Polisskjutningen som skakade Sverige – Svartenbrandts egna ord
Hänts reporter Ola Brising spökskrev 2014 självbiografin Rövardotter (Bookmark) åt hans fru nöjesprofilen Jackie Ferm. Boken har sålt över 100 000 ex i olika format. I början av februari släppte Ola den nya True Crime-biografin Svartenbrandt – Sveriges farligaste man (Storyhood) om hennes pappa, den ökända, mytomspunne och rikskända bankrånaren Lars-Inge Svartenbrandt, tillsammans med regissören Daniel Fridell.
Daniel gjorde 2017 dokumentären Pappas flicka om Jackie och är nu även aktuell med dokumentärserien Svartenbrandt – Sveriges farligaste brottsling som under tre veckor sänds i TV4 på torsdagar. Boken är en sammanfattning av händelserna i Svartenbrandts liv och dialogerna är dramatiserade baserat på dokument om och intervjuer med huvudpersonerna själva.
23 november 1979.
Lars-Inge Svartenbrandt och Benny Lilja har rånat posten på Döbelnsgatan i Stockholm, pepprat sönder en polisbuss och flytt till Adolf Fredriks kyrka.
”Innanför kyrkdörren var det ganska dunkelt. Svarten kikade in i den stora kyrksalen men den var tom. Till höger såg det ut att vara ett kapprum och de började gå ditåt. Till sin förvåning fick han syn på en ung söt tjej som tittade mot dem med blyga ögon.
– Först trodde jag de var på väg till något spex på Handelshögskolan som ligger precis i närheten. Sen trodde jag att det var två banktjänstemän, berättade Birgitta i en intervju efter händelsen.
Hon betraktade de två männen. De såg välklädda ut och hade kortklippta frisyrer och nyrakade ansikten. Men det var något med deras ögon, och männen var på helspänn, nervösa eller oroliga.
Det var något som inte stämde med de där två.
Birgitta gick in i kyrksalen och satte sig i en av bänkarna. De två männen följde efter. De satte sig bredvid henne i kyrkbänken och den ene, som såg ut att vara den något äldre av de två, log mot henne. Han hade ett ganska vackert ansikte, tänkte hon.
– Hur dags stänger kyrkan? frågade Lasse.
– Fem.
– Är det ingen aftongudstjänst ikväll?
– Nej, det är det inte.
Hans tonfall ändrades och blev skarpare:
– Tyvärr blir du nog tvungen att stänga kyrkan nu.
Birgitta förstod inte vad han menade och tittade frågande på honom. Plötsligt tog Svartenbrandt fram en pistol som han haft innanför kavajen.
Han mötte menande den unga kvinnans förskräckta blick för att förklara allvaret i situationen. Hon stirrade på vapnet som var riktat mot henne.
– Det är dags att stänga kyrkan nu, sa Lasse igen, lite bryskare denna gång. Vi vill dig inget illa.
Hon släppte pistolen med blicken, gick sedan fram till kyrkodörren och satte upp stängt-skylten utanför och återvände till de två männen igen. De såg konstiga ut, var svettiga, bleka och blankögda. Rädslan stegrades och allt föll på plats: sirenerna hon hört tidigare och rösten som hade tyckts ropa i en megafon. Då hade Birgitta inte tänkt på det. Nu förstod hon att de två besökarna hade med det att göra.
De förde henne till kyrkans garderob som låg intill vapenhuset och drog för gardinerna. Hon mindes den smått surrealistiska situationen väl:
– Då presenterade de sig som Lasse och Benny och berättade att de var förmögenhetsförbrytare. De sa att de var massmördare och att de nyss hade skjutit ett antal poliser till döds efter ett rån.
Birgitta talade om för inkräktarna att hon var livrädd. Lasse sa att han också var livrädd och förklarade att poliserna inte skulle ge sig förrän de var döda. Benny som nästan skakade av nervositet tog nycklarna till kyrkan från Birgitta och gick för att låsa dörrarna.
Medan Benny låste kyrkodörrarna berättade Svartenbrandt för Birgitta att hans avsikt aldrig varit att döda någon, det hade bara blivit som om han hamnat i en återvändsgränd på något sätt, där hans enda räddning varit att skjuta sig ut.
Det var någonting med honom som var trovärdigt, som om man kunde se rakt in i hans sargade själ. Birgitta trodde på honom och hans goda avsikt. Detta lugnade henne något.
Lasse reste sig och kom snart tillbaka med ett glas vatten som han gav henne. När hon drack det så hörde hon tydligt polissirener utanför kyrkan. Hon såg hur rånarna ställde sig upp, höll i vapnen och spände sig.
Polisbilarna körde förbi, bortåt mot Handelshögskolan. De andades alla ut. Lasse frågade Benny om han hade några idéer om vad de skulle ta sig till. Det hade han inte. Istället började Benny räkna pengarna i väskan de hade med sig. Svartenbrandt lyfte upp sitt vapen och visade Brigitta det, nästan stolt, som ett barn som visar upp en leksak. Birgitta kände hur hon blev mindre och mindre rädd för pojkarna, för det var så de betedde sig, som buspojkar som inte förstått vad de gjort. Eller kanske inte ville ta in det, låtsades som om det inte var deras fel.
Och de verkade måna om att hon inte skulle bli rädd. Benny var visserligen nervös hela tiden, pratade ibland för fort och mumlade, medan Svartenbrandt var lugnare.
Plötsligt hoppade de alla till när det small i dörren till kyrkan. Svartenbrandt och Benny höll vapnen bakom sig men hade fingrarna på avtryckarna. Birgitta blundade. Nu kommer jag att dö, tänkte hon. Hon mindes att hon började reflektera över livet, sina föräldrar och vad som skulle hända, men då hörde hon en arg röst:
– Skäms på dig!
Ovanför sig såg hon kyrkans klockare. Han såg arg ut och var röd i ansiktet. Svartenbrandt log mot honom, sa till honom att sätta sig ner och hålla sig lugn.
Den 50-årige klockaren Gunnar Enetoft bodde tvärs över gatan på Kammakargatan 30. Han hade sett öppet-skylten hänga kvar utanför kyrkan, trott att den unga vikarien Birgitta hade glömt att ta in den och gått ner för att göra det själv. Han var en oerhört principfast man. Rätt skulle vara rätt, tyckte Gunnar och såg det som sin plikt att försöka göra världen lite bättre, bit för bit. Var det någon annan som inte gjorde sin del, då kunde han dessutom hjälpa till.
När han kom in i kyrkan gick han mot garderoben och såg till sin förvåning Birgitta sitta i dunklet med två män i kostym. Han blev rosenrasande. Hon hade alltså raggat upp dem och lockat in dem i kyrkans heliga rum.
– Det trodde jag inte om dig, fortsatte Gunnar.
Den ene av de två männen tittade på honom med kalla mörka ögon. Han skulle just säga något mer till Brigitta, men mannens blick fick honom att lugna sig lite. Han betraktade den okände. Det var något välbekant över hans ansikte, hans ögon, som om han hade träffat honom förut eller sett honom på film eller tv. Kunde det vara en skådespelare?
– Sätt dig ner, sa Svartenbrandt.
– Det tänker jag inte alls göra, svarade Enetoft som fått tillbaka lite av sitt jävlar anamma och var rejält upprörd vid det här laget.
Mannen med ögonen halade fram en pistol och siktade på honom och klockaren frös till.
Lasse tittade på kyrkans lille uppstudsige man. Han fick stor respekt för dem båda. Här satt denna unga tjej och en spenslig klockare med små läsglasögon och ingen av dem var märkbart rädda för honom och Benny, två rånare med vapen som precis rånat en bank och skjutit poliser. Det är tufft virke i de troende, tänkte Svartenbrandt. Klockaren tittade på honom med små pliriga ögon, sedan på pistolen och sa:
– Det där förändrar ju saken.
Därefter satte han sig ner bredvid de andra.
Gunnar hade svårt att förstå vad som hände och vad de beväpnade männen ville. Men även han fick snabbt reda på vad som skett den senaste timmen.
– Vi kom med sista tåget från Rådmansgatan till Hötorget innan de spärrade av. När vi kom upp vid Hötorget mötte vi polisen på väg in, berättade Svartenbrandt.
Klockaren lyssnade vaksamt när de två började diskutera vad de skulle göra härnäst. Först ville rånarna gå hem till honom. Detta eftersom Gunnar bodde tvärs över gatan. Men han protesterade, sa att det var helt omöjligt, att hans fru var hjärtsjuk och att hon skulle kunna få en attack om hon förstod vilka de främmande männen var.
Svartenbrandt tittade på klockaren och log varmt:
– Inte ska vi skrämma din fru om hon är hjärtsjuk. Det behöver du inte oroa dig för. Vi är tjyvar, inga jävla psykopater.
– Vi kan gå hem till mig, sa Birgitta.
Lasse och Benny nickade.
– Bra idé, sa Lasse. Var bor du?
– Inte långt härifrån, på Västmannagatan.
Klockaren såg sin chans och reste sig:
– Jag måste tyvärr hem, frun väntar med middagen och …
Det funkade inte.
– Du följer med, sa Svartenbrandt lugnt och visade pistolen igen.
De skulle precis gå ut ur kyrkan när Svartenbrandt fick syn på kollekthinken. Han började gräva efter alla mynt i väskan med rånbytet, tog en full näve för att lägga i kollekten när klockaren förnärmad väste åt honom:
– Vi vill inte ha dina blodspengar! Du kan inte lägga pengar som du stulit i kollekten, förstår du väl??””
Det hela utvecklades på ett liknande sätt som Norrmalmstorgsdramat då de väl kom till Birgittas stora lägenhet som hon delade med tre andra unga kvinnor ur kyrkokören. Gisslan tog parti för sina kidnappare. Detta kan låta märkligt idag, men det bör nämnas att det vid den här tiden länge blåst starka vänstervindar i Sverige, att de flesta medborgare var övertygade humanister och säkra på att det fanns något gott i alla människor. Ingen hade heller innan Svarten och Benny skjutit mot poliser efter ett rån, så de hade precis sprängt en osynlig gräns, en gräns vilken på senare år skulle komma att brytas många gånger om.
”Hela sällskapet drack öl och tittade på tv. En flicka tyckte det var obehagligt att se k-pisten ligga på golvet så Benny täckte över den, men varje gång någon skulle gå på toaletten eller ut till köket eskorterade han eller Svartenbrandt dem ut med vapnet.
Framför tv:n förklarade Lasse och Benny än en gång vilka de var. De skrävlade om gamla rymningar och beskrev livet på kåken ingående. Svartenbrandt berättade stolt om hur han hade flytt från Kumla i en sopbil sex år tidigare. Han och Benny frågade sedan om flickorna väntade någon mer till lägenheten, och det gjorde de.
En ung civilingenjör vid namn Hasse skulle hämta Birgitta och Eva till en fest. Rånarna fick reda på att han inte var så stor och stark men psykiskt stabil. När det ringde på dörren följde därför Svartenbrandt med Birgitta ut i hallen. Han ställde sig framför spegeln och låtsades kamma håret då den unge mannen gjorde entré.
– Birgitta kommenderade nästan in mig i lägenheten. Jag blev lite sur för jag ville gå på den där festen med detsamma, fick syn på den ena rånaren och trodde det var någon ny boyfriend, så jag presenterade mig. Han presenterade sig också, mindes Hasse.
Den unge mannen märkte att det var något konstigt med stämningen då han kom in i vardagsrummet även om det som vanligt stod glas och snacks på bordet, men han förstod inte att han hade hamnat mitt i stormens öga. Birgitta sa till honom att de var tvungna att vänta ett tag med att gå på fest.
Vid 19.30 började Rapport på TV2 där rånardramat på Döbelnsgatan skildrades. Nyhetssändningen inleddes med att LO och PTK varslat om stridsåtgärder efter att deras medlemsförhandlingar med SAF strandat. Några minuter senare berättade nyhetsankaret Claes Elfsberg:
– Tre polismän sköts idag ner på öppen gata i centrala Stockholm när de skulle gripa två postrånare. En av polismännen träffades av sju skott från ett automatvapen. Ingen av polismännen anses vara livsfarligt skadad. Efter skottlossningen flydde rånarna ner i en tunnelbanestation och polisen letar fortfarande efter dem.
Nu gick det upp ett ljus för civilingenjören som just anlänt. Rånarna frågade om han hade situationen helt klar för sig och han sa att han hade det.
Marianne, som redan från början förstått vilka Svartenbrandt och Benny var, tyckte det kändes jättekonstigt att sitta där och titta på tv och ha dem i samma rum. Tv visade bilder på rånarna. Benny var sig rätt lik, men han såg lite mer städad ut och hade andra glasögon. Svartenbrandt såg inte alls ut som på bilden. Han var mycket snyggare och prydligare i verkligheten.
Då de fick slut på öl tog Benny Hasses bilnycklar och gick ner och hämtade två flaskor vin och fyra öl som han hade i bilen. De öppnade vinflaskorna och satt och pratade om både det ena och det andra. Allt från matlagning till gisslans civila yrken, och eftersom Benny sa sig vara en duktig kock och kunna göra en rent gudomlig fisksoppa gick han ut i köket och gjorde varma mackor. De spelade stillsam musik, Vivaldi, Cat Stevens och Cornelis Vreeswijk.
Svartenbrandt berättade att han läst in gymnasiet och ville bli lågstadielärare men tyvärr skulle berövas den möjligheten eftersom han garanterat skulle få ett långt interneringsstraff. För de kidnappade flickorna som bodde i lägenheten kändes det precis som en vanlig gemytlig hemmakväll framför tv:n då de satt och pratade med kompisar, förutom att rånarna efter ett tag talade om att de var tvungna att binda dem innan de åkte. Först ville de dock se Aktuellt också för att uppdatera sig om läget på stan.
– Tiden gick blixtsnabbt. Vi hade riktigt trevligt, förklarade Birgitta för media i efterhand.
Efter att utan protester ha bundit fast gisslan slarvigt och lyckats fly ut ur city senare samma kväll gömde sig Svartenbrandt och Lilja i en kolonilott i södra Stockholm ett par dagar innan de körde till Göteborg där ett massivt polispådrag sattes in för att gripa dem. Då de greps var det bokstavligt taget med byxorna neddragna. Bilden av hur Svarten leddes ut på gatan i bara kalsongerna som prydde tidningsomslagen gjorde att ingen svensk längre kunde undgå att veta vem han var.
Foto: IBL, Storyhood”Svartenbrandt:
Sveriges farligaste man” av Ola Brising & Daniel Fridell (Storyhood) gavs ut 1 februari 2019.