Roger Pontares kärlekslycka – fallit handlöst för Elisabeth: ”Alltid stöttat mig!”

Efter reklamen: Mello-aktuella Adrian Macéus testas på sina kunskaper – sanslösa missen

Hur står det till Roger Pontare?

– Man får väl säga att det är precis som vanligt. Jag tycker om att leva!

Vad ser du framför dig i detta nu?

– Jag ser en väldigt romantisk kvinna. Elisabeth och jag är på besök uppe i Ammernäs. Du vet, Sorsele. Västerbotten. Vi har fjäll runtomkring oss. Det är en vinterbild utan dess like, det är makalöst!

Vad ser du i dina omgivningar när du är hemma i Hälsingland, då?

– Där är det ungefär samma stämning. Huset ligger inbäddat i skog. Kuperad terräng. Mycket berg runtomkring. Inga fjäll. Mer skog med mycket skog på. Det är väldigt lätt att se norrsken. Ibland är himlen stjärnklar.

Visst är vintern din årstid? Jag menar, plattan Mitt vinterland var ju en storsäljare…

– Ja, men jag tycker lika bra om senhösten när man kan börja mata fåglarna och vintern är i antågande.

Vilken Pontare-album är du stoltast över?

– Det är väldigt svårt att svara på den frågan, faktiskt, men i Vargens spår finns det en speciell stämning och texter som tål att lyssnas på.

Roger Pontare blev svårt mobbad

När du var 42 år slog du igenom med dunder och brak med låten Stjärnorna. Sammanhanget var Melodifestivalen. Årtalet var 1994. Hur var det att gå från okänd till känd?

– Till nästan hundra procent var det fantastiskt roligt. Jag ville ju det här sedan långt tillbaka i tiden. Melodifestivalen blev ett helt nytt epos. I samma veva gick jag igenom en transformation ifråga om hur jag skulle vara på scenen. På något vis blev det en helt ny Roger – på gott och ont. Det blev enorma rubriker. Marie Bergman och jag såg inte ut som ett vanligt Mello-par. Jag bytte helt rekvisita.

Visst växte du upp i Bockträsk, den lilla byn i södra Lappland?

– Ja, det var min uppväxttid från att jag var två år. Jag växte upp med morfar och mormor. Min mor var väldigt ung när hon fick mig, så hon behövde tid att stabilisera sig. Tiden i Bockträsk var fantastisk. Morfar och mormor gav mig mycket som jag har med mig än idag.

Sedan flyttade du hem till mamma?

– Ja, när jag var sju år och började första klass i Slagnäs. Efter det gick jag högstadiet i Arjeplog.

Var det en fin tid i ditt liv?

– Nej, det var det inte. Jag råkade ut för väldigt mycket mobbning. Jag var väldigt liten. Lätt att hoppa på om man säger så. Trycket var oftast väldigt stort.

Slog du tillbaka?

– En och annan kunde man kanske pracka på, vilket också hände, men när det är fler som går ihop så går det liksom inte… Det får en sådan stor psykologisk påverkan. På den tiden var det ingen som brydde sig. Lärarna sa inget. Föräldrarna sa inget. Ingen brydde sig. Det var en tuff tid, men när jag hamnade i högstadiet blev det en väldigt skillnad. Då började jag spela i ett lokalt band som var väldigt bra. Man fick en helt annan status.

Vad känner du när du tänker på din barndoms plågoandar?

– En sorg. För deras skull. Tänk att ha det behovet – att behöva trycka ner andra. Förmodligen handlar det om sargade personer. Några har jag stött på i vuxen ålder. Ingen har vågat prata med mig.

Roger om lyckan med frun Elisabeth Pontare

Hur länge har Elisabeth och du kilat stadigt?

– Sedan 1976.

Vad gör Elisabeth till kvinnan i ditt liv?

– Ända sedan vi träffades har hon stöttat mig. Det har varit många små vägar, hit och dit, i mitt artisteri. När det blåst och jag blivit ifrågasatt har hon stått vid min sida. När andra frågat vad det är som gör att jag vill se ut så här, och sagt att det är något fel någonstans, har hon stöttat mig i min brinnande längtan att vara den jag är. Det är sådant som är viktigt och bygger kärlek.

Är det lantlig stuk på ert hem?

– Nej, det är det inte. Det är ganska mycket abstrakta grejer i vårt hem. Hon har skapat ett fantastiskt hem. Jag har tillfört mina nycker ifråga om inredning. Där kompletterar vi varandra väldigt bra.

Är det sant som ryktet säger att du är förtjust i pilbågar, slangbellor och råttfällor?

– Jag gillar uråldriga vapen. Jag köpte en väldigt fin pilbåge när jag var i Mongoliet för några år sedan. Den är fruktansvärt kraftfull. Det är kul att skjuta på skoj mot en ladugårdsvägg. Det känns härligt att känna sig lite vild, (skratt). Slangbellor är också roliga. Pojken i en träder fram…

Råttfällor, då?

– Egentligen tycker jag inte om att ha ihjäl någon form av djur, men råttor måste ju hållas korta. Det finns alla möjliga råttfällor. Ska man ta kål på en råtta så ska det inte behövas plågor. Nya fällor är i plast. Det är mycket bättre med gamla hederliga fällor.

Vilka djur har du sett i ditt närområde?

– Lodjur finns. Vargspår har vi sett. Björn har vi sett. Sedan är det mycket andra djur. Rådjur. Räv. Grävling. Fågelfaunan är enorm!

Vad är din senaste gubbvarning?

– Jag snyter mig mycket. Gubbsnuva, heter det väl? (Skratt).

Vem borde spela dig i filmen om ditt liv?

– Henrik Dorsin. Han är en helt fantastisk estradör.

Slutligen Roger, vilken är den bästa stunden på din dag?

– Den bästa stunden är då jag känner att jag har jobbat ganska hårt med kroppen. Det kan vara vedhuggning, det kan vara snöskottning, det kan vara vad som helst som är fysiskt krävande. Detta ger ett välbefinnande utan dess like. Det är som att kroppen säger att ”nu har du varit duktig!”

FOTO: TT