Staffan Ling försvann från rampljuset – så lever han i dag
Men hur lever Staffan Ling i dag, när rampljuset slocknat?
Här berättar han om kampen mot smärtan, hur han träffade sin fru och hemska traumat.
På 70-, 80- och 90-talet var Staffan Ling, 76, en av våra folkkäraste tv-kändisar. För Hänt berättar Staffan vad som hänt sedan dess.
Hur står det till Staffan?
– Skapligt. Jag har ont i knäna. Artros. Man får bita ihop och hålla igång. Cykla går bra, men jag har slutat åka rollerblades och utförsåkning.
✔︎ Det här är Staffan Ling
Ålder: 76.
Stjärntecken: Skorpion.
Bor: Umeå.
Familj: Hustrun Margareta, 72.
God egenskap: Uthållig.
Dålig egenskap: Långsint.
Älskar att: Vara ifred.
Hatar att: Vara utan alternativ.
Äter gärna: Röding, torskrygg och lamm.
Dricker gärna: Jag är förtjust i Bourgogne-viner, men som vardagsvin har jag fastnat för Cotes du Rhone-viner som har bra smak och prisbild.
Borde: Är man 76 så borde man inte så mycket, då ska man vara nöjd att man fortfarande lever!
Kändismerit: En gång, när jag klev ur en taxi i Stockholm, hörde jag någon som sa: ”Men hej Staffan, är du i stan?” Jag tittade upp. Det var Allan Edwall som jag alltid beundrat. En annan gång provade min fru kläder i en butik i Stockholm. Jag stod utanför provhytterna och vandrade i mitt inre landskap, som jag väldigt ofta gör. Plötsligt säger en kvinna hej. Först en stund senare kom jag på vem det var: Liv Ullman!
Du är 76 men låter pigg som en 40-åring på rösten. Hur går detta ihop?
– Man får försöka att intressera sig för saker. Träna sig. Jag sa till min fru häromdagen att jag försöker att inte se så himla skröplig ut. Man får räta på sig, gå fortare. Sedan gäller det att hålla igång skallen. Jag löser korsord och lägger pussel utav bara helvete!
På den gamla goda tiden utgjorde du och Bengt Andersson tv-duon ”Staffan och Bengt”. Vad var det tokigaste som hände bakom tv-kulisserna?
– Vi var på Kolmården en gång. Benget skulle rida på en kamel, han satt där uppe på pucklarna. Kamelen fick fnatt, började tokskutta och skickade Bengt rakt upp i luften. Han landade på rumpan, minns jag. Det var lagom uppskattat, (skratt).
Blickar du tillbaka på den här tiden med belåtenhet?
– Både och, men oftast är jag inte den som tittar bakåt. Tänk dig att du gör ett jävligt bra åk i en svart pist i Alperna. ”Vilket flyt jag hade i svängarna”, tänker du när du stannar en bit ner och tittar upp. Sedan går det några sekunder – och så är upplevelsen borta.
Hur yttrade sig hysterin?
– Ingenting brukar vara hysteriskt i Norrland. ”Så märkvärdig är du inte”, liksom. Hysteri märkte man bara när vi åkte iväg någonstans. Det blev tydligt Bengt och jag gav ut en experimentbok och skulle signera den på några varuhus i Stockholm. Då var det djävulskt med folk. Konstigt, tyckte vi.
Fick du många galenpannor på halsen?
– Nej, men man råkade ut för en och annan idiot på krogen. Jag var i Luleå en gång på en företagsmiddag. När jag satt där kom det fram en något berusad man och sa: ”Staffan, fan vad du blivit tunnhårig, jag tror vi måste hälla en whisky på huvudet så att det växer”. Och så gjorde han det. Då tog jag tag i hans slips, drog så han kom i jämnhöjd med mig, satte knytnäven framför hans näsa och sa: ”Nu fan ber du om ursäkt”. Det gjorde han och sa något om att han tyckte så jävla bra om mig att det hade slagit slint!
Bengt Andersson dog 2007, 85 år gammal. Då var du 63. Minns du ert sista möte?
– Ja, mycket väl. Han hade fått problem med matsmältningen, tror jag, och blev rätt svag. Rent fysiskt, inte i huvudet. Sedan hade han något slags hjärtfel också, tror jag. ”Bengt är dålig han ligger inne”, berättade någon. Då gick jag och hälsade på honom på sjukhuset, han var mager och låg uppkopplad med slangar. Det här var en förmiddag och samtalet gick ungefär så här:
– Tycker du att jag ser gammal ut?
– Ja, visst gör jag det. Hur så?
– Jag tycker att det är för tidigt att dö, jag är bara 84.
– Jaså, trodde du menade före lunch.
Han satt i sängen och skrattade så han vek sig och någon slang lossnade. Någon kom och fixade det. Det var sista gången vi sågs.
Så träffade Staffan frun Margareta
Hur gick det till när du fann din bättre hälft?
– En gång i tiden var jag med och startade studentteatern i Umeå. Maggan gick med i den. Hon bodde i ett studentrum och jag började ledsaga henne i hennes stadsdel. Jag var artig, visade mitt intresse och det ena ledde till det andra...
Har Maggan också ett förflutet i tv-branschen?
– Nej, hon är inte alls knuten till branschen. Hon är språklärare. Franska och engelska.
När tycker hon att du är en jobbig jävel?
– När jag sätter igång och berättar mina gamla historier som hon hört så många gånger att blivit less. Då lämnar hon rummet.
Bor ni i en byhåla, du och Maggan?
– Nej, vi bor i en lägenhet i Umeå. Och så har vi ett ställe i Mickelträsk, fyra mil från stan. Det är en byhåla, men det finns ändå en stark framåtanda där. Mickelbo Gård till exempel har asiatiska kameler och jakar.
Hur vill du ha ditt kaffe?
– Svart. Gärna Mollbergs mörkrostade.
Vad tycker du är mums?
– Anton Bergs marsipanbröd. Jag började gilla marsipannöt redan i gymnasiet.
Vad är det mest traumatiska du varit med om?
– En gång, sent 80-tal, föll jag ner i en glaciärspricka i Kebnekaise-massivet. Jag var där med en kompis, Otto. Det var dramatiskt på alla sätt och efteråt. Efteråt skulle vi laga mat. Jag skakade så mycket att Otto fick mata mig, jag kunde inte hålla i skeden och muggen. Det var traumatiskt och satt kvar ett par år.
Slutligen Staffan, vad skulle du välja: bo i ett tält på Björn Skifs gräsmatta och vägra flytta därifrån, bli prejad i joggingspåret av en flodhäst eller äta surströmming med kungen på slottet – iförd mjukisbyxor som det är hål i och kaffefläckar på?
– Det sista alternativet är helt okej, det är ungefär så jag brukar se ut, (skratt). Vi är nästan jämnåriga, han och jag, och vi har faktiskt mötts en gång på ett väldigt märkligt sätt. Jag var försenad till ett möte i Stockholm och tog en genväg förbi slottet. Det var skidtävling där utanför, snö överallt och trångt som fan. Uppe i en av trapporna stod några karlar i vägen. Jag knuffade lite lätt på en av dem och sa: ”Ursäkta, kan du flytta på dig så jag kommer förbi?” ”Ursäkta”, sa samma man och tog ett steg åt sidan. Det var kungen, (skratt).
LÄS MER I PLUS: Tina Leijonberg försvann från rampljuset – berättar om nya livet i misär
LÄS MER I PLUS: Inger Nilsson om svåra sjukdomen
Foto: TT & Björn Edergren/SVT.