka upp barn på det här sättet. Om ett beslut ska omprövas så måste man gå igenom skälen till att omhändertagandet ägt rum. I det här fallet gällde det kriminalitet, psykisk ohälsa och missbruk. Innan samhället återförenar ett barn med en olämplig förälder måste man se till att sårbarheterna inte längre finns kvar. Nu finns det en ny lag om det här.

Hur har förlusten av Esmeralda präglat dig?

– Jag har blivit väldigt sårbar. Jag har en ständig rädsla och oro för att jag ska förlora någon mer som står mig nära.

Är du fortfarande familjehem för utsatta barn eller har du klappat igen butiken?

– Nej, jag är fortfarande familjehem. Med tanke på vad Esmeralda råkade ut för känns det ännu viktigare nu!

Melinda om sin egna uppväxt: ”Jag var lillgammal”

Hur såg dina egna första år i livet ut, Melinda?

– Jag växte upp på en liten ort i Skåne med mamma och pappa. Snart fick jag en lillasyster. Mamma var affärsbiträde, pappa byggde bensinmackar. Vi var en helt vanlig och traditionell familj som bodde i en vit liten villa mitt i byn.

Hur var du som liten tös?

– Jag var lillgammal och omhändertagande, både vad gällde människor och djur. Jag räddade alla möjliga djur som jag hittade, alltifrån ödlor till kattungar.

Vad hade du för husdjur?

– Jag hade kanin, katt och sköldpadda!

Vad hände med dig efter skolåren?

– Efter nian gick jag ett år på gymnasiet: dans och estetisk. Sedan började jag jobba i äldrevården. Som 18-åring började jag som kontaktperson på socialtjänsten – och som kontaktfamilj.

Vad hette din första kille?

– Joakim.

Kärlekssagan med Martin ”E-type” Eriksson

Nu – många år senare – kilar du stadigt med Martin ”E-type” Eriksson. Hur gick det till när Martin och du möttes?

– Vi sågs hemma i hans hall.

Hur tusan hamnade du där?

– Vi hade gemensamma vänner…

Klickade det direkt?

– Ja, det gjorde det, men vi hade väldigt olika liv. Jag hade fem barn medan han hade varit ungkarl hela sitt liv. Det var liksom inte bara att säga: ”Tjoho, nu kör vi!” Det fanns ganska mycket att tänka på…

Vad gjorde ni på er första dejt?

– Vi åt schnitzel på Ulla Winbladh.

Vem frågade chans på vem?

– Det var nog Martin…

Hur lång tid efter första dejten gick sambolasset?

– Fjorton månader senare. Då var vi framme vid hösten 2022.

I september 2023 stod bröllopet i Vadstena klosterkyrka. Vem var mest nervös framme vid altaret, Martin eller du?

– Vi var nog lika nervösa. Vi hade 300 gäster. Det var väldigt mycket media på plats, mer än vi föreställt oss. Utanför kyrkan stod det flera hundra personer. Jag var inte beredd på att det skulle vara sådant stort allmänintresse. Jag fick en chock när jag skulle gå in i kyrkan.

Vad uppskattar du mest med tillvaron som Martin och du byggt upp?

– Vår roliga vardag. Jag älskar att umgås med Martin, vi har det väldigt kul ihop!

Visst är Martin superintelligent, dessutom?

– Ja, han är otroligt allmänbildad. Han är ingen dumskalle, (skratt).

Kommer inte bo kvar i Vadstena

När tittar du på Martin och tänker: ”Kliv av mina nerver, du står på dem”?

– När han är hungrig. Då blir han sur och tjurskallig.

Vad händer på barnfronten?

– Just nu har vi åtta barn. Det kan man tycka är rätt mycket. Just nu finns det inga planer på fler om man säger så…

Hur hoppas du att ditt liv ser ut om tio år – när du fyller 50?

– Det jag önskar mest av allt är att alla ska vara friska. Att vi mår bra, allihop. Hälsan är A och O. Det finns inget viktigare.

Kommer Martin och du bo på spanska solkusten, längre fram?

– Det får framtiden utvisa, men jag tror inte att vi kommer bo kvar i Vadstena i alla fall.

Slutligen Melinda, vilken är den bästa stunden på din dag?

– När vi äter middag. Vi brukar alltid ha väldigt trevliga middagar. Alla är hemma. Det är harmoniskt. Alla får berätta om sin dag, alla blir hörda. Det är en fin stund som jag verkligen tycker om!