Robinson-Michael Björklund om pappa Börjes självmord
Men bakom det varma leendet döljer sig en mörk tragedi.
I en öppenhjärtig intervju berättar Michael om sorgen efter pappans självmord, som inträffade nyligen.
Michael Björklund, 44, pratar även om hur han träffade kärleken, det värsta med Robinson och sin ekonomiska krasch.
Hur står det till världens bästa Michael?
– Det är bra, man får vara glad så länge man är frisk. Det går ingen nöd på mig men jag tänker på min svärmor och svärfar och min mor och äldre bekanta. Jag ska försöka hålla mig undan dem så länge det krävs.
Hur förberedde du dig inför inspelningen av Robinson?
– Jag har alltid haft några extrakilon. ”Man vet aldrig när de kan komma till användning”, har jag tänkt. Jag brukar motionera en del, men inför Robinson hade jag ovanligt mycket att göra på jobbet, så jag la på mig ett par kilon. Dessutom tog jag tag i det här med simningen. Jag har aldrig varit den bästa simmaren, så jag ringde en kompis som är simtränare. ”Visst kan jag lära dig några knep”, sa han. Och så satte vi igång. Redan efter ett par veckor visade jag fina resultat.
Vad var värst på Robinson-ön: nattkylan, matbristen eller stanken av skitiga människor?
– Kylan. Vissa nätter var det riktigt kyligt. Som tur var hade jag ätit upp mig. Jag hade ett inre skydd, (skratt).
Grillade du någon strandråtta?
– Tyvärr inte. Däremot fanns det många krabbor på ön. Man fick lära sig en speciell fångteknik. Krabborna sprang fort på stranden. Man gav dem ett piskrapp med en pinne, då lugnade de ner sig. Ibland saknar jag smaken av nygrillad krabba!
Vad saknade du mest – hemifrån?
– Familjen så klart. För att inte bli tokig av längtan försökte jag att inte tänka på dem hela tiden utan bara när solen gick ner. Mat saknade jag också, så klart. I lag syd pratades det mat hela tiden. Det var mat, mat, mat. Vi kunde verkligen grotta ner oss i prat om nystekta köttbullar med gräddsås. Man var alltid tokhungrig när man gick och la sig.
Kändes ältandet som ett självplågeri?
– Det kan man lugnt säga.
Vilken deltagare kom du bäst överens med?
– Fabian. Vi blev bästisar. Josefina gillade jag också. Och så Katarina, Cruise och Raymond, förstås!
Fick du något psykbryt som kameragänget missade?
– Så här är det. Jag är rätt konflikträdd. Jag gav mig aldrig in i andras konflikter. När jag kände att det börja bubbla så gick jag ut i skogen och bar hem ved. Så jag var aldrig riktigt arg, jag skrek och gormade aldrig. Den biten skötte mina kompisar så bra, (skratt).
Vad vägde du när du kom fram till ön?
– 115.
Var du ett benrangel vid hemkomsten?
– Nej, däremot hade jag tappat en del kilon.
Hur kommer det sig att du hamnat på Åland – mittemellan Sverige och Finland?
– Jag är född och uppvuxen på Åland, men är man kock så vill man i regel ut i stora världen. Jag tog mitt pick och pack och flyttade till Göteborg. Där jobbade jag nästan i tio år på olika restauranger. Samtidigt var jag med i olika mattävlingar. Jag blev ”året kock” i Finland 1997 och ”årets kock” i Sverige år 2000. I den sistnämnda tävlingen tävlade Mat-Tina. Jag vann över henne.
Grät hon en skvätt då?
– Nej, och jag har aldrig sett henne gråta, (skratt). Hon är alltid glad.
Det bor bara 30 000 personer på Åland. Hur många personer bor det på Robinsonön?
– Inga vad jag såg. Vi fick gå hur långt som helst på stranden. Man stötte aldrig på några öbor.
På Åland har du tre restauranger och i Finland har du en hel restaurangkedja. Vad sätter Coronaviruset för spår i din ekonomi?
– Det slår fruktansvärt hårt. Allt är avbokat här på Åland. Just nu försöker vi se vad vi kan rädda kvar. Vi försöker få till ett så mjukt fall som möjligt. Det är klart att det känns rätt surt. Man har byggt upp verksamheten under många år. Plötsligt faller allt på grund av ett virus. Det är tråkigt, men så länge man får behålla sin hälsa så löser sig allt annat.
Hur gick det till när du fann din bättre hälft?
– Hon är också från Åland. Vi umgicks när vi var yngre – i moppeåldern. När jag stack till Göteborg så stack hon till USA. På nyårsafton 1997 ringde jag henne och bekände min kärlek. Efter en tid flyttade hon till mig i Göteborg. Hon gjorde det inte för kärlekens skull utan för att hon behövde någonstans att bo. Hon skulle nämligen utbilda sig till lärare där.
Har ni det bra ihop?
– Ja, väldigt. Vi är fortfarande nykära. Vi jobbar mycket på olika håll. När vi väl ses så känns det som att det gått flera år.
Var du nykter när du friade till henne?
– Halvnykter. Jag är ju en feg konfliktkille.
Vad har du gjort för att förtjäna henne?
– Jag vet inte om jag förtjänar henne, men jag försöker att vara ärlig. Det har jag varit från dag ett. Redan då sa jag att jag inte bara gillar henne utan också mitt jobb. ”Jobbet kommer vara en stor del av mitt liv”. Där och då hade hon möjlighet att välja bort mig. Det är fint att hon orkat med mig, (skratt).
Vem är bäst bilförare: du eller Jenny?
– Vi slåss om ratten, vi tycker båda om att köra bil. Jag kör för fort. Hon kör under kontroll. Hon slår mig rejält när det gäller att fickparkera. Det är tydligt när jag parkerar i Stockholm. Halva bilen står uppe på trottoaren. Tur att man har åländsk registreringsskylt. ”Åh, det är därför”, tänker folk…
Vad är det mest dramatiska du varit med om?
– När min far Börje tog livet av sig för fem år sedan. Det var hemskt och det kom som en kalldusch.
Märkte du att han mådde fruktansvärt dåligt?
– Nej, det har jag förstått i efterhand. Nu har jag större kunskap om psykisk ohälsa.
Är du fortfarande akut ledsen?
– Inte akut men jag kommer alltid vara ledsen. Man kommer aldrig över en sådan här sak. Man måste lära sig att leva med det.
Hur var du som liten grabb?
– Jag var ett vilt ADHD-barn, men jag fick aldrig några bokstäver på mig. Barn fick sällan det på den tiden. Jag satt aldrig still, jag var på alla ställen förutom där jag skulle vara.
Vad är din största last?
– Kaffe. Jag snuddar säkert vid 30 koppar om dagen! Jag dricker kaffe som andra dricker vatten.
Det är trots allt bättre med 30 koppar kaffe än 30 glasrödvin, eler hur?
– Ja, verkligen. Det skulle slå hårt!
Vem är familjens sopgubbe?
– Det är nog jag och min arvinge Anton.
Har du ett hagelgevär under sängen?
– Nej, men nattetid två hundar. Det är deras sovplats…
Slutligen Michael, vad skulle du välja: vakna varje morgon av att Ullared-Morgan slår på en trumma utanför ditt sovrumsfönster, snubbla över Anna Anka när hon gör situps på Bjurvägen i Flen eller sitta och peta i näsan under en tebjudning hemma hos Victoria och Daniel?
– (Skratt). Jag gillar musik. Ullared-Morgan får gärna komma hit och trumma. Vet du förresten om han är musikalisk?
◼️ ◼️ ◼️
Vem är Michael Björklund?
Ålder: 44.
Jobbar som: Kock.
Bor: Åland.
Familj: Hustrun Jenny, 43, barnen Anton, 17, Agnes, 14.
Stjärntecken: Oxe.
God egenskap: Snäll.
Dålig egenskap: Lovar kanske lite för mycket – fast jag inte har tid.
Gillar: Bastubad.
Ogillar: Orättvisor.
Borde: Bygga en ny bastu.
Framtidsplaner: Börja om på ny kula efter Coronakrisen!