Rikard Palm fick sparken – nya orden om framtiden i tv
✔︎ Fick sparken från SVT för tolv år sedan – så lever han idag: ”Hur fan hamnade jag här?”
✔︎ Nya tillvaron med boendestödjaren: ”Susanne är en fantastisk människa”
✔︎ Sjukhusdramat – förra månaden: ”EKG och andningssvårigheter”
Rikard Palm var älskad av en hel nation, men plötsligt och utan förklaring fick han sparken som nyhetsankare i Rapport.
Hur står det till världens bästa Rikard?
– Jo, då. Hjärtat dunkar och skutan går framåt.
För tolv år sedan fick du sparken från SVT. TV-tittarna rasade och du hamnade i medieskugga. Hur kändes det?
– Som att ha en fallucka under fötterna. Jag fick aldrig veta varför jag sparkades. Underlaget för agerandet var minst sagt bristfälligt och jag kunde inte riktigt hantera situationen. Det som hände var alltför obegripligt. Jag hamnade i en värld som inte gick att tolka. Jag famlade runt, sökte svar. Till slut lämnar man saker och ting och går vidare, men det var ett paradigmskifte i mitt liv. Sedan dess har det på många sätt och vis varit sju svåra år – men också intressanta år. Jag har inte suttit och gråtit. Jag tycker fortfarande att det är intressant att se vad livet handlar om.
Kan du titta på Rapports nyhetssändningar utan att bli illamående?
– Nu kan jag det. Såret har läkt, men det var några år där jag inte ens kunde se tv-huset!
Kan du tänka dig att göra comeback som nyhetsankare på SVT?
– Nej, jag sätter mig inte där. Inte på SVT. Däremot kan jag tänka mig att göra något intervjuprogram. Det låter kaxigt, men det skulle bli bättre än flertalet av alla andra.
Visst är det si och så med din hälsa?
– Ja. Cancern är borta men hjärtsvikten är kvar. Det där med hjärtat gör ibland att jag – särskilt i kombination med värmen – inte orkar resa mig från stolen.
Rikard Palm om kärleken: Singel
När jag pratade med dig häromåret var du singel. Är du fortfarande det?
– Ja, men jag skulle gärna vilja bli kär igen. Det är väl livets höjdpunkt, att förenas med en annan människa? Alla människor behöver mänsklig närhet. Det är ett allmänmänskligt behov, inbillar jag mig. Sedan finns det förstås folk som gömmer det där behov så långt bak att behovet till slut försvinner…
Vem är din livlina i svåra stunder?
– Susanne heter hon. Hon är boendestödjare i Tierp där jag numera bor. Susanne är en fantastisk människa. Hon hjälper till rent praktiskt, hon styr mig rätt. Hon gör skillnad, hon betyder mycket.
Hur kommer det sig att du hamnat i just Tierp?
– Det har sina rutiga skäl och randiga anledningar. Jag gjorde en cirkel med tretton mils radie runt Stockholm. Sedan har min första frus föräldrar haft ett sommarhus lite längre norrut och prisbilden här är halva Sörmland. Jag fick mycket för lite pengar.
Hur ser en vanlig dag ut för dig – just nu?
– Ja, hörru du. Dagarna ser inledningsvis ut att bli bra, men de blir sällan som jag tänkt mig, om jag säger så. Jag försöker städa och röja, men jag lyckas förvärra sakernas tillstånd. Ungefär så är det. Jag flyttar lådor från ena sidan av rummet till den andra – i stället för att ställa lådorna någon annanstans.
Vilken svordom borde du ge fan i att säga så ofta?
– Det låter så hemskt att jag inte vill säga det. Ibland utbrister jag – vilket är helt galet – ett organ som i själva verket är tilltalande. Det bara kommer, men inte ofta.
Vem vill du brevväxla med?
– Julia Roberts. Hon verkar vara en sådan fantastisk människa!
Rikard Palm om oväntade mötet med Kungen
Vem i kungahuset har du kommit närmast?
– Kungen. Jag minns en gång när han besökte en skola utanför Stockholm. Jag och fotografen stod utanför ett klassrum där kungen skulle träffa ett antal elever. Plötsligt dök kungen upp. ”Tjenare”, sa jag. Jag gjorde en jättebra intervju, men när vi kom ut till bilen tog fotografen sig för pannan och sa: ”Jag glömde starta kameran, inget kom med”.
Vad tror du att dina grannar stör sig på när det gäller dig?
– Att tomten ser ut som en soptipp, kanske.
Vilket årtal vill du spola tillbaka tiden till?
– Barndomen, generellt sett.
När slog du senast larmnumret 112?
– Förra veckan. Jag fick andningssvårigheter, jag har ju hjärtsvikt, och fick tryck över bröstet. Det blir en ond cirkel… Jag får panik. Då kommer dödsångesten: ”Nu är det dags”… Det behöver verkligen inte vara dags, men det känns för jävligt. Det skulle ha räckt med en lugnande tablett, men jag hamnade på sjukhus och kopplades upp på EKG. Det händer någon eller ett par gånger varje år. Oftast är det stress som utlöser det här. Det kan vara ett jobbigt brev. Det kan också vara som förra gången: ett inbrott. Några ligister kom och stal verktyg och annat. Det tar på hjärta och psyke.
Brukar du fejkskratta när tråkiga människor försöker vara roliga?
– Oh, ja. Ett tag. Fast efter en stund blir de så tråkiga att det inte går att fejka. Då försöker jag smita. Det är jobbigt när någon är övertygad om att den ger ett roligt och charmerande intryck, men inte alls gör det. Helst vill man ju bara säga: ”Vik hädan, du är det tråkigaste som gått i ett par skor”. Säger man det riskerar man att få en snyting. Jag är lite feg av mig.
Vilken maträtt förknippar du med din barndom?
– Entrecote med bearnaisesås.
När kommer boken om ditt liv?
– Så fort jag skrivit klart den. Det jag ska försöka ta ett varv till med – och analysera – är: Vad är det som händer när en människa trasslar in sig i de mest osannolika som är så idiotiskt att det inte går att beskriva med ord? Hur fan hamnade jag här? Verkligheten överträffar dikten. I boken måste jag kapa av topparna ganska rejält. Annars blir det för otroligt. Hela livet är som en forskningsresa. Men allt är inte bedrövligt. Livet kan vara jävligt bra också – någon gång per år.
Slutligen Rikard, vad skulle du välja: kasta en död grävling i huvudet på en mördare, bli grisuppfödare på äldre dagar eller krypa in i en kolgrill under en picknick i skogen – och brinna upp?
– Jag skulle vilja kasta flera grävlingar i huvudet, men inte på mördare i första hand utan på vissa typer som gjort mig jävligt illa. Jag vill langa iväg ett helt jävla vildsvin. En galt. Från hög höjd, dessutom. Jag skulle bli mördaren, vi hamnar i ett cirkelresonemang…
Det här är Rikard Palm:
Stjärntecken: Vattuman
Familj: Sönerna Axel och Elias, 22
God egenskap: Självdistanserad
Dålig egenskap: Godtrogen
Älskar att: Älska
Hatar att: Bråka
Skrattar åt: Mig själv och Pang i bygget
Gråter när: Jag tänker på mamma och pappa
Borde: Städa
Kändismerit: Delat limousin och drinkar med Liza Minnelli
FOTO: TT