Rickard Söderbergs barnbesked: ”Kommit fram till att...”
Redan förra året var vi på gång att få till den här intervjun. Jag planerade att åka till Malmö, det är nämligen där han bor, den färgstarke tenoren Rickard Söderberg, 42, som haft hela världen som sitt arbetsfält. Men den som väntar på något gott, väntar som bekant aldrig för länge…
I höst är Rickard aktuell med sin egen julshow, ”Snödrottningen” på Artipelag utanför Stockholm. Han har själv skrivit manus, komponerat menyn och bjuder på en svulstig glamourparad med storslagen musik. Och det är just på Artipelag vi – efter ett år – äntligen träffas.
Du är ju född i Halmstad, precis som jag. Har du några syskon?
– Vi var fyra syskon och jag är en sladdis, 13-14 år yngre än mina syskon.
Kommer du från en familj som var väldigt musikalisk och teatralisk?
– Inte alls, inte det minsta. Alltså, mina föräldrar var väldigt uppmuntrande men inte intresserade på det sättet. så det fick vi – mamma, pappa och jag – upptäcka tillsammans. Pappa var företagsledare och mamma var dagmamma, men så fort jag började upptäcka det själv var de på hugget.
Hur förstod du att det var musik som du gillade?
– Jag tror att det var mamma och pappa som upptäckte det. Jag tyckte om att klä ut mig, jag tyckte om att sjunga och var med i barnkören i kyrkan. Och allt det fångades upp. Vi hade en gammal elorgel hemma som stod i källaren. Jag började spela på den och då insåg de väl att där fanns något att hämta. De uppmuntrade det. Mitt livs största upplevelse från min uppväxt var att mina föräldrar alltid fanns där.
De ställde inga krav på dig att göra annat?
– Nej, mina val blev aldrig ifrågasatta. Jag behövde aldrig hävda mig, eller göra revolt. Det fanns inga konflikter. Det fanns en sådan vilja och värme att möta mig. Och jag tror också det var för jag var sladdbarn, det är min egen teori. De hade uppfostrat tre barn innan och de tänkte väl ”äh, han klarar sig, det är coolt, vi behöver inte kontrollera honom, han kan bara chilla på med sitt”.
Och hur var skolåren i Halmstad?
– Jag gick grundskolan, men efter sjuan hoppade jag av den vanliga skola. Den var inte anpassad efter den typ av barn som jag var. Jag var väldigt målmedveten och ville hålla på med musik. Men jag läste vidare och när jag skulle gått i åttan så läste jag in årskurs åtta och nio, och året efter gjorde jag klart gymnasiestudierna – när jag var 16 var jag klar och kunde fokusera helt på musiken.
Det låter som ett väldigt medvetet val.
– Väldigt medvetet. Jag var tvungen att söka dispens för att snabba på skolåren, mina föräldrar hjälpte mig med det så klart. Det var en process, men de insåg att det var det här jag ville göra och uppmuntrade mig. Efter det började jag på folkhögskola, en ren musiklinje. Jag kom in på piano, men gick därifrån med en vilja att bli operasångare.
Hur sjutton förstår man det?
– Man har en lärare som begriper och som avdramatiserar den här jätteknepiga konstformen som man har så mycket fördomar kring fullständigt. För min lärare Ingegerd var det så naturligt och hon fick mig också att känna det.
Sedan blev det Operaskolan i Köpenhamn och därefter gav du dig ut i världen och sjöng. Berätta!
– I början sjöng jag mycket i Tyskland, man får så kallade ”anfänger-jobb”. Man sjunger och sjunger tills man lär sig jobbet. Sjunger av rollerna, lär sig hantverket tills det sätter sig i kroppen. Det är ett väldigt ensamt och asketiskt liv. Det är mycket viktigt att man är rädd om rösten, man kan inte prata eller festa och det ledde till många ensamma hotellnätter under många år.
Men sen gjorde du ett val.
– Jag bestämde mig för att göra om min prioriteringslista och jag backade undan från det livet. Jag backade bort från operagrejen, prestigen och de coola scenerna. Jag ville vara en del av det offentliga samtalet hemma istället – samhällsdebatten.
På tal om samhället och debatt, din mamma avdramatiserade din homosexualitet på ett väldigt skönt sätt. Berätta!
– Jag tror att hon förstod det väldigt tidigt. Jag fick knappt chans att berätta det själv. Sedan sa hon och pappa att ”när du får en pojkvän så kommer vi se det som en son i huset”. Och så blev det. Nu är min man Anders nog hemma hos dem oftare än vad jag är.
När träffade du Anders?
– Vi träffades i ett demonstrationståg i Malmö för många år sedan, runt 2003 och sedan ingick vi registrerat partnerskap 2005. Anders är ganska hemlig av sig. Han är nästan aldrig med på röda mattan, han är rätt ointresserad av det, hela den där kändisgrejen. Det skapar en verklighetsförankring och en distans till den världen, han är rätt oimponerad där. Han är kommunal tjänsteman, mycket fackligt aktiv och sitter mycket i förhandlingar.
Du har fått ta emot mycket hot i och med att du är öppet homosexuell. Får du mer hat än andra?
– Det går i vågor. Jag får mindre än vissa andra som har det mycket tuffare, bara att jag är en man gör ju att det blir mindre. Men vi har hemlig adress och vi har flytta upp från bottenplan. Det är bisarrt men man vänjer sig vid allt det där, man lär sig hantera det. Jag försöker att inte göra en grej av det.
Har ni pratat om barn?
– Självklart, och kommit fram till att vi inte vill ha egna barn. Det finns många barn omkring oss som vi kan vara de roliga farbröderna för, men jag gör mer nytta att jobba med barn i världen än att ha egna.
Det är också viktigt för dig att vara en röst för andra, du har bland annat gjort tv-succén ”Gatans kör” med hemlösa i Stockholm. Vad brinner du mest för?
– Det som får igång mig är att vi är här tillsammans – i vilket sammanhang det än är, och där alla människor ska få vara precis som de är. Där alla får blomma, att man inte kan tvinga alla att se ut som en Dalia om man är en förgätmigej. Jag vill uppmuntra människor att vara som de vill, älska som de vill. I synnerhet kids i plugget för där finns en hederskultur där man ska leva upp till vissa saker. Försök inte stoppa, förminska eller hindra människor.
Foto: Malin Bondeson, IBL