Så gick det sen – för barnen i Wild Kids 2007

Efter reklamen: Allt du vill veta om Musikhjälpen 2020

”När Wild Kids var som mest populärt i SVT sändes det 20:00 på SVT 1 och leddes av Ola Lindholm. Hänt har pratat med barnen som var med i den sista stora, numera klassiska säsongen som spelades in strax utanför Kolmården en sommar 2006 och som kröntes med en final som en hel generation fortfarande pratar om.

Namn: Frida Farstad Eriksson.

Ålder: 25 år.

Bor: I Dallas, USA.

Namn: Frida Farstad Eriksson.

Familj: Sambon Ciana, mamma Björg, pappa Lennart, systrarna Sophia och Jessica samt bröderna Eric och Alexius.

Gör: Hälsocoach och idrottspsykologisk rådgivare.

Lag: Lejonen.

Hej Frida! Vad har du gjort sedan du var med i “Wild kids”?

– Året jag var med i Wild kids var det mycket som hände generellt. Några månader efter inspelningen åkte jag med mamma till USA där hon har gått på college. Då formades en av mina allra största drömmar – att åka och spela collegefotboll och plugga i USA. För jag har alltid älskat fotboll och visste redan då att det var ganska svårt att spela fotboll på en hög nivå och plugga samtidigt i Sverige. Jag lirade för AIK i Flickallsvenskan och Damjuniorerna fram till studenten, direkt efter det åkte jag till college och det var verkligen en dream come true! De fyra åren var helt fantastiska, jag studerade psykologi och sociologi samtidigt som jag spelade collegefotboll i division 1. Sedan tog jag en master i “sport and exercise psychology” och nu är jag en “mental performance consultant”, en idrottspsykologisk rådgivare, här i Dallas.

Wow! Visst hade du en fotboll som personlig sak i Wild kids också?

– Det där är faktiskt en grej jag har tänkt tillbaka på! Jag kände mig som en idiot, varför tog jag med en fotboll som gick sönder dag två när jag kunde ta med typ en fällkniv eller någonting som faktiskt var bra?

Du har träffat kärleken i USA också?

– Ja, jag bor ihop med min flickvän, vi pluggade samma masterprogram i Minnesota så vi har varit ihop i lite mer än ett år. Jag började förstå att jag var gay när jag började i gymnasiet, men det tog ett tag innan jag accepterade det själv, så jag kom ut först sista året på gymnasiet. Nu lever jag väldigt öppet och det är något jag är väldigt stolt över.

Blir du fortfarande igenkänd?

– Inte riktigt på samma sätt som förut, men det händer fortfarande. När jag hänger med vänner och deras vänner och så säger någon att “vänta, jag känner igen dig”. Då säger jag att jag var med i Wild kids och de blir helt chockade, haha!

Om du tänker tillbaka till när du var med, hur var det tycker du?

– Jag älskade det, det var så roligt! Det är ganska komiskt när jag tänker tillbaka på det för jag hade aldrig lyckats sova hemifrån innan jag var med i Wild kids. Men då sov jag hemifrån i fem veckor och mådde så himla bra, det var inga problem överhuvudtaget för jag hade så roligt med alla som var där!

Vad är ditt starkaste minne från inspelningen?

– Det är så många, men en grej som ofta kommer på tal är när våra föräldrar tävlade åt oss i en tävling och när de vann fick de välja mellan antingen en ny bil eller att träffa oss. Det var Björnarna som vann och deras föräldrar valde bilen, men bara för att de visste att de skulle få träffa oss ändå. Vi barn visste ju inte det först så det blev väldigt dramatiskt ett tag, men vi fick ju träffa dem och käka tårta ändå tillslut, så det gick bra! Det var en del drama om det i tidningarna då och folk jag berättar det för blir helt chockade över att det fanns en sådan tävling, men jag tycker att det var en rolig grej, haha!

Du och Gustav var ett par i programmet, hur länge höll det?

– Ett litet tag, kanske ett halvår. Men vi var fortfarande bra vänner efter det så jag åkte ner och hälsade på honom under ett påsklov och hade det trevligt med hans familj.

Hur var det för dig att bli igenkänd som barn?

– Det var en väldigt intressant upplevelse faktiskt. Det spelades in under sommaren 2006 och började inte sändas förrän våren 2007 så jag var inte riktigt beredd sedan när folk började känna igen mig, då kändes det helt absurt. Folk stannade och pratade med en, man var verkligen en liten minikändis som litet barn. Jag minns en gång när jag var på en fotbollsturnering någonstans i Stockholm, det var min födelsedag och vi skulle käka tårta i ett klassrum. Några andra från Wild kids var där också för att fira mig. Det var glasfönster i dörren så vi kunde se hur hela hallen utanför var smockfull med folk som försökte ta bilder och ville ha autografer, det var värsta pådraget. Så var det typ hela tiden då. Folk kände igen en vart man än gick, speciellt under en treårsperiod, då var det jättemycket folk som kände igen en. Sedan slappnade det av lite men jag får fortfarande folk som skriver till mig, folk som inte ens var födda när det gick på tv. Jag förstår inte hur de har hittat vår säsong, haha!

Namn: Arvid “Sparven” Eiranson.

Ålder: 26 år.

Bor: I Köpenhamn.

Familj: “Flickvännen Pippa, bror, mor och far.”

Gör: “Utvecklar framtidens ledare och käkar pølse.”

Lag: Björnarna.

Hej Arvid! Vad gör du nuförtiden?

– Till att börja med så bor jag i Köpenhamn sedan flera år och trivs väldigt bra här, så jag kommer nog inte tillbaka till Sverige på många år. På somrarna så bor jag i min van och åker runt och vågsurfar och kitesurfar, dels i Danmark, men framförallt i Spanien, Frankrike och Portugal. Annars jobbar jag bland annat med organisationen Future Leaders här i Köpenhamn, som handlar om ledarskapsutbildning, självutveckling och att ta fram en ny generation av ledare som kan lösa alla de problemen som vi har framför oss med miljö, fattigdom, hunger och allt sånt.

Vad har du gjort mer sedan du tog studenten?

– Apropå Wild kids så blev det ganska mycket “wild” över mig. Jag bodde i Åre i ett eller två år och gjorde mycket äventyr, som paragliding, skidåkning, isklättring, rafting och sådant. Så jag har ju fortfarande mycket äventyrslust och det kan ju vara tack vare Wild kids. Sedan har jag varit kitesurflärare och även vulkanguide i Nicaragua. I samma veva reste jag runt lite i Costa Rica, Panama och framförallt Colombia också. Det har varit många år med äventyr och resor, men nu när jag bor i Köpenhamn har jag civiliserat mig litegrann. Jag har pluggat på Copenhagen Business School och är involverad i projekt som jobbar mycket för sustainability och ledarskap. Jag jobbar fortfarande med människor men inte ute i naturen.

Vad spännande!

– På något vis handlar det om om att jag vill göra något fint för världen, när jag ska arbeta så vill jag göra det för att det känns meningsfullt. Därför känns det viktigt att jobba med att utveckla människor så att de i sin tur kan göra gott i världen.

Blir du fortfarande igenkänd?

– Det är inte så att folk kommer fram till mig och säger “Det är du som är Sparven”, men om jag träffar nytt folk så vill mina vänner alltid presentera mig som Sparven från Wild kids och då känner varenda en igen mig om de är födda mellan 1993 och 1997. Då blir det alltid ett 20 minuter långt snack där de ska fråga hur det var och “åkte ni verkligen till Afrika eller var ni i en studio?”.

Har du kontakt med någon av de andra fortfarande?

– Jag har sprungit in i Noa, det var helt otroligt faktiskt. Vi båda råkade vara på samma Håkan Hellström-konsert på Ullevi för typ tre år sedan när han slog publikrekord. Det var 70 000 som var där, ändå hamnade just vi precis bredvid varandra ganska långt fram. Vi märkte det inte under själva spelningen men när det var slut så stod vi kvar där båda två med tårar i ögonen och kände igen varandra direkt. Då blev det mycket kramar och kärlek. Det var helt magiskt, ett väldigt kärt återseende efter tio år.

Men wow, vilken grej!

– Jag var med i ett avsnitt på Willes Youtubekanal Random Making Movies när han och hans polare gjorde en grej på Wild kids förra året också, men annars har det inte varit nått. Det kanske är dags för en återträff snart!

Om du tänker tillbaka till när du var med i, hur var det tycker du?

– Upplevelsen i sig var helt otrolig, det går nog inte att förstå för någon som inte var med, att som elvaåring bli inslängd i det där enorma äventyret som hundratals människor har jobbat hårt för att få ihop på bästa sätt. Vi var där i fem veckor och det är en lång tid för ett barn i den åldern, det var ju det största man hade gjort såklart. Men den största resan började väl egentligen när man kom hem från Kolmården där det spelades in, när man blev en igenkänd figur hos folk i klassen och på skolan. Att sedan komma till Stockholm och bli igenkänd där också var helt overkligt, men kul.

Vad är ditt starkaste minne från inspelningarna?

– Det är klart att finalen är det starkaste minnet, den var helt otroligt jävla dramatisk! Där är det inte vi som lag som vinner utan det är Wille som ställer till med en jävla show, big up till honom säger jag bara! Vi hade inte vunnit utan honom och jag tror inte att han själv ens fattar vad han gjorde där och då, men det var helt brutalt.

Verkligen!

– Jag minns sekunderna innan kameran gick igång på finalen också, hur Ola sa “Jag vill att ni ska veta att det här är den bästa, häftigaste produktion jag någonsin har jobbat med. Ni är helt fantastiska, det här är bland det största jag har gjort i mitt liv”. Då blev vi ännu mer taggade. Ola var lite av en pappa för oss alla, han är en fantastisk människa, väldigt kärleksfull och snäll. Han var ännu mysigare och bättre och finare när kamerorna var avstängda. All kärlek till honom!

Namn: Rebecka Björk Nygren.

Ålder: 26 år.

Bor: I Stockholm.

Familj: Sambon Mikael.

Gör: Har pausat i resandet och jobbar tillfälligt i matbutik.

Lag: Lejonen.

Hej Rebecka! Vad gör du idag?

– Jag har varit utomlands sedan jag tog studenten 2013 och kom tillbaka till Sverige i april på grund av corona. Då fick jag snabbt jobb på Willys vilket är jättebra men samtidigt bara en tillfällig grej. Det är jätteovant att vara tillbaka, det är min första vinter här i Sverige på jättelänge. Det är så mörkt, jag har lite svårt att anpassa mig, men det är ändå lite häftigt att vara tillbaka. Att bara vara här, få en lön varje månad och ha varmvatten tycker jag är toppen, jag har inte haft sådan lyx på jättelänge. Det är tråkigt men så himla bekvämt. Jag träffade en kille när jag kom tillbaka också och blev jättekär så för tillfället är jag lite fast här.

Vad hittade du på utomlands?

– Först drog jag till Mexiko när jag var 18 och utbildade mig till dykinstruktör, sedan åkte jag till Thailand och fortsatte jobba som dykinstruktör där. Därefter var jag manager för en dykskola i Indonesien för att sedan åka tillbaka till Mexiko där jag utbildade mig till yogalärare i Tulum och jobbade med det. Det är där jag har bott de senaste fyra åren, det är väldigt mycket yoga i Tulum. Jag bodde på Ibiza i ett år också.

Blir du fortfarande igenkänd? Det kanske är svårt att svara på eftersom du inte har varit i Sverige på så länge.

– Jag har faktiskt blivit igenkänd även i Mexiko av svenskar. Det är faktiskt helt sjukt att man fortfarande blir igenkänd, det var ju så många år sedan. Jag menar, jag är ju 26 nu och var 11 år när jag var med i Wild kids. Det är ju roligt men lite sjukt.

Har du kontakt med någon av de andra fortfarande?

– När William gjorde en Youtubeserie om Wild kids med Random making movies förra året så bodde jag på Ibiza, de betalade en flygbiljett åt mig så att jag kunde flyga hem till Sverige och vara med i ett avsnitt. Sedan har man ju alla på sociala medier.

Ni var ju otroligt gulliga tillsammans i Wild kids!

– Jag var störtkär! Att vi var i motståndarlagen ökade spänningen också. Vi fick egentligen inte ses så vi var tvungna att springa runt i skogen och försöka lura filmteamet så att vi kunde rymma iväg för att ses i smyg och sådant.

Hur var det att ses igen efter alla år?

– Det var jättekul, även om vi har åldrats och är vuxna nu så tycker jag att han känns precis likadan. Vi sprang faktiskt in i varandra på en strandfest i Thailand 2014 också, jätteotippat! Det är jättekul att träffa alla som har varit med för det är ingen annan som riktigt förstår det vi gick igenom, så det är väldigt häftigt. Vi har en speciell anknytning tack vare det vi var med om tillsammans.

Om du tänker tillbaka till när du var med i Wild kids, hur var det tycker du?

– Nu är jag ju vuxen och har gjort jättemycket saker sedan dess, men då var det ju det största som kunde ha hänt. Jag älskade varje minut av att vara där. Jag hade ingen hemlängtan, jag kände att mitt lag var min familj och att vårt hus i skogen var mitt nya hem. Jag tyckte det var otroligt jobbigt att åka hem när äventyret var över. Det var jättesvårt att helt plötsligt komma hem till verkliga livet och bara sitta hemma i en vanlig lägenhet och inte ha uppmärksamhet 24/7 från kameror. Det var väldigt svårt att anpassa sig tillbaka till vanligheten och att inte kunna berätta för sina vänner vad man hade varit med om innan det hade sänts. Man blev nog lite deppig för man var ju ganska ung och det var ganska svårt att hantera allt det.

Vad är ditt starkaste minne från Wild kids?

– Jag kollar inte tillbaka på avsnitten för jag blir så emotionell, det är verkligen något som inte är helt bearbetat. Jag var lite tvungen att ta avstånd från Wild kids åren efter för det var något jag var lite för ung för att bearbeta. Att få uppleva den grejen och sedan behöva släppa det var väldigt jobbigt för mig. Men jag kommer ihåg första tävlingen som vi lejonen vann, det var stort.

Det blev en del skriverier om tävlingen Dödshjulet som du vann?

– Ja, jag kommer ihåg att det skrevs om det i Expressen och Svenska dagbladet. Jag tror Kristdemokraterna ville anmäla SVT också för de tyckte att det var tortyr. Vi fick gå runt i ett hjul med tyngder knutna runt fötterna så det var jättesvårt att gå. Det var väldigt tungt och repen skar in i vristerna, alla gick tills de stupade. Jag var så himla tävlingsinriktad så jag tänkte att jag går tills jag dör och det gjorde jag också, jag gick två timmar och trettio minuter och vann, för det var det enda alternativet. Det blev jätteskavsår runt anklarna så vi fick åka in till doktorn och lägga om såren. Jag har fortfarande kvar ärr från det. Men jag tror inte att det var meningen att det skulle bli så från produktionens sida, alla som jobbade där var fantastiska, de kändes som ens extraföräldrar.

Hur var det för dig att bli igenkänd som barn?

– Det var jätteroligt men det var väldigt svårt att växa upp i det, för man blev igenkänd och sammankopplad med den som folk såg på tv. Jag fick väldigt mycket kritik på nätet om jag sminkade mig till exempel, men jag var ju 12 år när programmet började sändas och åren efter är man ju verkligen i en slags utvecklingsfas. Det skrevs långa trådar om mig på Flashback, om hur jag såg ut, vad jag gjorde och inte. Jag hade en blogg med 100 000 läsare 2008, men jag var tvungen att stänga ner den och mina sociala medier i typ tre år för att det blev för mycket. Det är många som har skrivit väldigt mycket fina saker också, men ibland väger ju det dåliga lite tyngre.

Namn: William Forslund.

Ålder: 25 år.

Bor: I Stockholm.

Civilstånd: SINGEL. “Jag är nybliven singel så skriv gärna det i caps.”

Familj: Mamma, pappa, en storasyster och en lillasyster.

Gör: Driver podcasten “Alla goda ting är tre” och är frilansfotograf.

Lag: Björnarna.

Hej William! Vad gör du nuförtiden?

– I nästan tio års tid drev jag youtubekanalen Random making movies med mina polare och det slutade vi med för kanske ett halvår sedan. Jag tror vi hade den bästa månaden i RMM:s historia då så vi slutade på topp, det kändes bra. Nu håller vi på med vår podcast Alla goda ting är tre, det är superkul. Den går jättebra, sist jag kollade låg vi på topp 20 tror jag.

Om du skulle ranka de mest speciella sakerna du upplevt med RMM, vilka är i topp 5?

– Det måste vara Tjernobyl, sedan har vi bestigit Kebnekaise och Norges högsta berg. Att vinna Kristallen var jävligt häftigt också. Femte grejen måste vara någon resa vi gjort, för vi reste ändå ganska mycket. Friheten att kunna göra det och ändå få betalt av sitt företag är ju dunder.

Blir du fortfarande igenkänd av folk som har sett dig i Wild kids?

– Nu är det mer RMM som jag blir igenkänd för men det händer än idag att någon känner igen mig från bara Wild kids också!

Har du kontakt med någon av de andra fortfarande?

– Vi gjorde en grej på vår Youtubekanal förra året där vi satt och kollade på alla Wild kids-avsnitten från vår säsong. Då var Rebecka och Arvid med i varsitt avsnitt och Ola bjöd vi in två gånger. Vi snackade med Gurra på Facetime i samband med ett av avsnitten också!

Hur var det att träffa dem efter så många år?

– Det var superroligt. Särskilt att träffa Ola, jävla legend alltså. Han är en fin människa.

Och hur var det att träffa Rebecka, ni var väl ett par i programmet?

– Ja, vi var ju kära och ihop, så det var pirrigt att träffa exet, haha. Det var supermysigt, alla som var med i Wild kids är så fina människor.

Ni fick uppemot en miljon visningar per avsnitt på er Wild kids-serie ser jag!

– Ja, vi var störst på Youtube när det släpptes, det var sjukt, vi var etta på trending nästan varje gång vi släppte avsnitt. Det var lite som att vår kanal startades på nytt, vi fick ännu mer prenumeranter och visningar så det var jätteskoj.

Om du tänker tillbaka till när du var med i Wild kids, hur var det tycker du?

– Det var det bästa jag hade varit med om. Men det var farligt också. Från att ha äventyr nästan varje dag, hänga med kompisar, tävla och vinna priser och sen komma tillbaka till skolan med någon tråkig lärare som sitter och snackar om mytologi med en, det blev ju en jävla omställning, haha!

Vad är ditt starkaste minne?

– Jag fick min första puss där av Rebecka och jag var ju helt i extas, haha! Det kommer jag ihåg väldigt tydligt. Sen att vinna finalen, det kommer jag aldrig glömma. Vilken jävla dunderfinal det var!

Du tog ju hem hela tävlingen på egen hand där i slutet!

– Grejen är att jag gick in med en så jävla bra inställning kommer jag ihåg, för innan det är tävling så förklaras det grundligt hur den ska gå till och då vet jag att jag tänkte “men det här är ju jättelätt, även fast det gör ont är det ju bara att hålla handen stängd så kan du hänga där hur länge som helst”. Så jag kommer ihåg att det inte ens var jobbigt att hänga där, för jag vägrade släppa, det fanns inte med i min världsbild att jag skulle göra det.

Så du kände dig trygg när du gick in i finalen, du var inte orolig eller så?

– Jag minns det inte själv men Ola har berättat för mig att jag kvällen innan finalen grät och sa till crewet att jag ville åka hem. När Ola hade frågat varför så sa jag att det var för att jag var så rädd att jag skulle förstöra för mitt lag, men han peppade mig och fick mig att stanna kvar. Kanske var det då jag gav mig fan på att jag inte skulle förstöra för mitt lag i finalen.

Hur var det att bli igenkänd som barn?

– Ingen av oss fattade hur stort det skulle bli. Det blev verkligen den största säsongen, i princip alla ungar i hela Sverige visste vem man var kändes det som. Jag kommer ihåg när jag var på Gröna Lund när det hade börjat sändas. Jag hade precis åkt Fritt fall och såg plötsligt en riktigt stor folksamling där, jag förstod inte vad som hade hänt men sedan insåg jag att de kollade på mig. När folk sedan började komma fram för att ta bild och få en autograf insåg jag hur stort det hade blivit. Farsan har återberättat att jag inte tyckte om det, att jag tackade nej till alla förfrågningar jag fick.

Varför gjorde du det tror du?

– Det blev nog för mycket, jag ville nog bara vara en unge och ha kul. Jag förstod inte heller varför folk tyckte att det var så jävla coolt att jag hade varit med i Wild kids. Det var kanske dumt av mig att börja med RMM med tanke på att jag inte gillade uppmärksamheten då, för nu känner folk igen mig varje dag när jag går runt, haha!

Namn: Julia Simander.

Ålder: 26 år.

Bor: I Solna, Stockholm.

Familj: Mamma, pappa, storebror och hunden Gillis.

Gör: API och Tech specialist på Bisnode.

Lag: Björnarna.

Hej Julia! Vad gör du idag?

– Jag jobbar som API och tech specialist på ett företag som heter Bisnode i Solna!

Vad har du gjort mer sedan vi såg dig i rutan?

– En vecka efter studenten tog jag mitt pick och pack och flyttade till Storbritannien och bodde där i sex år. Jag har bott i Cambridge, London och sen flyttade jag till Dublin på Irland. Jag började först som servitris på en pizzeria, därefter jobbade jag i en klädbutik i London och sedan hamnade jag på en bank i Dublin, jag trivdes superbra där. Sedan flyttade jag tillbaka till Sverige igen i augusti 2018.

Blir du fortfarande igenkänd?

– Gud ja, jag får fortfarande meddelanden och när jag är ute på krogen kan det komma upp folk och fråga om jag var med i Wild kids. Jag tycker det är helt sjukt, jag förstår inte hur man kan känna igen någon efter så många år, men jag tror att vi hade en sån jävla bra säsong. ”Jag måste bara säga att er säsong är bäst”, är det ofta folk som skriver. Jag tror att vi hade allt – kärlek, drama – allt verkligen.

Har du kontakt med någon av de andra fortfarande?

– Vi har ju en Facebookgrupp där vi skriver någon gång per år. Annars har jag lite sporadisk kontakt med Rebecka, Noa, Frida… och Albin pratade jag med häromdagen. Vi har ju ändå varit med om någonting som många barn inte är med om så vi delar ju ändå en stor grej. Jag kommer ihåg när vi skulle åka hem från inspelningen. Alla vägrade åka hem, vi stod och grät allihopa och sen när vi väl kom hem så var alla nästan lite deprimerade, ville bara hänga med varandra och ingen annan dög. Jag tror inte att andra riktigt förstår det bandet man har till varandra.

Har du någon kontakt med Ola också?

– Absolut! Jag älskar Ola, han är bäst. Han är med i vår Facebookgrupp och skriver ibland, han är underbar. Han brydde sig verkligen om oss, han kom till min skola i Sundsvall och hälsade på efteråt. Han är världens finaste människa.

Om du tänker tillbaka till när du var med i Wild kids, hur var det tycker du?

– Det var ju det bästa som hände, helt fantastiskt och superkul. Jag berättade inte för mina föräldrar att jag hade sökt minns jag, utan jag skrev ett handskrivet brev och postade det själv. Det var ju allt jag ville ha då som barn, jag var en riktig tävlingsmänniska och sportnörd så att hela tiden få tävla, hänga med kompisar och allt sådant var ju drömmen, det passade verkligen 12-åriga mig som handen i handsken. Det är verkligen ett minne för livet.

Vad är ditt starkaste minne från inspelningen?

– Det måste ändå vara finalen, jag gråter fortfarande när jag tittar på den. När Wille hänger där och jag springer först ut i vattnet när vi vinner, den känslan kommer jag aldrig glömma. Vi låg ju under, Lejonen hade tre fördelar mer än oss i finalen; de var en fler än oss, Rebecka hade fått en extra livlina på sin stol för hon vann tävlingen innan och sedan fick de börja, så jag minns att vi i princip förberedde oss på att inte vinna. Vi låg ju under också, men sedan insåg man att “jävlar, nu vänder det fanimej”. När Wille skrek “Jag kommer hålla fast tills jag dör”, då tänkte jag att “nu tar vi fan det här alltså”, det var en sjuk känsla. Den finalen är helt magisk, jag kommer ihåg att tv-teamet också stod och grät när det hände för att det var så jäkla känsloladdat.

Hur var det för dig att bli igenkänd som barn?

– Jag tyckte att det var jättejobbigt verkligen. Det var inte så att jag fick hat, som verkar vara så vanligt att folk får idag, men jag tyckte att det var jättejobbigt att folk kände igen mig. Vart man än gick så var det folk som tisslade och tasslade. Jag gillade inte att bli igenkänd. Just att jag höll på mycket med sport tror jag gjorde det extra jobbigt. Jag höll ju på med fotboll, orientering och ridning och sådant och då när man tävlade kändes det som att fler kollade på en bara för att man hade varit med i Wild kids. Det var jobbigt att stå i centrum, jag hade hellre velat smälta in.

Hur länge höll den uppmärksamheten i sig?

– Jag kommer ihåg att när jag hade studenten och var ute med mina bästa kompisar på krogen så var det en hel del som kom fram och ville snacka om Wild kids. Än idag är det 10-åringar som skriver till mig om programmet och jag bara känner att “men gud, du var ju knappt född när min säsong spelades in”!

Namn: Noa del Castillo.

Ålder: 26 år.

Bor: Majorna, Göteborg.

Civilstånd: Singel.

Gör: Modell och musiker.

Lag: Lejonen.

Hej Noa! Vad gör du idag?

– Jag jobbar som modell på en svensk agentur som heter Modellink, men det är inte så mycket att göra nu på grund av pandemin, så jag passar på att skriva musik!

Gör du mest jobb i Sverige eller utomlands?

– Mest i Sverige men jag gjorde lite modelljobb i Japan förra året också. Jag var där i lite mer än ett halvår men var tvungen att åka hem för jag blev opererad där borta, jag låg på sjukhus i en månad. Jag hade fått blindtarmsinflammation och många säger att det gör så extremt ont att inte går att ta miste på det när du får det, men jag hade inte den smärtan riktigt så det hann sprida sig i magen innan jag kom iväg till sjukhuset. Det var en granne som räddade mig, han knackade på dörren och sa att han var sjuk och behövde åka till sjukhuset och jag sa att det var samma för mig, så han tog med mig till sjukhuset och där däckade jag direkt. Sedan vaknar jag upp och så står grannen och en massa läkare där och sjunger “Happy birthday”, för det var min födelsedag. Det var så fint, jag började fan gråta av lycka. Det sjuka var att grannen inte ens var sjuk, han bara sa det för att inte göra mig obekväm. Han räddade mitt liv, det var det finaste någon har gjort för mig någonsin.

Vad har du gjort mer efter studenten?

– Allt möjligt! Jag har jobbat på SVT och var barnansvarig på inspelningarna av ”Smartare än en femteklassare”, ”Vi i femman” och ”Vem vet mest junior”, sedan har jag jobbat som Lisebergskanin, varit fotoassistent, fotograf och försäljare. Jag har spelat extremt mycket musik också, direkt efter studenten körde jag mycket gatumusik och sjöng Håkan-låtar i Göteborg om somrarna till exempel.

Blir du fortfarande igenkänd?

– Jag är verkligen genuint fascinerad över hur Wild kids fortfarande lever kvar i folks hjärtan. Folk känner fortfarande igen mig när jag går på gatan och jag förstår inte hur de kan minnas, jag själv minns ju knappt hur folk som var med i Wild kids såg ut liksom! Det är helt sjukt, men coolt också såklart! Särskilt på fyllan klättrar alla Wild kids-fans ut ur sina grottor, redo att snacka Wild kids!

Har du kontakt med någon av de andra fortfarande?

– Arvid träffade jag en gång på ett helt sjukt sätt på en Håkan Hellström-konsert. Det var en sjuk känsla att se honom, jag hade inte sett honom på så länge.

Om du tänker tillbaka till när du var med i Wild kids, hur var det tycker du?

– Grejen är att jag alltid har tyckt om rollspel, ända sedan jag var liten har jag kört Drakar och Demoner och sånt, jag tycker det är skitkul. Och Wild kids var som att vara med i ett rollspel fast i verkligheten. Det var som att leka fast med en enorm budget. Världens roligaste lek, den största leken jag haft liksom. Så det var en fantastisk upplevelse.

Du tyckte inte riktigt om att de andra höll på och kärade ner sig i varandra?

– Kärlek var inte min grej då, jag var alldeles för ball, lyssnade på 50 cent och grejer, haha! För mig blev det inte så mycket kärleksdrama förutom en liten grej med Julia där i slutet under skoldiscot då jag var DJ. Alla dansade tryckare och en i produktionen bad mig dansa med Julia, och när jag gjorde det är det klart att jag blev lite nervös liksom. Man var liten, ung och hade inte upplevt så mycket närkontakt med tjejer.

Har du nått extra starkt minne från inspelningen?

– Jag minns att det var jobbigt för mig att inse att jag inte var så ball som jag trodde att jag var när jag var liten. Jag försökte imponera på Rebecka en gång, lyfte upp hantlarna jag hade tagit med mig och frågade om hon kunde göra samma sak. Hon bara tittade på mig, sa “ja” och gjorde det hur enkelt som helst, haha! Jag minns också att jag spelade fotboll med Frida och hon var ju så mycket bättre. Jag minns så tydligt hur de två bara utklassade mig på allt, de var så jäkla grymma. Jag kommer ihåg att det tog hårt på den här lejonhanen som jag trodde att jag var, haha!

Hur var det att bli igenkänd som barn?

– Det var en härlig känsla om jag ska vara helt ärlig, inte jobbigt alls. Jag tycker om att träffa nya människor så när folk kom fram så blev jag bara glad. Jag har fått jättemånga vänner tack vare Wild kids också, för att folk skrev till mig via Bilddagboken på den tiden och sedan så har de liksom varit kvar. Wild kids var ju väldigt stort när det sändes men efter några år så tappade det hypen lite, och det var ju också skönt på sitt sätt, så man fick en liten paus. Och då hade jag ju fortfarande kvar kompisarna som jag hade fått tack vare det. Helt ärligt så var det bara kul att bli igenkänd!

Namn: Ebba Amnehagen.

Ålder: 25 år.

Bor: I Stockholm.

Familj: Sambon Thobias.

Gör: Studerar webbprogrammering på Blekinge Tekniska Högskola.

Lag: Björnarna.

Hej Ebba! Vad gör du idag?

– Idag pluggar jag webbprogrammering på BTH.

Vad har du hittat på mer sen Wild Kids?

– Jag hoppade av efter första året på Kulturama Gymnasium och i samband med det började jag göra en utredning som ledde till att jag blev diagnostiserad med ADHD. Så jag jobbade lite, sedan började jag om gymnasiet på ett specialgymnasium som passade mig bättre. Efter det har jag jobbat på förskola, varit blackjack-dealer, pluggat lite kriminologi och nu pluggar jag alltså webbprogrammering, och det verkar som att jag kommer landa i det, jag har läst 1,5 läsår.

Så du blir klar i vår?

– Ja, det är jättekul, jag har velat göra något kreativt. Första vändan på gymnasiet gick jag Musik och andra Bild & form, och att programmera är ju också väldigt kreativt. Jag håller på att utredas för autism nu också.

Håller du fortfarande på med musik?

– Ja, fast bara hemma. Spelar gitarr, piano, bas, sjunger och så.

Blir du fortfarande igenkänd?

– Nej, ibland hittar folk mitt namn på sociala medier, men jag blir inte igenkänd på stan eller så. Det roligaste tycker jag är att den vanligaste frågan jag fått av alla är vad vi åt för någonting, det är liksom folks första och ständigt återkommande fråga.

Vad brukar du svara då?

– Som det var. Jag tror att vi fick mat men ibland så värmde vi den över elden så att det skulle se ut som att vi var mer självständiga.

Har du kontakt med någon av de andra fortfarande?

– Nej, det har jag inte, men vi har ju varandra på Facebook och så. Och när Wille och hans kompisar gjorde sin Wild kids-grej på Youtube så skrev han o frågade om jag inte kunde skicka in en hälsning. Jag tror att vi hade en eller två återträffar efter programmet och sedan så hängde jag med Ida en del i flera år efteråt. Vi blev vänner och hade kul ihop. Jag åkte och hälsade på henne i Norrtälje ett par gånger med jämna mellanrum. Sedan så blev ju jag och Niklas tillsammans, jag tror att det var i Afrika som vi bestämde att vi var ihop.

Hur länge höll du och Niklas?

– Det höll nog i något år eller två, fast vi träffades typ bara tre gånger, han bodde i Sundsvall så jag var där uppe någon gång och hälsade på. Han och hans familj bodde på Malta över en sommar minns jag och då åkte jag dit och var där med dem i en vecka. Det var jättemysigt.

Om du tänker tillbaka till när du var med i Wild kids, hur var det tycker du?

– Det var ju lite overkligt kan man säga, det kändes som att vara med i en film. Det var så himla långt ifrån vardagen. Och väldigt givande tänker jag, man byggde ganska mycket karaktär. Och så väldigt kul såklart.

Vad är ditt starkaste minne därifrån?

– Att uppleva Afrika var en jättestor grej. Det var så himla häftigt. Det byggde ens världsbild så himla mycket, dels att vara i ett annat land med en så annorlunda kultur, men också att se alla djuren som man annars mest hade sett på Discovery channel. Att ha det framför sig, det blir så mycket verkligare på något sätt än att bara föreställa sig det som man ser på tv eller bilder. Det är så svårt att sätta ord på.

Hur var det att bli igenkänd som barn?

– Jag tyckte det var roligt, men också lite jobbigt. Jag tror att jag var ganska självmedveten. Det var många som gick i ens skola som tyckte att det var lite roligt att vara lite retsamma med vissa grejer och då blev man ju supermedveten och tyckte att det var väldigt jobbigt och så. Men jag tyckte också att det var ganska kul. Min bästa kompis tycker fortfarande att det är jätteroligt att presentera mig som ”Wild kids-Ebba” när vi träffar nya människor tillsammans.

Känner de igen dig då?

– Ja, vilket också känns så konstigt! Lika konstigt som att jag fortfarande får folk som lägger till mig på Facebook och frågar om Wild kids. Det har ju gått så himla många år sedan dess. Typ 15 år, herregud vad sjukt!

Namn: Markus Lassus-Bjälnes.

Ålder: 25 år.

Bor: I Östersund.

Familj: Mamma, pappa och bror.

Gör: Är examinerad maskiningenjör och åker längdskidor på toppnivå.

Lag: Lejonen.

Hej Markus! Vad gör du nuförtiden?

– Just nu åker jag mest längdskidor på ganska hög nivå och tävlar i framförallt långlopp, där man åker minst 40 km, för Östersund skidklubb. Sedan jobbar jag deltid på ett företag i stan, jag vill inte jobba heltid för jag vill kunna kombinera jobbet med min skidåkning. Jag tränar 15 till 25 timmar i veckan.

Hur mycket träning är det per dag på ett ungefär?

– Idag har jag väl tränat tre timmar, sedan är det uppemot fem timmar per dag i vissa perioder.

Wow, vilken grej!

– Jag tycker det är skitroligt, jag gillar det här gnetet! Det är väldigt socialt också. Jag älskar att hela tiden pressa mig själv, både att vara ute och köra i många timmar men också att köra de där riktiga hårdpassen tills mjölksyran sprutar genom öronen på en, det är helt fantastiskt.

Har du åkt Vasaloppet?

– Jag har gjort det sju eller åtta gånger, det är höjdpunkten på hela åretl! Jag säger till alla som kan att åka det för det är så fantastiskt. Man kommer dit till starten, det är 16 000 pers där som står redo, sedan brakar man iväg, upp för backjäveln och det står folk längst med hela banan och hejar och man har sett fram emot det hela veckan, alltså det är det bästa som finns!

Blir du fortfarande igenkänd?

– Ja, det går i perioder. När Wille och Random making movies-gänget kollade på avsnitten förra året så var ju det en stor grej men jag fattade inte det. Så jag gick på i min vanliga värld, och plötsligt skrev en bekant till mig på Instagram och frågade om jag hade varit med i Wild kids. Det kom från ingenstans för mig, jag förstod inte hur hon visste det! Då nämnde hon Random making movies. Två veckor efter deras första Wild kids-avsnitt kom ut började man höra folk som tisslade och tasslade om programmet när man gick förbi på stan. Det finns ett skidgymnasium här och en dag var jag ute och körde intervaller på en rundbana samtidigt som några från det gymnasiet var där. När jag stannade för att dricka så hörde jag hur de började viska om Wild kids. Så jag vände mig om och där stod 15 gymnasieungar och stirrade på mig. “Ja, jag har varit med i Wild kids. Tack!” sa jag bara då.

Om du tänker tillbaka till programmet, hur var det tycker du?

– Det var helt fantastiskt, så himla kul. För mig var det två och en halv vecka av bara lekkollo, det var ju hur roligt som helst. Att tävla mot varandra och vinna priser var skitkul, och när du inte vann så fick du safaritjänst och det var ju ännu roligare! Jag är fortfarande lite bitter över att vi inte vann finalen, men ändå, det var kul!

Vad är ditt starkaste minne från inspelningen?

– Det här kanske låter makabert men det första som poppar upp är när vi skulle mata krokodiler på safaritjänsten och det visade sig att vi skulle mata dem med griskultingar. De tog in tre hela, döda griskultingar som vi skulle stycka upp och ge till krokodilerna. Det var ganska många som blev vita i ansiktet då. Det var ju en chock för det hade man ju aldrig varit med om. Samtidigt var det lite kul att se hur det var att vara djurskötare, man får en helt annan typ av förståelse för det. Jag har alltid tyckt att sådant där är jätteroligt, min största dröm var länge att bli djurskötare och att få jobba på Kolmården. Vi lärde känna lite folk som jobbade på Kolmården där Wild kids spelades in och tack vare det fick jag praoa där på högstadiet, det var ju också fantastiskt roligt! Tanken på att bli djurskötare fanns där redan innan Wild kids men den blev bara starkare efter det.

Hur var det att bli igenkänd som barn?

– I början var det jätteroligt, jag gillar ju att stå i centrum och lapa uppmärksamhet, men det var någon period som det gick lite överstyr. Jag kunde inte gå någonstans utan att någon kände igen mig, det kändes som om alla hade sett Wild kids och tyckte att det var så coolt. Det var jättekul i början men när det fortsatte ett år efter att det hade sänts, då blev det lite jobbigt. Jag har min mormor i Finland så en gång tog vi Finlandsbåten dit och jag blev fan igenkänd på finlandsbåten och i Finland också, haha! Jag kände att “men herregud, lägg av!”. När det sändes så var jag typ 11 år gammal och man vet ju inte riktigt hur man hanterar saker och ting då. Det blev lite så att” ja, jag har varit med i ‘Wild kids’, jag har svarat på alla frågor femtioelva gånger idag”. Men sen när det gick ner lite och inte var så extremt, då kunde jag uppskatta det mer. När det var som mest blev man igenkänd var femte meter när man gick runt i Stockholm!

Namn: Ida Lund Alfvengren.

Ålder: 26 år.

Bor: I Norrtälje.

Familj: Sambon Jonas och katterna Maximus och Duchess.

Gör: Pluggar till redovisningskonsult och deltidsjobbar som rådgivare på bank.

Lag: Björnarna.

Hej Ida! Vad gör du nuförtiden?

– Just nu så pluggar jag till redovisningskonsult på KYH, jag började där nu under hösten och är färdig 2022. Samtidigt jobbar jag på min gamla tjänst som rådgivare på bank.

Vad har du gjort mer efter studenten?

– Jag har jobbat och sparat, delvis till det huset vi bor i nu. Mitt första jobb var som dörrknackare åt Naturskyddsföreningen i några månader, då var jag teamledare för team Roslagen och vi värvade nya medlemmar. Sedan jobbade jag på McDonalds i tre och ett halvt år och där träffade jag fästmannen som jag bor ihop med nu, vi har varit ihop i sex år. Sedan jobbade jag på Synoptik ett tag också.

När flyttade ni in ert hus?

– För snart två år sedan och det är ett kedjehus. Drömmen på lång sikt är väl att kunna rita, bygga och designa ett eget hus.

Blir du fortfarande igenkänd?

– Det händer då och då. Häromdagen när jag skulle hämta ut ett paket var det en som frågade om jag hade varit med, så det var lite lustigt. Det vanligaste är att man får följarförfrågningar på Instagram och vänförfrågningar på Facebook men det blir färre och färre för varje år. Ett tag när jag gick i högstadiet så var det ju nästan dagligen. Och det är fortfarande folk som skriver ibland.

Har du kontakt med någon av de andra fortfarande?

– Jag hade ganska mycket kontakt med Ebba och Klara direkt efter Wild kids, vi umgicks i några år. Jag träffade väl Klara senast 2012 och då hade vi snack om att vi ville ha någon typ av återträff men det är ju rätt svårt att dra ihop en sådan eftersom alla bor så utspritt. Så det blev inte av men hon kom till mig några dagar, det var jätteroligt. Sedan har vi ju en liten Facebook-grupp som jag skapade för några år sedan. Jag gillade verkligen att fota och filma förr vilket gjorde att jag hade ganska mycket bilder från den tiden, speciellt Kenya-resan och de två återträffarna vi hade direkt efter Wild kids. Alla bilderna jag tog då har jag delat där.

Om du tänker tillbaka till när du var med i programmet, hur var det tycker du?

– Själva upplevelsen under inspelningen var jätterolig, det är ju något man aldrig kommer glömma. Men jag kan tycka att tiden efteråt, den biten hade jag kunnat skippa. Jag är ändå glad att sociala medier inte var så stort då, för även fast vi bara var i 11-årsåldern, vi som var med, så fick man ju ändå sin beskärda del av näthat. Jag kan tycka att barn och människor kan vara väldigt elaka, speciellt över nätet. Folk skrev saker till en på Bilddagboken och sa saker i skolan. Den delen hade jag kunnat skippa. Därför tycker jag att det har varit ganska skönt att det har droppat av genom åren, att man inte blir igenkänd längre på samma sätt.

Vad sa eller skrev de för elakt?

– De kunde anmärka och klaga på saker, skriva “varför bidrog du inte i den här tävlingen?”, fastän jag gjorde det, men det blev bortklippt. Någon gång var det en kommentar om att jag inte hade presterat på en tävling där vi skulle dyka i saltvatten bland sjölejon och precis innan, på väg till tävlingen, så hade jag trillat och slagit upp knät när vi alla sprang genom skogen, men det fångades inte på film. Då var jag inte jättepigg på att hoppa ner i saltvatten. Det finns ju många saker som inte tittarna ser som vi visste. Folk gjorde profiler i mitt namn online också och skrev saker som inte var sanna, den maktlösheten var inte kul. Nu är man bättre på att stöta ifrån sig sådana saker men på den tiden så var man ju väldigt sårbar.

Vad är ditt starkaste minne från inspelningen?

– Finalen kommer man ju aldrig kunna glömma. När vi satt där på stranden och en efter en trillade ner, man hade lite känslan av undergång då i och med att Lejonen hade alla fördelar som gick att få nästintill. Att Wille då hängde kvar så pass länge och att vi började inse att det finns en möjlighet att han orkar ta det in i mål, det är obeskrivligt. Jag kommer ihåg att vi sprang ut där i vattnet och att jag bar William till stranden för att han inte skulle behöva göra någonting alls efter hans insats.