Roger Pontare akut till sjukhus – kan inte leva normalt: ”För jäkligt”

Efter reklamen: Wiktoria Johansson om Diggiloo-turnén – artisten hon kommit närmast

Hur står det till Roger Pontare?

– Jo, tackar som frågar. Det är riktigt bra!

Visst är du vaken med tuppen?

– På vintern sover jag gärna länge om jag har möjlighet att göra det, men på sommaren är gryningen så sanslöst mäktig. Då kan jag till och med vara vaken före tuppen! Jag är en observatör av livet skulle jag vilja säga...

Förtär du din frukost i en hammock i trädgården?

– Det är jättejobbigt att sitta och skvalpa omkring med en gröttallrik i en hammock. Bättre med ett fast underlag – ett bord i trädgården eller något sådant där, gärna under en parasoll!

Sedan några år tillbaka huserar Elisabeth och du i Hedvigsfors i Hälsingland. Visst bor ni mitt ute i skogen?

– Inte riktigt. Vi bor ganska undanskymt i byn. Har väldigt mycket skog runtomkring.

Har du orsakat gräsbrand eller något annat olämpligt där du bor?

– Inte här, men när vi bodde utanför Duved. Jag skulle bränna upp en del grejer. Problemet var att vinden låg fel håll. Elden spred sig ordentligt snabbt mot skogen. Jag hade inga verktyg eller framtaget vatten. Det blev panik, jag sprang omkring med en stor gran och försökte dämpa elden när den drog iväg. Det var svettigt ett tag innan jag fick bukt på elden.

Vilket ställe som Elisabeth och du bott på har utmärkt sig mest från de övriga?

– Vi har alltid valt platser där det funnits någon form av sinnesro. Inte ”för nära”. Man vill ha sin egen fristad. En höjdpunkt i vårt flyttande var Alnö Herrgård i Örnsköldsvik. Stor mark. Flera hektar. Bakstuga. Jätteladugård. Alltsammans bara några minuter utanför Ö-viks centrum.

Visst är du född och uppvuxen i Lappland?

– Jag är född i Lycksele men uppväxt i Bockträsk med morfar och mormor.

Var du en söt liten bebis när du kom till världen?

– Absolut, jag var ett praktexemplar, (skratt).

Vad hette ditt första husdjur?

– Alltså, det fanns flera stycken. Jag växte upp på en bondgård, ett traditionellt jordbruk från 50-talet. Kossorna hade rätt vanliga namn. Du vet, Beda, Alma och Rosa.

Så ser Roger Pontare ut idag

Förr om åren hade du rosafärgad tuppkam. Hur ser du ut upptill, numera?

– Som en övervintrad hippe. Ganska långt hår, faktiskt. Det har varit lite hit och dit med frisyr under årens lopp. När jag var med i Jesus Christ Superstar så hade jag rött skägg och långt hår. Åt hippiehållet, alltså.

Har du skivstång i vardagsrummet?

– Nej, men vikter med handtag på.

Visst skulle du med lätthet kunna brotta ner Mikael Persbrandt?

– Ja, jag tror nog det. Han skulle nog få det jobbigt, faktiskt.

Visst sover du med pilbåge under sängen?

– Nej, pilbågen står lutad mot väggen och väntar på att få motionera. Jag brukar skjuta en del mot bodväggen. Det är ganska trevligt och avkopplande. Sedan har jag en slangbella också!

Hur ofta pussar du Elisabeth?

– Ja, hörru du... Jag är inte så jätteförtjust i att pussas överhuvudtaget.

Du är mer för att grovhångla, va?

– Puss på kinden kan jag absolut ge – med benäget tillstånd. Man kan ju inte bara gå på och pussas hur som helst, man måste ju känna in det där lite…

Blir det en puss om dagen?

– Nej, huvaligen! Det kan nog dröja en vecka. Det beror lite på vad som händer i det dagliga livet.

Vilket har varit ditt härligaste år hittills?

– Det var mycket som hände innan 1994 och Melodifestivalen, men jag tycker ändå att mötet med Marie Bergman och Stjärnorna var oslagbart. Hela livet vände.

Ditt grönjävligaste år, då?

– Det är väl alltid det där med sjukdomar… Jag tänker på mina svullna ögon som var ett jätteproblem i flera år. Det började för fyra, fem år sedan, men nu har det bara försvunnit. Sedan har jag en annan åkomma som också är rätt grönjävlig. För några år sedan råkade jag ut för covid. Jag blev hämtad med ambulans och fick fara in till sjukhuset. Läkarna trodde att jag hade fått en stroke. Prover togs. Huvudet röntgades två gånger. Det visade sig att balansnerven var inflammerad.

Hur påverkar det här din vardag?

– Det är lite svårt att leva som vanligt. Även artistiskt. När man jobbar i en ensemble, till exempel, så ska man ju förflytta sig över golvet – och det kan vara lite dans. Det går inte, det är för jäkligt. Jag känner mig begränsad och får ta det lugnt. Jag försöker göra det jag mår bra av. Sjunga ut är en sådan sak. Sången är läkande.

Ska Elisabeth och du åka ut i stora vida världen snart?

– Kanske. Vi har varit i Mongoliet, Neapel och Indien. Vi har gjort några sådana där resor. Man får väl se, plötsligt kanske det blixtrar till!

FOTO: Pontus Orre/Aftonbladet/TT, SVT